Bpd avundsjuka på barn

Du måste ju göra slut, helst igår. Det där kommer ju aldrig funka! Stackars ditt barn! Du har låtit det pågå alldeles för länge.

Ja jag känner ju att det är ohållbart, så konstigt att jag inte såg något innan. Vill poängtera att hon har aldrig visat eller sagt något till mitt barn utan säger det bara till mig.

För att svara på din fråga - ja, detta kan absolut ha med bpd att göra. Personer med bpd har ju ett mycket stort behov av uppmärksamhet, bekräftelse och trygghet, och en kärlekspartner blir oftast den person som får fylla hela det behovet för bpd-personen. Bpd-personen har behov av att känna att de betyder allt för sin partner. Därför är svartsjuka vanligt hos personer med bpd. Din sambo känner troligtvis att ditt barn konkurrerar med henne om din kärlek.

Oavsett om beteendet beror på bpd eller inte så behöver du sätta ned foten. Prata med sambon om att detta är ett oacceptabelt beteende. Om hon inte förändrar sig så tycker jag att du ska lämna relationen, för ditt barns skull.

Ja jag har ju märkt liknande typer av beteende i andra situationer. Hon tycker inte om när jag spenderar tid utan henne. Jag försöker prata med henne och förklara på ett lugnt sätt, men det leder ju till ett dåligt samvete i mig och gör att jag spenderar mindre och mindre tid utanför hemmet. Känslan i mig själv blir att jag känner mig otillräcklig för att jag inte kan få henne att känna den kärleken och tryggheten. Med mitt barn känner jag dock att jag inte kan kompromissa, mitt barn behöver min tid, men hon kommer på alla möjliga anledningar om att mitt barn är krävande osv. Jag menar i vissa stunder känns det som att hon är mer krävande på uppmärksamhet än vad mitt barn är, vilket leder till att jag sliter mig själv itu.

Oavsett om beteendet är "normalt" med borderline eller inte så är det ju inte något som ditt barn ska stå ut med.
Var tydlig med att du INTE accepterar det, sätt gränser och tumma inte en millimeter. Anpassa inte.

Borderline eller EIPS är ju en svår psykiatrisk diagnos, både som drabbad och som anhörig.
Att hennes beteenden kommer nu beror antagligen på att hon har kunnat hålla dem i schack så länge ni inte bodde ihop.

En del av EIPS-diagnosen är svårigheter att ha nära relationer med människor, de klarar inte av närhet men klarar inte heller av avsked (det blir I hate you-don't leave me) och de har en avundsdjup tomhet inom sig där de behöver oändlig bekräftelse och ser andra människor (som exempelvis barn) som konkurrens och hot.
De har ofta svårt att se sin del i händelseförlopp och lägger allt utanför sig själva.

En annan del av EIPS är att personen ofta har svårt att känsloreglera, helst när hen känner sig hotad, kränkt eller inför avsked. Var beredd på det. Dettq kan nämligen ta orimliga proportioner och många är dessutom långsinta.
För den anhörige är det väldigt tufft att ställas inför extrema utbrott, hot om självmord, få saker kastade på sig eller liknande.

Se det sambon visar upp nu som som varningstecken.
Sätt en gräns här och nu, både för henne och för dig själv. Du kommer behöva vara grindvakt...fråga dig själv om du orkar det?

Jag vet inte vad jag ska göra för jag älskar henne väldigt mycket men det känns också som att saker inte går att fixa på annat sätt än att jag anpassar mig. Jag menar jag är inte en kille som spenderar en massa tid med vänner eller springer ute på helgerna, min tid fördelas emellan henne och mitt barn men det är ändå inte tillräckligt för henne. Jag skulle säga att jag jämfört med andra spenderar extremt lite tid utanför hemmet. Om jag bara säger att jag ska ta en fika på stan med en familjemedlem så blir det en diskussion och även om jag sätter ner foten och sen går och gör det så är jag bara nervös och har dåligt samvete.

Men varför blir du nervös och får dåligt samvete? Du gör inget fel för att du träffar vänner eller familj. Din sambo måste acceptera att det finns andra viktiga personer i ditt liv, i synnerhet ditt barn. Och ja, detta är mycket svårare för henne pga hennes diagnos, men det innebär inte att du ska rätta dig efter hennes krav. Jag förstår att det tufft att lämna någon man älskar, men är du beredd att fortsätta så här? Att inte kunna träffa familj eller vänner utan hon skuldbelägger dig? Och tänk på ditt barn. Är det rätt att hen ska utsättas för din sambos svartsjuka och orimliga krav? Vad gör du om hennes beteende eskalerar? Tänk på ditt barn i första hand här. Även om du står ut med sambons beteende, så ska inte ditt barn behöva göra det.

Kan bero på diagnosen men kan mycket väl bara bero på att hon själv inte har barn! Och i grunden osäker på sig själv. Gör slut, det kommer aldrig funka. En partner måste funka med ens barn, annars har man ingen framtid.

Du får säga att du älskar henne, men att det inte funkar att bo ihop. Hon kommer säkert bli mer förtvivlad än en vanlig person pga sin diagnos, men din första prioritet är ju ditt barn och barnets välmående. 

Som vuxen har man ju ett val att bo med någon, men barn har ju sällan det valet. De bara ställs inför faktum och så får de hantera det bäst de kan. Sorgligt. 

Jag är uppvuxen med mamma och syster med EIPS....Jag har anpassat mig hela mitt liv och ändå har det aldrig räckt...

Det är det du behöver inse. Hon kommer aldrig vara nöjd. Hennes behov är som en bottenlös brunn.
Men ska du vara med henne och samtidigt vara en bra förälder till ditt barn och inte förlora dig själv så behöver du lägga över ansvaret där det hör hemma. Du måste välja att inte få dåligt samvete.
Läs på om EIPS för att förstå men inte för att anpassa och begränsa dig utifrån hennes känslor.
Ska du vara med henne kommer det behövas tjock hud...

Hon har ansvaret för SINA känslor och det som EIPSen orsakar och framförallt göra något åt det. Fördelen är ju att hon har en diagnos. Har hon någon hjälp för den?