Min mamma är ensam och jag får dåligt samvete
Min mamma är i 60-årsåldern och hon är väldigt ensam. Hon lever ensam och har knappt något umgänge alls. Hon jobbar dessutom inte så mycket längre. Hon sitter mest hemma. Hon har också nyss gått igenom en väldigt tuff period och förlorat kontakten med några människor som har betytt mycket för henne.
Vi hörs väldigt ofta på telefon men vi ses inte lika ofta längre, då jag bor i en annan stad med min kille, men det är inte jättelångt bort men jag vill nu flytta tillbaka till min hemstad, delvis för att min mamma är där och hon har ingen annan än mig. Jag kan inte med gott samvete låta henne vara helt ensam. Jag får dåligt samvete och mår dåligt.
Min mamma kräver ingenting av mig och hon har aldrig begärt eller krävt att jag ska flytta tillbaka eller någonting. Så det är absolut inte så att hon försöker pressa mig eller kräva någonting av mig, hon försöker aldrig få mig att känna mig dålig, utan det är jag som har dessa tankar och jag får dåligt samvete när jag vet att hon sitter där ensam.
Vad hade ni gjort i min sits? Jag känner mig som en dålig dotter.