Rädda äktenskapet när lusten försvunnit
Jag M 49 hon K 47. Tillsammans i över 20 år, gifta 15.
Vi har genomgått åratal av IVF i tre länder, äggdonationer, missfall, en fullgången graviditet, sedan hysterektomi på grund av kollapsat reproduktionssystem och till sist barn igen via surrogat. Jag är biologisk pappa till båda. Hon har lidit av utmattningsdepression av och till under många år till största delen på grund av kampen för barn. Hennes libido var normalt/lågt före alla behandlingar, nu nästan noll. Hon upplever dessutom skarp smärta vid försök till omslutande sex nu. Inget fysiskt är fel enligt gyn, troligen är det psykiska måendet ett större hinder.
Vi har inte haft ett sexliv de senaste 10 åren, bara enstaka och mycket sällsynta försök. Jag har haft normalt/högt libido hela tiden. Mina försök att prata om det och hitta en lösning har kommit ur desperation och har aldrig varit framgångsrika utan har bara skapat mer ångest hos henne, som då känner sig skuldbelagd.
Efter några gemensamma terapisessioner under året som gått har vi börjat röra oss framåt lite, men hon har tydligt sagt till mig att hon inte vill att jag pratar med henne om hur jag mår, då hon mår så dåligt av det.
Jag är på gränsen till vad jag klarar nu, efter alla år. Varje dag är en stor kamp på vita knogar bara för att fungera i vardagen med en enorm sorg och sexuelll frustration som ständig följeslagare.
Hon säger att hon älskar mig, hon visar sin omtanke på flera sätt och delar våra gemensamma bördor så gott hon kan trots sin långsamma tillfrisknad från depression. Men den tydligaste uppskattningen jag får är kopplad till min prestation, vad jag har gjort för hemmet, familjen etc. jag som person eller min kropp är inte föremål för beröm eller uppskattning på alls samma vis.
Jag förstår hennes situation rent analytiskt och skulle aldrig vilja ha ett sexliv baserat på att hon skulle offra sig eller ?ställa upp?, jag längtar ju ihjäl mig efter att få känna och uppleva HENNES lust till mig och att njuta tillsammans med henne. Men den verkar inte finnas där längre och hon gör ingenting för att förändra sin situation, vilket för mig känns som att hon medvetet förnekar/ignorerar mig och mina behov.
Jag har börjat befara att det aldrig blir bra igen och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Kan inte ens föreställa mig en skilsmässa, men hur ska jag förmedla ett sunt äktenskap till mina barn om jag fortsätter leva i total förnekelse av mina egna normala behov i vardagen? Jag vill inte klaga och gnälla och belasta vänner, familj eller andra. Men jag vill inte heller ljuga om vem jag är och vad jag behöver.
Jag lyssnar på goda råd, andras erfarenheter, vad som helst.
🙏🏼