Är du lättsam - eller önskar du att du vore det?

Jag är väldigt lättsam. Jag har väldigt lätt att skaffa vänner, jag drar till mig människor. 

Besvärliga människor upplever jag är dåliga på att hantera sina känslor och saknar både självdistans och självinsikt. Det gör dom osmidiga. Dom reflekterar väldigt lite kring sitt beteende och varför de beter sig på ett avvikande sätt. 

Jag uppfattar det snarare som att många "lättsamma" personer brister i självinsikt och självdistans.
Många som tar allt med en klackspark är väldigt egocentriska och ytliga.
Men både lättsamma och mer "krångliga" individer kan ha både styrkor och svagheter rent socialt. Det är inte svart eller vitt, jag tror att olika personligheter har olika styrkor i olika sammanhang, och bidrar på olika sätt.

Vad som ryms inom "knepiga" verkar ju i den här tråden vara rätt brett också. En del "knepiga" egenskaper kan vara "rätt" egenskaper beroende på sammanhang tänker jag.

Jag är väldigt lättsam av mig, både i att skapa nya kontakter och i relationer.

Det här är en väldigt bra tråd för den belyser ett stort problem i att vara den där knepiga människan. Huruvida jag själv är knepig eller lättsam överlåter jag åt andra att bedöma för sånt tror jag inte att man själv vet.

Min uppfattning är att knepiga människor, de som är lättkränkta, lättirriterade och enormt självcentrerade, är att de inte förstår hur jobbiga de är. För dem är det istället en fullkomlig självklarhet att de ska få sin vilja igenom och att omgivningen måste tyglas, så de ser verkligen inte hur detta skulle vara fel. Anledningen till varför är för att de vuxit upp och lärt sig hur man ska gå tillväga för att få sin vilja igenom samt att föräldrarna inte satt gränser och skämt bort dem. De har alltid fått sin vilja igenom och de har aldrig behövt anpassa sig till andra och just därför blir de som de blir.

Problemet med det här beteendet är det klassiska "vinna slaget men förlora kriget". Visst, de flesta av de jag känner som har detta beteende har alltid fått sin vilja igenom. Men hur har det hela slutat för dem? Ja, de har samtliga blivit väldigt ensamma, de har samtliga förstört alla sina kärleksrelationer och de har samtliga blivit helt utan vänner de kan få ut något väsentligt av. Så visst, de får som de vill men det sker på bekostnad av att de förgiftar och fördärvar alla sina relationer.

Jag är lättsam och får ofta höra det, både på jobbet och privat. 

Jag tror att det främst beror på tre saker:
1. Jag har realistiska förväntningar på andra människor. 
2. Jag tar ansvar för mina egna problem. 
3. Jag försöker utgå ifrån hur saker är, inte hur de borde vara eller vad jag tolkar in i dem. 

Knepiga personer har enligt min erfarenhet väldigt höga förväntningar på andra och blir därför alltid besvikna. (Det beteendet kan också bero på en rädsla för närhet och att man skapar självuppfyllande profetior om att ingen bryr sig etc.) Ingen är perfekt och vi är alla mänskliga, allt blir mycket enklare om man accepterar det. 

Knepiga personer kan ha en föreställning om att andra är ansvariga för deras problem. Därför är det ok i deras värld att sura på jobbet och vara otrevlig mot oskyldiga personer. Knepiga personer ältar ofta att livet är orättvist och är därför missunnsamma mot andra. 

Livet suger bitvis för alla, själv har jag gått igenom ett helvete, men det är bara så det är. Det finns ingen kosmisk rättvisa utan man får göra det bästa av situationen och gå vidare.  Självklart kan man vara arg på livet, gud eller vad som helst och tycka synd om sig själv, det gör jag med ibland, men man kan inte stanna i offerskapet. Då blir livet bedrövligt. 

Visst kan man undra varför en person sa si och så men vill man verkligen veta så är det bättre att fråga rakt ut. I nio fall av tio har man missförstått och tolkat in en massa saker i det andra säger. Det är knepiga personers paradgren och det blir också en självuppfyllande profetia där de bekräftar sin egen dystra världsbild gång på gång utan belägg. 

Visst är knepiga personer jobbiga att ha att göra med men de mår alltid sämst själv. Om man stannar upp och lyssnar utan att döma får man ofta veta varför de är som de är. Fast ibland verkar det vara medfött. 

Får ofta höra att jag är lättsam och rolig att prata med.

En introvert kollega har sagt att han känner sig mer socialt kompetent med mig, eftersom jag kan hålla igång en konversation och hitta på nya roande ämnen utan att det känns ansträngt eller blir tyst om han inte vet vad han ska säga.

Det tyckte jag var en riktigt fin komplimang och jag försöker moderera mig så att jag inte ska bli för mycket för de introverta.

Har aldrig tidigare läst ett mer spot-on inlägg!

Kan lägga till ett par saker. Det första är det där med offermemtaliteten. De ser sig gärna som offer och försöker ofta skylta med att de är offer, och de gör oftast detta för att de 1) på riktigt ser sig som offer och 2) de vill ha en offerstämpel så de slipper ta ansvar.

En annan sak jag lagt märke till är att dessa personer oftast är bittra och mår dåligt, men att de har för låg självkänsla för att se sitt eget ansvar. Och deras ältande över hur dåligt livet är beror nog mycket på att om de skulle erkänna att livet inte alls är en pina mäste de ju rimligtvis ta ansvar för att livet är just eb pina för dem, och det vill de inte.

Och sist men inte minst tror jag att deras låga självkänsla gör dem sköra och därför ställer de orimliga krav på sin omgivning. Eftersom de är så sköra, bittra och ser sig som offer vill de att alla ska ge dem specialbehandling. Får de inte det blir de bara irriterade!

Det kanske handlar om att du ser andra människor.

Jag är genuint intresserad av andra personer, vilka de är och hur de fungerar, Jag tror att de känner av det. 

Jag brukar också ha den effekten på introverta personer. Om man är intresserad av andra på riktigt så öppnar de sig. 

På mitt förra jobba hade vi en chef som var extremt knepig och väldigt upptagen av hur HON uppfattades.

När vi hade avtackning för en medarbetare som hade jobbat där i flera år  och skulle gå i pension kom inte chefen på en enda sak att prata om. Så jag fick fylla i och frågade om personen skulle utveckla sin hobby X och om de hade beslutat sig för att köpa den där stugan de tittade på etc. 

Chefen såg förvånat på mig, ungefär som ?Hur fan vet du det??.  Om man visar intresse och lyssnar då kan man umgås med vem som helst men det var något som chefen aldrig gjorde. 

Jag är betydligt mer lättsam IRL än jag är i diskussionsforum. Kanske för att diskussioner har en tendens att bli mindre lättsamma och mer känslomässiga  på forum. Men jag har annars varit och är känd för att vara en ganska obrydd människa

Nej, jag är inte lättsam, men önskar verkligen att jag var det. Däremot försöker jag verkligen att låtsas att jag är lättsam. Vi är en grupp kvinnor som umgås i grupp, men även två och två ibland. Om jag inte blir medbjuden kan jag bli lite sur, ja kanske till och med känna mig kränkt haha, men jag visar det inte. Surar dock för mig själv och tycker synd om mig själv.

Som svar på TS kan jag säga att jag absolut vet om att jag är en besvärlig jävel. Men vad ska man göra liksom? Det enda jag kan göra är att dölja det, så gott det går.