Att förlora en vän

(dyslexi)
Det är en lång text men snälla ge detta några minuter.

Min vän och jag bråkade och det eskalerade för några dagar sedan. Jag känner mig jätte tom och trasig. Vi lärde känna varandra som barn och jag har alltid sett henne som en utav mina närmaste vänner och jag har inte så många vänner jag är väldigt ensam. Men jag tror att jag börjar förstå att det inte var en riktig vänskap även om det gör ont. Jag fick barn 2021 och jag gjorde henne till gudmor, en fin gest. Hon fick barn ett år senare och hon gjorde mig till gudmor.

Hon har alltid haft det jobbigt inom familjen och för det mest har det handlat om henne under vår uppväxt. Jag menar inte att jag inte har fått prata med min kompis om mina problem men i slutändan så är det hon som har det värst. Hon har haft en stökig familj, hennes pappa har aldrig varit närvarande. Hon bråkar väldigt mycket med sina syskon och har stängt av deras relation. Hon är väldigt snabb på att säga att andra är dåliga och att hon aldrig vill ha med dem att göra när de inte gör som hon vill. Jag tänkte dock att hon aldrig skulle göra det med mig eftersom att vi var bästa vänner. För några år sedan så började hon vänstra på jobbet och hon blev sårad som jag sa att hon skulle bli. Men hon var ju tvungen att lista ut det själv, såklart var det bara den andra parten som hade fel och inte hon och som vän så vill jag ju stötta min vän. Några år senare träffade hon sin pojkvän, hon har i många år velat att bli gravid redan i väldigt ung ålder hade hon bestämt sig för att hon ville bli ung mamma. Dom började väldigt tidigt att försöka bli gravida utan att hon visste egentligen hur han var. Som tur var måste jag ändå säga blev de inte gravida. Det visade sig några månader senare att han hade cancer och han gick bort, de hade försökt några gånger med IVF och han hade skrivit på ett papper att hon fick använda IVF med hans sperma även fast han var borta. När han var i livet så visade det sig att hans familj var helt dumma i huvudet och det var mycket våld. Ändå väljer hon som är ensamstående att bli gravid med hans barn. Det visar sig efter pappans bortgång att han har varit otrogen med flera olika kvinnor och familjen är fortfarande på henne över att få pengar och arv säger hon. Saken tillhör att hon har satt på sig en offerkofta om att hon har haft det jobbigt och att hennes man försvann i cancer, hon är ensamstående mamma med mera. Som vän har jag funnits för henne i flera år kring det här och egentligen inte bett henne om någonting. Jag säger inte att hon inte har det jobbigt för det är klart hon har men det börjar tära på vår relation att det enda hon gör är att klaga. Hon vänder det mot mig att jag har ett så fint liv och att jag kan ju inte förstå nu på grund av det. Men det finns andra saker som hon inte har vetat som är jobbigt för mig. Jag har låtit det vara för hon har jobbigt.

I somras skulle hon ha dop för sin son. Jag skulle sjunga på hennes dop. Några dagar innan dopet blev både jag och sonen sjuka. Jag har astma och förkylningen satte sig på luftvägarna så jag kunde inte sjunga. Jag och min sambo skulle hjälpa till att laga maten för att hjälpa henne och få bort stressen eftersom att det var så mycket runt omkring med den knäppa familjen som var på henne med mera. Jag ringde henne och sa vi håller på att bli förkylda här hemma är det okej för dig att vi ändå kommer? Hon lät lite tveksam men sa OK. Då sa jag är du säker på det? Det är du som avgör. Saken tillhör att hon har dåligt immunförsvar precis som mig. Så för mig var det ren omtanke att säga så. Jag sa också till henne och frågade om det verkligen var så bra att hon hade dopet precis nu eftersom hon var så himla stressad och hade problem med familjen. Det tog hon som att jag missunnade henne hennes dop och hennes son. Då jag sa och frågade är du SÄKER (inte att hon inte ska) på att du ska ha det just nu. Det var inte meningen att det skulle misstolkas. Har jag har gjort fel här? Jag märkte att hon blev ledsen. Så jag sa förlåt att det inte var meningen att göra henne ledsen och att det inte var meningen att det skulle bli ett missförstånd. Jag sa att jag menade henne väl. Hon tar på sig offerkoftan och säger hur jobbigt det är och att jag inte stöttar henne. Och att hon trodde att jag inte ville komma, att jag inte ville sjunga. Men jag var ju sjuk varför trodde hon inte på mig? (Hes) Jag har aldrig ljugit för henne eller visa några sådana sidor någonsin. jag blev ledsen och hade också annat runt omkring mig som jag hade lagt åt sidan för jag visste att hon hade det jobbigt då var inte mina saker lika viktiga och jag ville finnas där för hennes dop. Med det påhoppet blev jag ledsen att hon trodde att jag inte ville komma. Så jag började gråta i telefon, så sa hon till mig att jag inte hade rätt att vara ledsen, att det iså fall skulle vara hon som fick gråta. Återigen kom det upp att jag har ett solskens liv och att jag har en pappa till mitt barn och att jag är inte ensamstående. Men det är ju inte mitt fel eller? Hon fortsatte och sa att jag hade sårat henne i chatt. Jag säger igen förlåt, jag sa säkert förlåt 10 gånger.. Jag frågade henne också om hon förstod varför jag blev ledsen och varför jag började gråta och då sa hon nej. Jag försökte förklara för henne men hon sa bara.. ja ja vi ses imorgon. Då tänkte jag att vi hade löst det någorlunda i alla fall.

Dagen efter så var det dop och jag var nervös för att åka dit för det var lite stelt. Men hon låtsades som ingenting och då tänkte jag att hon hade gått vidare. Dagen efter dopet kom ett SMS där hon skrev att hon mådde dåligt och att hon kommer stänga in sig och inte höras med någon av sina vänner och att ända anledning att hon går upp är på grund av hennes son. Redan där tyckte jag att den kommentaren va lite dryg kommentar. Men jag lät henne vara för återigen så har hon det jobbigt. Jag skriver att vi kan höras igen när hon orkar att hon kan skriva till mig då. Jag skrev också till ett hjärta.

Nu har det gått 6 månader hon börjar skriva och jag märker att det är någonting. Hon skickar inte smileys, skriver inte kram och liknande saker som hon brukar göra. Jag tänker igen att hon fortfarande mår dåligt och att jag inte ska vara på henne för det hade hon ju sagt till mig att hon inte ville. Att hon skulle höra av sig när hon var redo. Hon skriver efter en vecka eller två och frågar om jag vill ses innan jul. Jag skriver att jag inte hinner för jag ska iväg till Falun men vi kan ses efter nyår. Så vi bokar in en dag på kvällen. Och det är här det börjar?

Jag frågar henne när hon vill komma dagen därpå alltså vilken tid, jag ger henne alltså ett alternativ på att hon får styra. Då säger hon att jag får bestämma. Då frågar jag henne om det är okej att hon kommer vid 2 då min son brukar sova mitt på dagen. Hon skriver att det är lite sent. Jag blev lite fundersam och tänkte är kl. 2 sent för att träffas? Jag frågade också min sambo om det var konstigt. Han tyckte väl att det var lite konstigt. Jag frågade henne vilken tid hon vill komma. Hon sa att hon ville komma vid 11 för hennes son sov lite innan min son gjorde. Jag frågade då om vi kunde mötas på mitten jag sa att jag kunde flytta min sons sovtid en timme och frågade om hon kunde göra samma sak. Då blev hon irriterad på mig och tyckte att jag inte förstod hur det var att vara småbarnsförälder, men jag är ju det själv. Jag ville bara mötas på mitten. Vore bra för båda. Hon började skriva att om det är ett problem så kanske vi ska ta en annan dag. Och då sa jag men det är inte ett problem det är bara att vi måste tänka igenom tiderna så det blir bra för båda. Hon ältade det här och kunde inte möta mig på mitten vilket gjorde att jag till sist sa att jag kunde hoppa sov stunden mitt på dan och lägga min son tidigare. hon skrev okej och sen slutade skriva för en stund. Jag satt i några timmar och mådde ganska dåligt, det blev en dålig stämning och jag blev lite nere. Och kände egentligen inte att jag ville träffa henne. Så jag frågade henne om det var OK att vi ses en annan dag då jag inte var på humör. Då frågade hon om det var någonting, och jag sa bara att det inte var något speciellt utan att jag bara var nere. Jag frågade om vi kunde ses ett speciellt datum det svarade hon inte på. Morgonen därpå så skrev hon ett SMS där de stod att hon gärna ville prata och att det var saker som hon hade hållit fast vid som hon tyckte var jobbiga. Och då sa jag att vi kan prata nu på en gång jag vill inte vi ska ha något illa mellan oss. Så jag ringde henne. Hon hade då varit tyst i 6 månader hon hade ältat det som hände vid dopet, jag kände det på mig. Hon sa att jag förstörde hennes dop att jag missunnade hennes son. Att jag var gudmor och att jag inte tog den rollen på allvar. Att jag inte förstod varför hon blev ledsen och att jag sa en dum kommentar. Och att jag som vän, hur kunde jag göra så här mot henne, hur kunde jag inte stötta henne varför skulle det handla om mig? Jag började genast reflektera över vad jag hade sagt, men jag kände bara att jag inte kunde rå för att jag blev sjuk. Men jag sa återigen förlåt och att det inte var min mening att göra henne ledsen. Det blev ett missförstånd och jag kan inte göra mer än att säga förlåt. Hon tycker då att jag lägger över problemet på henne. Jag säger att jag inte vill förlora henne som vän och frågar hur hon vill gå vidare. Hon säger jag vet inte. Och sen så säger hon att hon har pratat med sina andra kompisar om mig och vad jag har sagt och att de tycker att jag är dum i huvudet och att hon inte har gjort något fel. Såklart tar de hennes parti det är hennes kompisar. Men där blev jag ledsen för varför skulle hon blanda in andra. Men jag sa ingenting. Jag sa bara förlåt igen. Jag sa också att jag är bara människa och jag kan göra fel. Då sa hon igen att jag flyttade över problemet på henne. Jag förstod inte riktigt vad hon menade med det eftersom att jag sa förlåt. Jag frågade henne efter någon minuts tystnad hur hon ville gå vidare. Jag tänkte efter att hon sa att hon hade tagit upp vårat bråk med andra personer att jag inte riktigt ville ha henne som vän längre för vad hade hon egentligen gett mig de senaste åren? Hon kunde lägga i kommentarer om min vikt. Hon kunde lägga kommentarer om hur jag såg ut. Hon la fram det som ett skämt vilket gjorde att jag lade åt sidan och tänkte ja men hon har det jobbigt det är ju därför hon måste göra så. Jag gav henne 3 alternativ? Jag sa antingen kan vi stryka ett streck över det här och försöka gå vidare som vänner eller så tar vi ett liten paus och jobbar på oss själva och ger varandra tid eller så säger vi upp kontakten, jag sa att jag inte ville det för jag var tvungen att tänka lite. Hon säger bara OK jag vet inte hur vi ska lösa det här. Efter ytterligare en tystnad så säger jag att det är en annan person som ringer och att vi måste lägga på. Då säger hon OK vi hörs och jag säger ja. Efter samtalet när jag i princip nästan suttit tyst och tagit emot det hon har sagt mot mig så var jag mycket ledsen. Jag grät länge. Och kände att jag inte förtjänar det hon sa. Jag kände mig vilsen och visste inte hur jag skulle komma vidare hon godtog ju inte min ursäkt. Jag satt ett tag och funderade? Hon snackade skit om mig, hon har ju inte fått mig att må bra på ganska länge och jag har ursäktat hennes beteende för hon mådde ju dåligt. Jag kände då att jag inte ville ha en sån här person nära mitt barn. En person som alltid tycker synd om sig själv och tänker på sig själv i första hand. Jag tänkte att hon har gjort mig ledsen de senaste åren och inte har fått mig att skratta. De här sakerna har jag varit blind för för jag har ju sett henne som min vän. Jag bestämmer mig då eftersom att hon inte kan ta ett beslut att vi ska bryta kontakten. Jag tänkte att jag skulle ta ett samtal med henne där jag förklarar varför jag gör som jag gör och att ingen av oss mår bra i varandras sällskap. Jag vill inte lägga någonting på henne eller någonting på mig utan det funkar bara inte.

Men så kom jag på att hon hade ju lånat massa barnsaker från oss. Jag blev stressad och ville ha tillbaka dem. Jag visste ju hur arg hon kunde bli på folk när hon inte fick som hon ville eller hon tyckte att man var dum. Jag var orolig att vi inte skulle få tillbaka dem. Dagen efter skickade jag ett meddelande till henne och skrev lugnt och sansat min glad gubbe jag skulle behöva vara barngrejer finns det någon dag som passar för dig att jag skulle kunna komma och hämta dem. Och där bröthelvetet loss. Hon skrev? ja ja du ska få tillbaka dina saker du ska få tillbaka allt, jag tycker att det är dåligt att du vill förstöra vår vänskap och att du säger upp kontakten när jag behöver ditt stöd?Jag blev förvånad för jag har inte sagt att jag vill bryta kontakten än. Men jag sa ingenting tillbaka. Efter en stund så skrev jag till henne. Jag har inte sagt att jag vill bryta kontakten jag vill bara ha mina saker.

Jag tycker inte att jag ska behöva förklara varför jag vill ha tillbaka mina saker men det skrev jag inte. Hon blev arg och skrev att jag var en hemsk människa och hur kunde jag göra så här mot henne jag av alla borde veta hur hon har det. Hon skrev grattis till barnet!. Jag skrev tillbaka Jag är inte gravid men vi planerar glad gubbe och försöker hålla mig lugn. Jag frågar efter ett visst datum om det fungerar att jag kommer och hämtar mina saker. Hon skriver jag vet inte. Då skriver jag när jag passar du dig? Hon vet om att min moster bor där hon bor hon frågar om hennes kompis kan lämna sakerna där. Saken tillhör att jag träffar inte min moster speciellt ofta och jag vill inte blanda in fler människor. Vi ska vara vuxna nog att sköta det här själva vi båda är över 30 år.

Jag säger att nej vi ska inte lämna dem hos min moster utan jag kan komma och hämta dem (det är en timmes bilresa till henne). Hon säger min kompis kan lämna dem till dig. Jag säger ja det kan hon absolut göra om det är okej för din kompis att köra hem till mig. Då säger hon min kompis bor utanför här och det är ju inte till dig jag vill köra utan till min moster och att det kostar pengar och ta tid att åka till mig. Där börjar jag tappa det, blir uppgiven och bli ledsen. Säger till min sambo att jag bara vill betala bensinen för att få det här överstökat. Han blir arg och säger att jag inte ska ge henne en enda krona, det är våra saker och vi har rätt att få tillbaka dem. Jag skriver till henne att jag har sagt att jag kan komma och hämta mina saker att ingen behöver lägga pengar mer än jag. Återigen sa hon att jag inte ser till hennes bästa. Jag frågar om det är okej att komma det är datumet jag hade föreslagit igen. Fortfarande lugn och sansad för jag känner mig tom. Hon säger ju i ett långt SMS som jag först inte läser sen läser jag de 2 första raderna. det står med stora bokstäver att jag är dum i huvudet och att jag inte kan möta henne på mitten och att vi tar det datumet som jag har sagt. Jag blir lite illa till mods, alltså för att hon måste ha en så hård attityd. Hon skriver välj datum och tid. Då skriver jag det datumet jag har sagt och en viss tid. Saken tillhör att jag har inte något körkort, hon bor en timme ifrån mig. Jag har en sjukdom som gör att jag inte kan åka kommunalt. Men jag löser det med en annan som kan köra mig. Jag skriver att hon kan lämna mina saker i trappuppgången om hon inte vill träffa mig då skriver hon att hon inte vill träffa mig och att hon ställer dem där nere hon börjar återigen säga hur dålig människa jag är och hur kan jag göra så här mot henne. Hur kan jag vara en så dålig människa och inte finnas där för henne när hon har funnits där för mig. Jag börjar fundera för mig själv?har hon varit där för mig de senaste åren? Hon fortsätter att skriva att hon gjorde mig till gudmor hur kan du inte ta det här på allvar och jag gör det för dig och din son! Jag tänkte för mig själv gör du? Återigen så fortsätter hon skriva. Jag tycker du är en hemsk människa hur har jag kunnat välja dig som gudmor till min son det går inte att ändra hade det gjort det så hade jag ändrat till någon annan som jag kan lita på. Jag hade kunnat flytta berg för din skull och du lämnar mig åt skiten. Jag sitter igen och funderar över om jag har sagt något fel om jag har gjort något fel?har jag det? Så säger hon att hon inte vill träffa mig något mer och att hon önskar mig ett bra liv lite spydigt. Jag håller mig fortfarande lugnt tar emot det allt hon skriver. Sakta men säkert så känner jag hur mitt självförtroende sviktar. Min sambo säger att jag inte behöver en sådan här person i mitt liv. Även en annan kompis ringde till mig när jag var ledsen så jag började gråta och hon sa att jag inte skulle ha en sån här person i mitt liv. Du ska inte ha personer som gör dig illa, att hon ändrar allting emot mig. Min kompis säger att hon är narcissist. Jag gillar inte att sätta titlar.

Blir väldigt ledsen såklart? jag har förlorat någon. Det blev en hörna av en fjäder. Jag ville skriva ett brev i lugn och ro efter det här. När hon slängde massa saker på mig massa ord så kände jag att jag inte ville skriva ett brev. I brevet så hade jag skrivit det är inget fel med att vi går isär. Vi passar inte för varandra längre och vuxit ifrån varandra. Hon ska vara med dem hon mår bra av. Och hon sa att hon inte hade något val med ta bort kontakten mellan oss eftersom att hon var gudmor. Jag vill inte att vi bara skulle umgås för att vi är gudmor till varandras barn. Jag ville skriva att hon skulle välja någon i sin närhet som hon trivs med och litar på till gudmor. Att det är själva gesten och det som är det hjärtat som är det viktiga. Inte vad som står på ett papper. Men hon hade brutit ner mig helt så det blev inte att jag skrev något brev. Hon hade förmodligen bara slängt det. Nu har det gått några dagar och jag frågar om jag kan få hennes portkod. Hon skriver att hon kommer ge mig det när vi kommer varför vet jag inte. Jag skickar bara tummen upp tillbaka. Nu är jag orolig att våra saker kommer vara trasiga. Och nu i efterhand så tror jag kanske att det här var det bästa inte att vi bråkade, jag hade velat slutade på neutral mark men det gick inte .Ja det är jobbigt att hon har brutit ner mitt självförtroende totalt och min problematik med mat har blivit värre. Jag känner i mitt huvud när jag tänker logiskt att jag inte gjort något fel och det som kan uppfattas fel har jag sagt förlåt för. Jag har inte sagt något dumt efter det. Det är hon som har betett sig illa och att det är hon som har skrivit massa saker. Hur tar man sig vidare från en sådan här sak? Ska jag säga förlåt eller inte igen, vill jag det? Nej egentligen inte. Jag har väldigt svårt för när folk är sura på mig och är ganska konflikträdd. Men jag försöker oftast lösa konflikter just på grund av det. I några dagar nu efteråt har jag haft hjärtklappning darrande händer varit ledsen till och från. Varför reagerar kroppen så här? Jag vet ju att jag har gjort rätt val? Eller? Mitt huvud säger att det var rätt och kroppen också mer och mer tror jag. Hon gick på väldigt hårt både på hur jag är som person och hur jag ser ut och att jag inte är värd någonting? hur går jag vidare?. Tack för att ni orkade läsa jag behövde verkligen få skriva av mig till någon som inte är anhörig tack