Vi har för olika syn på uppfostran att det påverkar vårt förhållande

Du får gärna berätta för honom att det han gör, skriker, kallas för psykisk misshandel och gör lika stor skada som fysisk misshandel. Det ger inte blåmärken, men det ger lika djupa "sår" i hjärnan hos den som blir utsatt! Du kan också fråga hur han själv skulle reagera att bli skriken åt så pass att han blir rädd och gråter.

Barnet är ett år och pappan utsätter honom redan för sådan omild behandling! Om jag vore du skulle jag sätta hårt mot hårt, att antingen ser han till att använda mjukare metoder eller så får ni gå isär. Ett barn ska inte behöva stå ut med att i så ung ålder bli utsatt för misshandel!

Och, det DU gör är helt enligt barnpsykologins riktlinjer för hur man visar barn vad som är rätt och fel!

 

Han skriker inte, då hade jag blivit riktigt förbannad. Men han säger till väldigt argt och kollar honom i ögonen. Tror att han mest blir rädd för att han inte förstår varför pappa blir arg helt plötsligt när han tror att han busar. 

Ja jag försöker förklara att det är på mitt sätt man ska göra och att jag har läst massor om det men han vägrar ta åt sig av det. Fattar inte hur han kan tycka att det är rätt väg att gå att skrämma någon till lydnad. Jag har själv ett starkt minne från min barndom när min pappa röt i åt mig när jag inte ville äta och då var jag väldigt liten. Är så rädd att det ska påverka hans och vår sons relation negativt. Vill inte att sonen ska ha den sortens respekt för honom utan ska känna sig lika trygg med båda oss. 

Om han har 2 barn sen tidigare undrar jag hur han beter sig mot dem. Är det på samma sätt? Var det redan så innan ni fick barn ihop?

jag skulle kontakta familjerätten. De kan hjälpa till med att förklara att han gör fel, och lära honom hur han skall göra istället. Bättre det kommer från dem så han kanske tar till sig att han misshandlar barnet/barnen psykiskt.

Du måste förstå att för barnet upplevs det som skrikande. Pappan är alldeles för brysk mot pojken.

Du kommer aldrig att nå honom. I hans ögon är han expert och du har noll erfarenhet. Det spelar ingen roll hur många psykologer eller forskare du har i ryggen. Han behöver ha någon slags auktoritet som talar om för honom vad som är rätt och fel, Familjerätten, soc eller vem som helst som han kanske tar på allvar. Det finns också föräldrakurser att gå, prata med kommunen.

Jag tror också att din man behöver få höra från någon annan, en auktoritet, att han är för hård mot pojken och skrämmer honom. Tyvärr tror jag inte att du kan nå din man på annat sätt i den här frågan. Han verkar inte mottaglig.

Men det är oroväckande att han har barn sen tidigare, och ändå inte förstår att man inte kan behandla en ettåring så. Äldre barn kan man säga till på skarpen. (Fast givetvis bara om det är befogat). Men ett ettåring förstår inte. Man kan vara bestämd men lugn.

Hans andra barn är lite äldre och sköter sig oftast när de är hos oss. Har i alla fall inte upplevt att han är sådär mot dem och skulle säga att de har en väldigt fin relation. Hade ingen aning om att han skulle vara såhär i sin uppfostran mot vårt barn och hade jag vetat det hade jag nog varit väldigt tveksam till om det är en man jag vill ha barn tillsammans med. MEN han är en väldigt rolig och snäll pappa överlag, det är bara på den här punkten (inte så bara) som han gör fel. 

Det som är så sjukt frustrerande och irriterande är att han inte fattar att en ettåring inte förstår att han gör fel. Tycker också att man kan säga till ordentligt till ett äldre barn som inte gör som man säger men att göra så mot ett sånt litet barn är bara fel. När jag ifrågasätter säger han att vår son aldrig kommer förstå att han gör fel om han inte blir tillsagd på skarpen suck?

Vilket AS. Jag växte upp med en pappa som skrämde oss och två av tre barn har ingen eller en väldigt dålig relation med vår pappa idag.
Det är fel i huvudet på folk som tycker det är en bra sak att skrämma barn.
Och varför skulle han veta bättre än dig bara för att han redan producerat två barn? Finns de som producerat 20 ungar och ändå är totalt värdelösa som föräldrar, och de som är inne på sin första och är helt underbara. 

Har ni en bra BVC-sköterska? I så fall kanske du kan boka in ett gemensamt besök för att prata om hur ni ska bete er mot barnet. Om ni inte har en bra BVC-sköterska så har förhoppningsvis kommunen föräldrastöd. 

Hurdana är hans två tidigare barn?
Harmoniska? Kan prata med sin pappa om saker?

Jag tycker din partner är en röd flagga. Det är barnmisshandel att skrika åt nån. Man skriker inte åt en vuxen, varför skulle man skrika åt en stackars liten skyddslös som är beroende av er och av trygghet?! Vidrig! Jag vill soc-anmäla honom. Han förstör er sons känsla för trygghet. Idiot.

Han låter som en helt vanlig pappa - och du som en helt vanlig mamma. Självklart kan inte Familjelivs samlade knäppskallar, barnlösa och frånskild begripa detta men mängder och mängder lever under äktenskapsliknande former i Sverige och Västvärlden och har helt normala pappor till sina barn. Mammor är ofta mycket mjukare och försiktigare, och pappor auktoritära. Det är för de allra mesta inte psykisk misshandel inblandat hos dessa familjer. Att en 1åring börjar gråta för att pappa har en sträng röst när 1åringen dragit honom i håret är INTE psykisk misshandel. Det är däremot helt naturligt att mamma har en annan reaktion/förhållningssätt. All statistik talar för hur många svårigheter din son kommer stå för om du separerar, din son behöver absolut sin far och inget du beskrivit låter som minsta tillstymmelse till något negativt för sonens utveckling. Tvärtom. Skulle väl om något säga att den psykiska missjandeln snarare består av separationsångesten hos alla dessa 1åringar som blir inlämnade på förskola för att deras ensamstående ammor måste arbeta istället men det är en annan historia. Snacka om att sila mygg och svälja kameler.   

Jo hon är okej. Men finns inte en chans att jag skulle lyckas få med honom på ett möte, speciellt när han vet att det handlar om att övertyga honom att han gör fel. I hans värld har även experter fel och att folk daltar för mycket med barn överlag. Känner mig så maktlös när det gäller det här för inget kan få honom att tänka till och inse att det kanske inte är så bra. En annan grej han ofta blir arg på är när sonen sover mellan oss och sparkar omkring med armar och ben när han inte kan sova. Då kan han bryskt flytta på benet och säga åt honom att sluta sparkas på ett argt sätt, mitt i natten. Toppen när man bara vill att sonen ska lyckas somna om men blir ännu mer väckt istället, genom en tillsägelse dessutom  

Ibland blir jag rädd själv när jag ser att vår son närmar sig något som han inte får röra eller liknande för jag vill inte att han skäller på honom. Så jag har blivit lite på min vakt hela tiden så att jag kan ligga steget före och flytta på honom innan han gör något. 

Tack det var skönt att få ett sånt här svar också. Jag tycker inte att han psykiskt eller fysiskt misshandlar vår son men att han är alldeles för sträng för ett sånt litet barn. Hade vår son varit ett par år äldre hade jag inte tyckt att det vore lika fel att säga till som han gör. Nej jag vill inte separera då vi har det bra annars och inte har haft problem förrän vårt barn blev ?trotsigt? och testar gränser. Måste bara försöka få honom att inse att vår son är för liten för att få skäll. Han fnyser tyvärr åt mig när jag säger att man måste vara mer pedagogisk.

Hans andra barn är lugna och harmoniska. Upplever inte alls att de är rädda för sin pappa eller har en konstig relation. De kan prata om allt och ringer ofta varandra för att bara småprata. Jag skulle inte vågat skaffa barn med honom om jag såg att han hade en dålig relation med sina äldre barn. 

Hur mår din man generellt nu? Extra trött eller stressad? Kan det påverka hans dåliga tålamod? Eller är det mer en princip han har? Att man ska säga till en ettåring även om man inte stör sig så mycket på beteendet?

Vad händer om du backar undan i dessa situationer? Så det inte blir en spänning er emellan som även barnet kan snappa upp? Kan det vara så att han tar i lite extra för att vara övertydlig mot dig? 

Han har ganska mycket på jobbet och vi har väl inte sovit toppen på ett år heller så det kan nog påverka. Men känns som att han överlag anser att man ska visa tydligt när barn gör fel, oavsett ålder. Enligt honom måste man vara så sträng för att de ska förstå att det är fel.

Jag har tänkt på att vår son kanske blir extra ledsen och rädd för att han märker att jag reagerar och blir sur på hans pappa. Vill ju inte att jag ska påverka honom ännu mer negativt så jag kanske får försöka att inte reagera inför honom. 

Eller så reagerar du ordentligt och står upp för ditt barn. Vår mamma gjorde inte det, hon lät det ske och därför har hon en ansträngd relation med sina barn idag. Jag önskar så att en vuxen reagerat och sagt ifrån.