Jag hatar mitt liv

Jag är så sjukt missnöjd med mitt liv och det känns inte som att jag kan göra något åt det. Jag går runt varje dag och försöker låtsas vara glad men vill egentligen bara dö, ingen uppskattar ändå någonting jag gör. Jag har två barn som är födda 2020 och båda är sena i utvecklingen. Min dotter ska utredas för autism och säjer inga ord alls och det känns inte som att hon förstår så mycket heller. Hon verkar heller inte förstå exempelvis bilder, så det är väldigt svårt med kommunikationen. Min son är också väldigt sen med språket, men han förstår mer och det går bättre att kommunicera med honom på andra sätt, men det är väldigt svårt med rutiner och att byta aktivitet och varje morgon innan du förskolan är en kamp. Jag själv är 30 år och läser en utbildning på universitet som jag känner mig halvmotiverad till. Min man jobbar mycket borta och när han är hemma är han trött och spelar mest dator. Jag försöker hela tiden göra aktiviteter för att stimulera mina barn och främja deras utveckling. Förutom det känns det inte som att jag gör något annat än att städa och tvätta. Jag känner mig sjukt otillfredsställande med detta liv och har ångest hela tiden. Jag känner mig så sjukt besviken på allt, just nu särskillt över situationen med barnen, framför allt min dotter. Jag känner mig så arg och besviken på henne att jag knappt står ut att se henne. Jag vet såklart att det inte är hennes fell och jag har såklart inte visat det men jag kan inte sluta att känna såhär. Jag känner mig så värdelös som inte ens kunde föda ett friskt barn. Varje dag när jag hämtar från förskolan har jag ångest och känner att jag verkligen inte vill, det är så jobbigt att se de andra barnen och jag skäms så mycket. Jag känner mig så utanför när andra föräldrar pratar om sina barn eftersom jag inte kan relatera på samma sätt.