Underförstådda regler om man pratar om någon bakom ryggen?
Jag har alltid tyckt att det finns en underförstådd regel, att pratar man om någon bakom dennes rygg - särskilt om det är något negativt förstås - så är detta i förtroende och "heligt". Alltså att man kan ta för givet, att den som man pratar med inte kommer att gå till den man pratade om, och berätta vad man har sagt. Och inte heller berätta det för en tredje part. Så var det i alla fall när jag var barn/ung, även om det såklart hände att någon bröt förtroendet då också.
Men nu verkar det vara många som springer direkt till den ompratade och berättar - utan att ens berätta för en att de tänker göra det. Det verkar till och med ha blivit en moralgrej: "hon har rätt att veta". Själv tycker jag att det är mycket värre att gå och berätta något sådant, än att prata bakom ryggen. Det kan ju dessutom bli alla möjliga konsekvenser, t.ex. om den ompratade är aggressiv (man kan bli slagen), eller om h*n är ens chef.
Jag tänker, att om man nu är en högmoralisk person, så är det väl bättre att avbryta på en gång och säga "jag vill inte delta i sådant här skitsnack bakom folks rygg" och kanske även "OM jag hör något sådant här mer, så måste jag gå till NN och berätta vad du pratar om henne". Men inte att man lyssnar utan att säga ifrån, och sedan går till den ompratade och berättar. Det gör man bara inte. Eller vad tycker ni?
