Far med mycket kvar längtar efter barn men min älskade kan inte. Hur gå vidare?

Nyktra till och ge dig på att skriva ett mer begripligt inlägg imorgon är mitt tips.

Hörru Rivjärnet är detta ett känsligt ämne för dig eller vill du bara trycka till mig? 

Har du något att bidra med i ämnet? Personlig erfarenhet eller tyckande är välkommet.

Nedsättande skitsnack not so much

Jag tror det är du som behöver nyktra till, dock kan du avhålla dig från fler inlägg då detta är lika osmakligt som korkat och onödigt. Vad vill du tillföra liksom, förutom att skylta med din egen avsaknad av hyfs och oförmåga att begripa skriven text? Mitt tips till dig är att du, när du nyktrat till, börjar läsa lite skönlitterära böcker och öva dig i svenska språket. Jag reagerade på att inlägget var osedvanligt välformulerat med nästan en dragning mot det poetiska. Gissar att TS är både bildad och beläst, vilket du uppenbarligen inte är. Dessutom intressant frågeställning.

Jorden är så full av människor att vi inte behöver en enda till. Kärleken kan manifesteras på andra sätt, jag tror att du har snöat in. Du har levt med din sambo i många år, kärlekskänslorna är borta för att ni inte har vårdat relationen. Jag tror att det är kört om inget drastiskt händer  - som att ni till exempel börjar vårda relationen, kommunicerar. Vet din sambo om att du känner såhär? Nej, antagligen inte. Hon kanske känner annorlunda? Om du inte tänker utforska det hela med din sambo så lämna henne. Du har antagligen redan varit otrogen, och om inte fysiskt så är du det tveklöst känslomässigt. Du har svikit din sambo, berätta det för henne och ser vart det bär av. Därefter kan du fungera över resten. 

Ja, det är verkligen inget lätt val. Jag befinner mig i en liknande situation, är i en relation med en man sedan 30 år och vi har gemensamma vuxna barn. Relationen är numera kylig och vi har helt vuxit ifrån varandra, men vi har ändå delat allt i vått och torrt hela våra vuxenliv och vi har en gemensam historia. Jag längtar starkt efter kärlek och hyser inga tvivel om att jag skulle kunna hitta någon att bli lycklig med. Men jag funderar också över att det skulle kännas lite "halvt" att starta om på nytt med någon som jag inte kommer ha barn med (den åldern, och viljan också för den delen, är förbi) och därmed inte kunna dela en så viktig del av livet med denna någon. Mina barn är viktigast av allt för mig och en ny kärlek kan aldrig bli en del i det. Han har kanske egna barn och vi kommer ha den delen på varsitt håll. Det "sammanhang" då nämner är väl svårt att få till med en ny partner, det har man ju med den man levt stor del av livet med. Så sammanhang eller kärlek...vad är bästa vägen till lycka? Jag har valt sammanhang tills nu och är allt annat än lycklig. Det handlar kanske om att ta sig ur sin safe-zoon och jag har varit för feg fram till nu. Hur kommer det sig att barnfrågan är så viktig för dig om du redan har (vuxna) barn?

Varför är du så desperat efter fler barn?
Du har en sambo och era gemensamma barn.
  Du har dessutom  en älskarinna som du säger är din stora kärlek.  Både din sambo och din älskarinna är för gamla för att få barn.
Därför funderar du på att hitta en tredje kvinna att få barn med på ålderns höst.
Lämna din sambo (hon förtjänar dessutom bättre än att bli bedragen),  bli tillsammans med din älskarinna som är din stora kärlek.
Glöm tankarna på att leta efter en tredje kvinna som är ung nog att föda fler barn till dig.
Du är på god väg mot storhetsvansinne och det kommer nog inte sluta bra. 

Tack för svar
Anledningen att jag vill ha barn
(eller i varje fall är känslomässigt så övertygad att jag utforskar frågan här)
är att längtan tänts så starkt i mig av den stora kärleken. Jag längtar så förtvivlat efter barn med henne därför att jag älskar henne. Jag vill ha ett kärleksbarn i ordets rätta betydelse. Men det blir inte så. Som att jag jublande av glädje som en lärka lyfte mot skyn på kärlekens vingar och sen blev nedskjuten i flykten.

Det är två delar i detta: att jag vill ha min älskade och att jag vill ha barn. Och en till del, mitt sammanhang som Monica beskriver så bra. Sammanhanget är vackert och viktigt men det är inte allt.

Jag ser mig själv om några år. Enligt önskan i mitt hjärta har jag då barn (igen). Det är en ny önskan. Jag hade förmodligen aldrig kommit på tanken om jag inte mött Kärleken. Såna inställda förhoppningar är inte lätta att hantera Jag vet av egen och andras erfarenhet.

Nu behöver jag reda ut för mig själv exakt hur viktig min barnlängtan är i förhållande till mitt sammanhang och min kärlek.

Är jag unik i världshistorien?

Nej jag har aldrig haft såna sjuka tankar som dig faktiskt..aldrig i hela mitt liv och jag är säkert dubbelt så gammal som dig..

Vad fan ska du med fler barn till för det första?

Du har redan barn..varför inte ta hand om dom först innan du gör nya barn som du ändå bara skiter i sen när det inte är roligt längre.

JA du borde göra slut med din stackars tjej idag! Så att hon har en chans att träffa någon som älskar henne på riktigt istället för på låtsas som du gör.

Du älskar fan i mig inte din "älskling" för om du gjorde det så skulle du inte ens fråga här vad du skulle göra av henne.
Då skulle du inte ens tveka en sekund OM hon var den rätta utan du skulle veta att hon var den rätta med elller utan ngr jäkla barn..

Är barn det enda du bryr dig om så kanske du ska vänta tills du kan inkarnera som en kvinna på jorden så du kan föda fram 100 barn, men fram tills dess så bestämmer väl ändå kvinnorna du träffar om det blir barn eller inte..

Trivs du inte med det så kan du ju bli en bitch åt en man och se om du kan föda fram barn lättare än dina fd..

Så lämna henne din "älskling" är det snällaste du kan göra mot henne..för du skrev ju att du brydde dig om henne, eller var det bara skitsnack..om det inte är skitsnack så vet du att det bästa för er är om du försvinner.

Varför, i forum om familj, delforum barnlängtan, möts min barnlängtan av noll förståelse? 

Nyhet för somliga: du är själv resultatet av någons barnlängtan (förhoppningsvis). Det är så livet går vidare.

Till Liza13: tack för dina råd men för dina nedvärderande ord, inte tack. Jag beklagar om du varit med om något, någon som sårat dig,. Eller så är det dina rädslor kring skräckvisioner som du dessbättre inte upplevt. Men det är inte mig du beskriver, inte min kärlek, inte min barnlängtan, inte mitt sammanhang, inte min familj. Det du skriver handlar om dig själv. Jag avundas folk som hittat rätt kombination direkt, där sammanhang, kärlek och barn är en självklar enhet. Det kunde blivit så för mig, jag vet precis hur det, kontrafaktiskt, skulle kunna skett. Det kanske är så för dig Liza, att alla tre sammanfaller? Grattis i så fall, jag menar det verkligen. Men alla har inte den medvinden i livet.

Alla har heller inte upplevt den sortens kärlek, den genomgripande samhörigheten med en enda människa, unik i universum. Har du inte upplevt det kan du inte förstå, jag beklagar. Eller kanske har allt blivit som du i ditt hjärta känt är rätt och du inte behövt fundera över skillnaden mellan att älska och att längta efter barn med den du älskar. Grattis.

Har ingen som tvingats välja mellan kärlek och barn något att tillägga?

Det finns säkert många som har fått välja mellan kärlek och barn. Ibland vill man olika saker och ibland funkar det helt enkelt inte fysisk. Vissa får leva med att de aldrig får barn. Var glad för de barn du har och försök gå vidare. Hur gamla är ni? Ibland blir det bara rörligt med sladdbarn och bonusbarn. Bättre att njuta av varandra istället.