Det här tyckte jag var lite klurigt. Jag förstår mammans synvinkel men också er faktiskt. I slutändan är det vilka regler ni sätter upp i ert hem som är det som ska gälla, inte vad mamman tycker i det här avseendet. Barnet far inte illa av att du nattar.
Men om jag ska se till min egen situation när jag var barn hade jag inte velat bli nattad av någon styvmamma utan av min pappa, speciellt om jag inte sett honom så ofta.
Jag har själv barn och vi har skiftat om nattningarna, men vi är de biologiska föräldrarna och bor ihop. Just nattningen är speciell, man bondar på ett annat sätt, man läser saga, barnet pratar ostört om vad för tankar osv som rör sig i huvudet. Hade jag och pappans förhållande inte funkat och vi skilts åt och jag hittat någon annan hade jag aldrig gett upp nattningen, att han skulle ta det.
Det här beror väl lite på också hur pass fingertoppskänsliga-styrda ni är? Skulle det betyda mer för barnet att bli nattad av sin pappa behöver det kännas ömsesidigt att pappan vill det också lika mycket, annars får det vara så?
Med det sagt, jag beundrar och tycker om ditt engagemang i ditt bonusbarn, om jag varit den andre mamman hade jag absolut sett det som ett sort plus, men jag hade sett det som ett minus att pappan själv avsätter detta till dig.
Jag förstår din tanke om ni kommer få barn en dag att ni varierar och tar varannan kväll/nattning, det kan bli så att barnen delar rum och då blir det konstigt om ni båda ska natta eller bara pappan.
Det här tyckte jag som sagt var lite klurigt, inget klart rätt eller fel, ingen svartvit situation. I slutändan så är det ni som bestämmer hur det ska vara i ert hem, de rutiner ni har, det han lämnar över till dig. Man kan som mamma tycka vad man vill men inte bestämma om det inte är så att barnet far illa, det far inte illa för att du nattar. Det hade också kunnat vara så att han inte är hemma på kvällen och då måste du natta, men vad jag förstår så är han hemma. Men ja, hade jag varit mamman hade jag utbrustit Kan du inte natta ditt eget barn?! Jag hade tyckt det var svagt, att han inte ser värdet i det, men jag känner mitt barn, jag vet hur speciellt det är, för barnet, men också för mig. Det hade inte varit lika speciellt om en bonusförälder gjort det. Det är en jättefin tanke hos dig att bonusbarnet ska känna sig lika älskad av er båda och inte särbehandlad.
Som mamma tror jag inte hon har något emot dig, men hon har emot att pappan ger upp det här, det skapar en bild av hur hon ser på pappans insats. Han har inte delad vårdnad. Han ser inte barnet ofta. Hon tänker säkert att han kan inte ens uppfylla de minimala "krav" som finns i föräldraskapet att natta sitt eget barn. Om tanken ska finnas att man ska utöka hans tid med barnet kan det här stå honom i fatet. Jag hade också, nog bittert, påpekat om jag varit mamman att han överlåter för mycket på dig, och hur mycket mer har han tänkt överlåta till dig? Det handlar först och främst om två föräldrar som ska leva upp till att vara det som det innebär att vara föräldrar när man har sina barn, inte att ge över det till en bonusförälder eller till någon annan när man själv kan och finns på plats. Klart bonusföräldern också ska bonda till barnet, men var finns gränsen?
Du och pappan får fatta ett beslut tillsammans som ni är mest nöjda med tillsammans med barnet, jag tror aldrig det här kan bli 100% rätt från allas perspektiv, det kommer skava från nåt hörn/perspektiv, men så är det bara.
