Undvikande anknytning

Vad säger hon själv, jobbar hon aktivt med att komma över detta?

Delvis, men det verkar som om mönstret är ohyggligt svårt att bryta.

Den utlösande händelsen är en uppblossande konflikt med en hämndlysten ex-make. Då säger hon: Släpp mig, jag kommer att må dåligt och jag är inget kul sällskap.

Varpå jag svarar att det bestämmer jag inte du. Och då erkände hon att hon hade en släng av undvikande anknytning och försökte hitta på en undanflykt varför hon inte ville fortsätta. Fast hon vill det. Hon drömmer om en snäll, omtänksam man och lite vardagsliv. Det är bara att det mest skräckinjagande av allt verkar vara en snäll omtänksam man.

Samtidigt som det finns en fantastisk uppsida med henne, så blir jag mer än trött.

Det är därför jag skulle vilja veta om någon har en positiv erfarenhet av att ta sig igenom en sådan situation.

Jag är otrygg ambivalent själv så jag vet lite hur man fungerar. Undrar dock om jag senaste åren är mer undvikande då jag också börjar fly när det blir åt det mer seriösa håller. 

Jag har hela tiden tänkt att jag inte hittat rätt då jag varit gift länge och haft barn och med honom flydde jag inte, han kändes liksom rätt. Men nu har jag dejtat så många där ingen känns rätt så jag börjar tro jag letar fel.

Iaf när det gäller mig själv, även om jag såklart inte kan prata för din kvinna, är det att man är envis. Ge inte upp, fortsätt höra av dig, finns där, uppvakta osv. När jag tänker efter var det såhär min exman gjorde. Han stod ut med min otrygga skit och det blev ju vi men det var en skakig väg dit. 

Du ska ju inte göra något på bekostnad av dit själv heller, ni kan ju också bara vara fel för varandra. 

Jag har varit tillsammans med min partner i snart 3,5 år. Jag har undvikande anknytning sedan barndomen, men jag försöker aktivt att jobba emot den och ändra mina relationsmönster. Dock är det som du själv säger skitsvårt och jag försökte fly mer än en gång.
Det som har gjort att vi idag har en väldigt trygg och kärleksfull relation är främst två saker. Det första är att vi har och alltid har haft en väldigt uppriktig kommunikation där vi aktivt har lyssnat på varandra och varit lyhörda inför den andres behov. Det andra är en enorm dos tålamod och jävlar anamma från oss båda. Idag har jag absolut inget undvikande beteende i just vår relation, men det har som sagt tagit tid och det har krävt att han har lyckats hålla sig stabil.
Jag är inte bekräftelsesökande, men det är han (från mig alltså). För mig har det varit otroligt jobbigt att hantera, men med vår typ av kommunikation har vi löst det också. Nu ligger vi på en nivå som känns givande och glädjande för oss båda, men det första året var otroligt stormigt trots den öppna kommunikationen.
Någonstans tror jag att vi båda kände att om vi bara lyckas ta oss förbi det här så kommer det bli fantastiskt och det blev det ju. Och även under det stormiga året så övervägde det positiva. Vi har nog aldrig bråkat, utan med stormar menar jag mer min vilja att bara fly och min misstro mot att han skulle orka stå kvar.

Tack M och Undvikande, jag har nog själv tänkt att tålamod och kärlek är den rätta vägen. Ni två gav mig hopp och mod.