Hej! Jag är en man på 40 och har inga barn. Anledningarna till varför jag inte har barn är många. En anledning är att jag inte har hittat den rätta att skaffa barn med. En annan anledning är för att jag känner att jag inte kan ta hand om ett barn. Visst, man är två om det, men ändå.
Jag skulle gärna ha en liten knatte, men nu är det som det är! Jag lever mitt liv som ungkarl. På både gott och ont.
Taskiga kommentarer undanbedes!
Så vad vill du diskutera?
inget fel att inte ha barn. Känner du att du inte kan ta hand om ett barn har du tagit rätt beslut
Så vad vill du diskutera?
inget fel att inte ha barn. Känner du att du inte kan ta hand om ett barn har du tagit rätt beslut
Det är många som väljer bort barn nuförtiden.
Tycker inte man ska behöva försvara de lika lite som att försvara varför man skaffar barn
Det är många som väljer bort barn nuförtiden.
Tycker inte man ska behöva försvara de lika lite som att försvara varför man skaffar barn
Jag och min sambo har valt att inte ha barn, är för tillfället 36, men jag känner att jag hellre prioriterar mig själv och min sambo, än att sätta mig i en situation där jag måste ta hand om ett barn. Så njaa man kan ju se det som egoistiskt men man kan också se det tvärt om. Vill man prioritera sig själv istället så kanske det bara är bra att man inte skaffar barn :)
Det där börjar bli mer och mer vanligt nu.
Det finns fördomar om allt. Det viktigaste är vad du vet själv. Du kan aldrig påverka vad andra kommer tycka eller inte tycka. Och i våran ålder. Tror jag är några år äldre. Så har man blivit så pass gammal. Att man inte bryr sig längre. Det är ditt liv, som får lära sig leva sina egna.
Att man inte vill ha barn, behöver ju inte betyda att man inte kan ta hand om dom. Det låter snarare som ett inlindat elakt påhopp. Vi får ju hoppas att hon inte för det vidare till sina ungar. Finns många som har barn, som inte är kapabla heller. Så det går att pajkasta åt båda hållen.
Däremot är det många med barn. Som av någon anledning blir väldigt provocerade. Man märker det minst i vissa trådar här. Och de människorna är nog inte så lyckliga. Notera , att dom då har barn. Samma människor brukar predika stenhårt. Att barn är livet, och meningen med livet. En smula ironiskt. Livet är vad du vill att det ska vara. Handlar om att du själv väljer det livet du vill leva.
Själv fyller jag 43 år om några dagar och för mig är det en stor sorg att jag inte har några barn. Jag är övertygad om att jag skulle vara en bra pappa, men tyvärr verkar det vara helt omöjligt för mig att träffa någon att skaffa barn med. Har aldrig haft ett förhållande och det blir sannerligen inte enklare med åldern att träffa någon, särskilt inte någon som vill ha barn.
Det är en väldigt jobbig känsla av att jag totalt har misslyckats med det som faktiskt betyder något i livet och alla mina vänner och syskon har familjer. Alla övriga bitar ligger ju på plats och jag är uppskattade inom det mesta jag sysslar med. Dock verkar det av någon anledning vara hopplöst att attrahera en partner och jag vet inte varför.
Jag vet att jag rent biologiskt troligen kan få barn högt upp i ålder men ju äldre jag blir ju svårare blir det även att träffa någon som inte har passerat möjligheten att få barn även om de skulle vilja. Dessutom ökar ju riskerna för komplikationer med bådas ålder även om kvinnans ålder har större påverkan.
Man förväntas ta en viss väg i livet och att skaffa barn är en anhalt på den vägen. Många tänker omedvetet att det inte ens finns någon annan väg och förvånas när någon väljer en annan väg.
Jag har aldrig i hela mitt liv sett mig som en potentiell mamma. Den identiteten är mer främmande för mig än vad svarta hål är. Den rollen finns inte i varken min själ eller kropp överhuvudtaget. Det har aldrig funnits någon längtan. Jag har till och med svårt att förstå att det är så många som har den där längtan, efter rollen som förälder. Från mitt perspektiv finns det inte något som attraherar mig att vilja bli en förälder, tvärtom.
Visst har jag undrat många gånger varför jag saknar ett intresse som majoriteten delar. Det jag har kommit fram till är att jag trivs väldigt bra i mitt huvud, med mina tankar, med de saker jag verkligen tycker om att tänka på, mina fantasier och känslorna som uppstår. Jag trivs så bra att jag sällan vill bli störd och de gånger jag vill bli störd så vill jag att det ska vara nya tankar, något som utmanar mig. Jag skulle aldrig stå ut med att bli störd för att jag måste förklara varför man inte kan springa rakt ut i gatan osv. Det skulle inte ge mig något, jag skulle bara bli irriterad och längta efter att inte bli störd. Jag vill kunna njuta av stunderna jag skapar i mitt liv i stillhet och närvaro. Jag vill inte bli avbruten när jag njuter av mitt liv.
Jag känner inte att jag vill göra karriär och jag vill absolut inte leva mitt liv som en ungdom och festa mm. Jag vill vara där jag trivs.....i mina tankar och de små glimtar av perfektion som dyker upp lite här och där om man är närvarande utan att bli störd.
Varför känner du att du inte kan ta hand om ett barn?
De flesta vet ju inte själva i förväg hur det är att vara förälder utan det är något man lär sig på vägen.
Det är en ny erfarenhet för alla skulle jag vilja påstå.
Det viktigaste skulle jag tro är att man VILL ha barn, att man älskar barn och är en ansvarsfull person med mycket kärlek att ge.
Jag trodde inte heller att jag skulle träffa den rätte och allra minst hinna få barn innan den biologiska klockan var slut, men plötsligt hände det när jag var 40+!
Träffade en man i samma ålder och några år senare blev vi gravida!
Säger det för att i ge lite hopp i din längtan.