Jobbigt leva med partner med asperger...

Det är inte honom du ska hjälpa utan dig själv. Du måste jobba med dina egna reaktioner istället för att lägga det ansvaret på honom.

Det där låter mer som något som har med dålig självkänsla att göra. Att han inte vågar söka sin personlighet inom sig själv utan istället kopierar någon annan. Men hans autism kan förmodligen göra det värre genom att han kan ha svårt att förstå hur hans beteende upplevs ur din synvinkel. 

Varför kan ni inte dela intressen? Om ni båda gillar att springa kan ni göra det tillsammans. Att han drar samma skämt i tid och otid måste du ta upp annars vet han inte vad du tycker. 

Nu är jag ingen utbildad expert men utifrån min lilla erfarenhet utav ämnet så låter det som att hans asperger förstärker de personlighetsdrag du tycker är jobbiga.

Jag känner igen det du beskriver med en humor som saknar lite utav timing, och skämt eller uttryck som går på repeat. Lika så bristen på personlighet som man som närstående upplever det som.

Jag kan ha fel men jag gissar att han försöker vara till lags och funka så normalt det går. 

Det kanske inte är asperger i sig allting och hans problem som du beskriver kan ju delvis va en brist på träning i social kommunikation. Sen förstärks det kanske utav hans diagnosproblematik.

Växer man upp med autism så lär ju det i normalfallet leda till sämre social träning under uppväxten. Rent generellt alltså. Färre sociala kontakter, mindre kommunikation osv. Leder väl till mindre träning helt enkelt. Märks kanske inte alltid utåt vid första anblick. Men i en nära relation blir det efter ett tag extrem tydligt.

Har en anhörig med autism som fungerar normalt på jobb och så. Verkar det som i alla fall. Men den personen härmar liksom allt man säger vid konversationer. 

Hej.

Hej hej.

Det är varmt ute.

Jo det är varmt ute.. det är det.

Man skulle haft en läsk.

Man skulle haft en läsk det skulle man ha haft. Man skulle ha haft en läsk det skulle man.

Har du varit på ICA Maxi?

Jo jag var på ICA Maxi, jag var där inne nyss?

Samtalen blir stötiga och stela.

Liksom inget bra naturligt flöde i samtalen. Ingen riktigt dialog.

Känner du TS igen det också? Man blir lite dränerad på energi. 

Det låter som att han speglar dig. Folk med autism för så. Man upptäcker sig själv genom andra, liksom lär sig hur man är genom att härma andra, liksom vilka beteenden som är socialt acceptabla. 

Jag hade om jag varit du försökt få hjälp av någon professionell, många där någon av paret har autism, får problem i relationen. Kanske börja höra dig för där han från början fått diagnosen om de kan rekommendera någon för par- och familjeterapi? 

Jag förstår att du tycker det här är jobbigt. 

För att kunna springa tillsammans behöver vi ha barnvakt. 
Jag har tagit upp alla ovanstående beskrivna problem med honom, men han förstår inte. Han har ju en funktionsnedsättning som framgår i inlägget. Hade han förstått problemet, hade det varit en helt annan sak.
Var det inte precis det jag skrev i trådstarten? Att han speglar mig? Jag vet vad autism är och hur det fungerar, min fråga rörde mer hur man hjälper en sådan person.
Spontant så känner jag inte igen mig. Vårt samtal hade sett ut såhär

Hej.

Hej.

Det är varmt ute.

Ja.

Man skulle haft en läsk.

Okej.

Har du varit på ICA Maxi?

Ja. Har du?

Han utvecklar inget. Svarar ja/nej/jag vet inte alternativt ställer samma motfråga. Ställer man en öppen fråga blir svaret Jag vet inte. 

Har släkting med autism. Jag märker egentligen ingenting av det när jag träffar honom, men jag bor ju å andra sidan inte med människan 24/7, utan tycker han är nästan helt normal när vi träffas då och då.

Han sköter sitt jobb bra, håller helt okej ordning på sin lägenhet. Han sköter om sig själv med träning och bra kost och han har normala intressen. Spelar lite tv spel, kollar filmer och gillar att gå på nån konsert då och då. Läser en och annan bok ibland. Empatisk och väldigt trevlig. 

Men jag vet att han haft det lite kämpigt med att få relationer att funka bra. Han har blivit kanske lite förändrad och mera passiv i förhållanden har jag märkt. Mera tystlåten och gått in mer i sig själv tyvärr, blivit lite depressiv som person. Synd eftersom det är en grymt bra kille egentligen, och han vill inte leva själv innerst inne.

Vad gäller hans pratande så är det som du säger att det är lite trögt med ja eller nej-svar. Säger man nåt får man svaren okej, ja, nej, mm, kanske eller vet inte till svar. Lite trögt! Om man inte diskuterar nåt han är intresserad av då är det ett helt normalt samtal med dialog och turtagning. 

Det är dock inget större problem, han går ju att umgås med helt normal och vi kan ha kul och skratta och så. Men kanske att det blir besvärande att leva med en sådan människa i det långa loppet. Beror väl på hur man själv är och så.

Oj, en sån kompis har jag, som jag alltid undrat vad problemet är! Dock ingen autism, är jag tämligen säker på. Hon vill nog snarare känna sig eftertraktad. Även om hon är den som tar kontakten så ska det kännas som om det är jag som "jagar". Likväl kan det låta såhär:
A: Jag såg att *det bandet* ska spela i närheten i helgen!
Jag: Ja, jag såg det också!
A: Ska du dit?
Jag: Det vet jag inte, inget jag tänkt på. Ska du?
A: Jag skulle så gärna vilja men kan inte ta mig dit och har ingen att åka med så man får stanna hemma, SUCK.

För att JAG ska vara den som trånar och erbjuder henne. Hon känns liksom lite för fin för att fråga någon annan utan vill vara den som blir tillfrågad.

Nu kom vi ifrån varandra och har inte haft kontakt på ett år av olika anledningar, och när vi väl hörs av så lät det
A: Hej, hur är det? Hur går plugget?
Jag: Allt är bara bra tack, jag mår bra! Plugget är kämpigt men det funkar! (typ) Hur är det själv??
A: Jo, det är bra, tack.
*ridå*

Kan det ändå vara autistiskt, tror du?? Jag har trott mer på narcissism typ.

Snodde din tråd lite ts, men blev nyfiken när det var en sån exakt beskrivning av min kompis!

Du kanske behöver hjälp med att bemöta honom på ett annat sätt. Få rätt verktyg.

Ser knappt något fel på det där, om än mindre något minsta autistiskt...

Googla echolalia. Inte direkt ovanligt 

Det existerar men knappast där jag citerade.

Vad menar du med "hjälpa"?
Hjälpa som i att förändra personen? Det kommer du aldrig lyckas med, den end som kommer förändras är du som får vika dig dubbelt för att kunna ha en relation med en sån person.  När du valde en relation med en person med en sån diagnos så valde du bort en normal relation.

Hjälpa som i acceptera att personen är som han är och ta på sig rollen som terapeut åt personen för att göra livet lättare för personen? Finns säkert utbildningar inom vården för att lära sig vara kurator åt andra, men frågan är om det verkligen är din roll som partner?

Autism/Asperger har inget med dålig självinsikt att göra vi är inte obildbara heller. Har han alltid varit såhär? Vad var det som gjorde att du föll för honom? 

Egentid borde vara en lätt sak att lösa ni får sätta er ner och dela upp hemarbetet mellan er och bestämma hur många timmar egentid ni får var det är något han borde förstå utan problem. Att han inte tar egna intiativ i samtal är knepigare och inget du kan göra något heller förutom att förklara hur du känner och ge konkreta exempel. Ibland kan det hjälpa att göra saker tillsammans som familj nya saker och intryck måste komma in för att saker inte ska stagnera det behöver inte vara stora saker utflykt med matsäck till ett museum, stranden i sommar, gå till en park eller vad som helst duger. 

Att han härmar dig i allt kan bero på dåligt självförtroende också. När man lär känna en person speglar åtminstone jag mindre för man känner sig tryggare med vad som anses okej och inte.