Vuxna barn som kräver och är otacksamma

Vad är problemet? Säg nej bara.
De är vuxna, de fattar väl.
De kan "förvänta" sig vad som helst, men det är DITT val om du ger dem det de förväntar sig eller inte.

Det låter som att det är hög tid för dig att säga ifrån. ?Nej tyvärr, jag orkar inte göra X. Jag har fullt upp redan, och är less på att ställa upp utan att få något i gengäld eller någon tacksamhet?

Jag tycker att du ska åka och skita i dem! De har tydligen inte lärt sig att uppskatta hjälp eftersom.de alltid har fått det serverat av dig och du aldrig har satt ner foten ordentligt. Åk och låt dem känna hur det känns!

Med 4 vuxna barn e min första tanke hur ni gjort då dom växte upp? Tonåringar...jobbade de för sina fickpengar el gav ni allt utan krav? Mina flickor flyttade hemifrån som 16åringar, pojkarna var väl kring 18-19. Inte bistått dem med pengar efter det nåt speciellt mycket. O dom tjänar idag typ som mig. Många ger för mycket då dom bor hemma, många har inte jobbat nånting vid 20, många bor hemma till 25. Mycket ligger väl i hur dom blir vana. Mina är nu mellan 20 o 32. Det är väl dags att sitta ner o förklara läget, tror nog dom flesta vuxna förstår gm ett allvarligt samtal. El fråga om dom inte vill ha kontakt om du slutar sponsra dom. Det kan väcka dom. Tråkigt de blir sådär. O absolut, om du har möjligt, åk på en långresa. 

mm... och det är föräldrarna som har ansvaret för att barnen växer upp och blir ansvarstagande och helst också välmående individer. Alltså är det TS som gjort fel, men det är också barnens ansvar att göra "rätt" i vuxen ålder.

Många barn växer upp i dysfunktionella familjer, och det är inte deras fel. 
Vad bra att du gav dina barn bättre förutsättningar att stå på egna ben, men tyvärr gör inte alla föräldrar det.

Jo det är ett stort problem idag tyvärr. Alltmer psykiskt illamående hos dagens vuxna ger stora problem i småbarnsåren. Jobbar som bm, o det är ofta (alltför ofta jämfört med 20år sedan) man funderar hur i hela världen skall den där familjen klara det här....jättetråkigt för alla, men främst barnen. Tycker ändå alltför många tycker de e okej att inte jobba vid 20, eller bo hemma vid 25. Det är INTE okay. I vårt välfärdssamhälle.

Mysigt att skuldbelägga ts, jättemysigt.
Du har ingen jävla aning om något mer än att hennes vuxna barn "kräver" en massa.

+1

Det är inte så enkelt som du tror. Det lär du upptäcka när dina eventuella ungar blir vuxna.
Och nu kommer du såklart skriva att du har vuxna barn, såklart. 

Näe sant. De va ju bara överlag i livet nu ja mena. 

Lite samma fast omvänt. Mamma vill ha pengar (egentligen mest mammas pojkvän vill ha pengar). Jag är liksom en loser jag med, men min fästman är inte det. Vi har delad ekonomi så egentligen har jag väl pengar då men det är liksom han som tjänat dem. Jag vill inte ta av dem och ge till mamma som sedan ger dem vidare och sen försvinner.

Men efter riktigt låga  argument som att jag hade kolik som bebis och vet du hur jobbig du var? Och att jag är kass jag skall inte tro att jag är något bara för min fästman har pengar och vet du vad du hade vart utan ditt utseende? Ingenting! Hon låter precis som min storasyster när hon är arg, de har väldigt lika nu. Mamma brukade vara den snälla av de två... Hon är inte riktigt såhär illa annars men nu har mamma och syrran med respektive supit hårt sedan i julas, bröt inte efter nyår som annars så jag har fått blocka igen.  

Fast... jag fattar självklart att det kan vara svårt "känslomässigt" att säga i från till sina vuxna barn.
Men när allt kommer till kritan, så har vi inget annat än olika val att göra i livet, givet situationen. Och det finns ju inget annat TS kan göra än att säga ifrån, även om det inte är "enkelt".

Vilken annan lösning ser du då? Förstår inte riktigt ditt resonemang. 

Åh, herregud, fy fan!

Vad vill de ha pengar till och vilka tjänster utför du åt dem?
Har de inga jobb?

Jag skulle bara säga att nej, jag hade en stor räkning den här månaden/jag ska göra X med min kompis och det kostar mycket/jag har bokat en resa och kan inte låna ut något nu etc. Säg nej, nej, nej tills de förstår.

 

Det undrar jag med. Hade själv bara vänt mig till mina föräldrar för pengar om det skulle varit någon riktig kris, som ung ville man ju verkligen visa att man klarade av att stå på egna ben utan hjälp.

Ska du försöka få till en förändring måste du ju börja med att analysera lite varför det blev så här.

:( Var tvungen att börja svara igen för annars ringer hon och skriker på mina svärföräldrar :( Jag tror jag gör en egen tråd när jag orkar...:( är rätt långt från denna ändå. Sorry för trådkapnongen ts,hoppas du får bra råd 

Jag hade sagt åt dem att jag tycker de är otacksamma, att de ser inte hela mitt livspussel, att jag börjar bli äldre och är tröttare. Att de inte kräver någonting från deras pappa som passande nog för hans del då bor i hemlandet och inte lyfter ett dugg på röven för att hjälpa till. Jag hade strypt all ekonomisk hjälp till dem, pronto, för det är en del av att vara vuxen, att man lär sig ta hand om sig själv ekonomiskt. De är inga barn längre. Säg jag är inte er vän, jag är er förälder, mitt jobb ska också innebära att ni som vuxna ska kunna klara er själva, inte komma springandes till mig så fort det är något ni själva brustit i. Ni är vuxna. Jag är vuxen. Jag vill ha en vuxen relation till er. Inget annat. Dags att ta bort blöjan nu. Klart man ska finnas där för varandra, men de utnyttjar dig och de är respektlösa mot dig. Det är inte okej. Om man ska ha en bra relation måste de också anstränga sig för att ni ska ha det, som det varit nu är det bara du som fått ge och de som tagit och de är aldrig nöjda ändå vad du än gör. Det är de som behöver tänka till och förändra på sig. 

Måste vara fruktansvärt att veta att man är så misslyckad som förälder.

De vart curlade som barn, annars hade de aldrig haft sådana förväntningar.

Jag förstår att du gjorde ditt absolut bästa, och förmodligen för bra. Det hästhuvudet får du bära nu, du har fostrat osjälvständiga barn som inte är redo att bli vuxna.