Min stora kärlek har gått in i en depression och vill pausa från oss

Det låter som en paus kan vara bra för er båda just nu. Hans mående kommer och har redan påverkat dig negativt och det är otroligt energikrävande och svårt att leva med någon med depression - för alla inblandade. Jag vet verkligen hur du känner och jag förstår att varje del av kroppen gör ont. Det enda råd jag kan ge är att även ge dig själv en paus i relationen. Se det inte som att han tar en paus från dig, utan att ni tar en paus från arbetet en relation kräver så att han (men även du) kan jobba på er själva på olika sätt. Vissa dagar kommer kännas lättare än andra. Vissa svårare och det är okej. Det finns ingen som kan säga hur det kommer att sluta. En paus kan vara en vecka, två dagar eller månader. Tiden kommer inte stanna för att ni gör det, så se till att ta vara på pausen för att rå om dig själv. Om det är så att ni fortsätter tillsammans längre fram kommer du vara starkare, modigare och lugnare. Något som hjälpte mig mycket när jag var i samma relation var att läsa psykologi. På så sätt sysselsatte jag mig med något, samtidigt som jag kunde förstå vad min partner gick igenom på ett mer vetenskapligt sätt. Du vet vad som funkar för dig. 

Nja, ska han ta paus varje gång han mår dåligt? 

Tycker det låter som en jättekonstig ursäkt att få en paus. När jag mår dåligt behöver jag min partner extra mycket som stöd.

Jag tycker att det är en riktig varningsflagga att han drar sig undan och vill ha paus. Hur ska han någonsin kunna ha ett riktigt förhållande då? Du kommer förstås inte att göra det, men jag tror att det bästa du kan göra för dig själv på lång sikt är att gå vidare.

Det må kunna vara en varningsflagga att dra sig undan men samtidigt är det ett helt vanligt beteende hos någon som mår mycket dåligt.  Alla drar sig inte emot utan ifrån personer de älskar.

Jag har varit med om samma sak, och valde att visa min kärlek med att backa helt och ge honom villkorslöst utrymme för återhämtning. Efter en tid insåg jag att det här inte var vad jag ville ha, jag vill vara någons viloplats, inte börda och släppte taget helt - han märkte det knappt.

När han sedan återupptog kontakten och menade att han mår sååå mycket bättre nu, kände jag att jag inte litade på det riktigt, och att jag inte skulle orka med osäkerheten och avböjde kontakt. Det var liksom förstört för mig, som att mina känslor i allt inte riktigt räknades, även om jag förstår att jag hade ett val.

Tycker nu i efterhand att det var jävligt egoistiskt av honom och tycker nu att han är omogen och framför allt oförmögen till en sund relation.