Snabb eller långsam separation

Det är bara du som kan avgöra detta. Jämför med att dra bort ett plåster, rycker man bort det snabbt så gör det jätte ont, men pillar man på det lite under en tid så nöts det bort och klistret blir gammalt och mindre effektivt.

Du verkar ha kommit till insikt om att en separation är det rätta men hur är det med barnen? De påverkas också. 

Vad menar hon med att flytta ut långsamt? På vilket sätt och varför? Ska du bo kvar i det nuvarande boendet?
Jag skilde mig för några år sedan. Det tog en månad att hitta en lägenhet, och sedan var det tre månader till tillträdet, så jag flyttade efter fyra månader. Inte för att jag ville bo kvar så länge, utan för att det var mest praktiskt så. Visst hade jag kunnat flytta till någon andrahandslägenhet eller hem till mina föräldrar med en gång, men dels hade det blivit opraktiskt, och dels tyckte jag att det var viktigt att vi umgicks på ett (förhållandevis) normalt sätt efter beslutet. Annars tror jag att exet hade behållit den arga och bittra känslan från när jag berättade att jag ville skiljas. 

Har båda bestämt sig så finns det väl ingen anledning att dra ut på flytten 
barn brukar ju kunna fixa det bättre ?mentalt? än föräldrarna 
bara allt det praktiska är klart 
och ni är överens 
och tydliga till era barn 

När det gäller barnen så går vi på parterapi, där är vi faktiskt rätt överens. Vi vill det bästa för dem, sedan sade jag att vi skall ha ett bra föräldrasamarbete, men att där kommer gränsen att gå, att jag inte ville vara vän med henne, utan vara en bra förälder tillsammans.

Det låter bra att ni är överens om barnen. Det låter också som om ni är överens om separationen. Då kanske själva separationen får bli lite som den blir, vissa delar går snabbt medan andra kan ta lite längre tid. 

Hej!

Jag tyckte att det var jättejobbigt att bo kvar 2 månader före vi separerade, men tror att det var bra för barnen att vänja sig vid tanken. Det tog 2 månader före jag fick tillträde till lägenheten.

Vad lika förutsättningar vi verkar ha, fast tvärtom. Det var jag som bestämde mig för att till slut flytta, men vi var nog ganska överens. Vi separerade efter 26 år, har också fyra tonårsbarn och en sladdis vid 42 (är 47 nu). Det som skiljer är att vi också har ett mellanstadiebarn, alltså fem barn. Det var svårast för tonåringarna, för mellanstadiebarnet och sladdisen var det enklare att anpassa sig till nya situationen. Det var ett år sen nu.