Vad var/är du beredd att offra för att ha råd att bo i hus?

Vet inte riktigt vad jag skulle rösta på men vi började med att skriva upp vart våra pengar tog vägen. Insåg att väldigt mycke gick till presenter, julklappar och blommor till släkt och vänner Och en massa prylar till hemmet, som var vårt första gemensamma. Vi började spara och det tog oss 7 år att få ihop pengar. Vi köpte ett litet hus i ett samhälle med 15.000 inv.

Idag är huset betalt, trivs enormt bra för vi fick precis det vi önskade oss.

Jag tycker att det låter konstigt att enda alternativen som finns är lgh i storstad eller hus på vischan. Om ni har barn eller planerar barn hade jag absolut inte valt något av det utan istället ett hus i utkanten av en halvliten stad som har skolor, flera fritidsaktiviteter att välja mellan, möjligheten att gå/cykla till kompisar och aktiviteter. 

Jag är egentligen fel person att svara så tillvida att jag valde bort hus. En viktig anledning var att inte ägna barnens uppväxt åt renoveringar utan att ha tid för familjen. Och genom att bo billigt kan vi jobba deltid. Det hade jag aldrig bytt bort!

Men! du nämner inga barn, så kanske är den aspekten oviktig.. 

På en så liten ort blir ni bilberoende. Vill ni vara en del av den galenskapen, eller vill ni vara en del av lösningen och bo så att ni minskar energikonsumtionen och dess klimatpåverkan? Att bo i fristående hus och köra en massa bil är ju inte så jättetoppen, om man tänker så. 

Ett hus utanför "vår" stad kostar 2-3 miljoner. Ett hus utanför en lite mindre stad/större ort kostar över 1-2 miljon kronor. Om vi väljer ett hus i ett annat län, i en by med 500 invånare, kan vi få en villa, utan renoveringsbehov för 600.000 kr-700.000 kr, så egentligen handlar allt om ekonomi.

Vi har barn och kanske är det där skon klämmer lite, men å andra sidan tänker vi inte bosätta oss i skogen med mil till närmsta granne, utan i en by.

Men visst, vi har inte tänkt färdigt än, och det är anledningen till den här trådstarten. 

Tillägg: genom att flytta, kommer vi att kunna arbeta deltid, eftersom boendekostnaderna i ett billigt hus blir så pass mycket lägre om man jämför med hyreslägenheten som vi nu sitter fast i och betalar sammanlagt 11.000 kr/månad i hyra/uppvärmning för.

Har ni räknat på kostnaden för 2 bilar, bensin, dyrare mat för att utbudet av matbutiker är mindre, resor till släkten etc? Kommer ni få jobb och vad är lönenivån jämfört med nu? Finns det skolor/barnomsorg eller blir det massa skjutsande?

Vill ni bo på landet är det klart ni ska bo på landet, men om det enbart är för ekonomin så är det inte säkert det blir bättre, allt inräknat. Det kan finnas en bättre kompromiss. 

Om ni vill bo billigare än 11000/månad så undrar jag om det är möjligt i en villa om man inkluderar alla kostnader. Ränta, amortering och drift är kanske 7-8000 för detta billiga hus ni ser framför er. Lägg sen till att du har löpande småkostnader, byta ut en maskin, laga något, köpa olja för att olja in altanen, gödsel och jord till trädgården osv så kostar allt det. I vårt första hus, som var ca 20 år gammalt, snittade vi nästan 5000/månad i fem år för småfix (vi bytte ett plank, ett innertak, målade två rum och bytte porslin i ett badrum under den tiden. Bytte ut spis och diskmaskinen för de gick sönder. I princip allt arbete gjorde vi själva). 

Lägg sen till frågan om hur det funkar med jobb om ni bor så off och två bilar med tillhörande antal mil som lär gå.

Har du väl bott i hus så kommer du att förstå att det inte var så märkvärdigt. Men jag tror att alla måste göra sina egna misstag och komma underfund med det själva. Något som är värt att tänka på är att det blir en massa eget fix. Och då pratar jag inte om att bara måla om. Skaffa en riktig kap för att fixa altanen, räcken, stolpar och fönster eller vad tusan som helst egentligen.

Det ni aldrig någonsin ska kompromissa om är färdväg till jobbet. Håll det inom 20 minuter om ni kan. Det är en väldigt bra råd. Aldrig någonsin, det är bara inte värt det. Gör det inte, ve och fasa, har sett det hända otaliga gånger. Det fungerar aldrig med lång pendling, nope, never, aldrig någonsin, inte för allt smör i Småland.

Att inte ha råd med semester bleknar i jämförelse med detta.

Det enda jag inte skulle offra är närhet till saker.

Skola/fsk och barnens aktiviteter och mataffär, där vill jag ha gång och cykelavstånd.

Jag vill ha jobbet inom ett avstånd på max 30 min. 

Våra egna vänner och familj vill jag också ha "nära", men där funkar ju iaf en radie på kanske 60 min, det är ju inte särskilt långt. 

Sen om det är i närhet av en större stad eller inte är helt irrelevant. Snarare så är det positivt om det inte är det. 

Kan ett alternativ vara radhus? Billigare och ligger ofta nära skolor, förskolor och busshållplatser. Då kanske ni kan bo lite närmare ett större samhälle? Många nybyggda hus har lika små tomter som stora radhustomter. Men om ni är intresserad av en stor trädgård och avskildhet så är det ju en villa ni måste satsa på.

Ja, vill ni ner till så lågt pris så förstår jag att ni behöver ge er ut i spenaten. Så lite kostar inte ens ett halvrisigt torp utanför vår stad. :) 

I och med att ni har barn kommer ni nog att få lägga mycket tid på skjutsande hit och dit. 

Kommer ni att klara er med en bil? Det ökade mångden bilåkning blir ju något ni får lägga till som extra kostnad. 

Jag har sett vår hyresrätt som ett sätt att spara tid och oro. Nu när folk gått på knäna pga höga elpriser och räntor tuffar vi på som vanligt. 

Nu känner jag ju inte alls er och era barn men de vänner jag har som vuxit upp på småorter eller på landet har berättat mycket om ensamhet. De är personer som inte är intresserade av varken fotboll, folköl eller fordon och de kände sig väldigt ensamma under i synnerhet högstadiet. (I gymnasiet fick de lgh i stan och träffade vänner med samma intressen). Idag är det kanske andra intressen som gäller, men grundproblemet är detsamma: för den som inte är mainstream är det svårare att hitta vänner om det finns en klass med 20 elever jämfört med om det finns sex parallellklasser med 25 elever i varje. En annan kompis har idag tonåringar och bor på landsbygden och de tonåringarna har hittat vänner på nätet, men de har inga jämnåriga i bygden som delar deras intressen. 

Jag hade några kompisar utanför stan när jag var tonåring. Men det var så krångligt att träffas att vi i princip aldrig gjorde det annat än på helgen och då behövde det planeras i förväg. De var dessutom såna som inte gillade fotboll och folköl, så på hemmaplan hade de, vad jag vet, ingen att hänga med. Den ena var direkt utstött. 

Usch vilken dyster bild av småorter jag ger. :( Jag tror ju att små orter är underbara att bo i OM man passar in. 

Förlåt att jag gick utanför din grundfråga, men det här är något som verkligen har slagit mig efter att ha kommit några ex-lantisar inpå livet - hur ensamma de var som tonåringar. Jag tycker att den aspekten sällan tas upp i såna här diskussioner.