Är det här normalt? Eller är jag fejk?

Jag känner ofta så som du beskriver. Jag brukar inte tycka om folk eller bry mig om dem speciellt mycket. Jag har dock några personer i mitt liv som jag brinner för. Jag brukar som sagt inte tycka om folk, men när jag väl gör det så gör jag det helhjärtat. 

Tack för svar. Jag vet liksom inte när jag bryr mig på riktigt och inte. Min sambo t.ex., jag bryr mig ju genom att lyssna, fråga, stöttar osv. Men jag tycker det är rätt jobbigt och egentligen inte för att HAN mår dåligt utan för att det blir jobbigt för mig. När det inte påverkar mig så är det inga problem men när jag egentligen inte orkar eller är på humör själv så vill jag egentligen inte lyssna eller bry mig. Känner du så också eller är det bara för ytliga bekantskaper? 

Är det en riktig vän så kan jag genuint vara intresserad och bry mig, men om det är ytliga bekantskaper, typ någon kollega eller så, då brukar jag inte bry mig och jag kan verka kall.

Om en vän berättar att hon är så ledsen idag för hennes hund har dött, så måste du inte känna dig ledsen själv, det räcker ju med att du förstår att hon är ledsen. Om du förstår att hon är ledsen så kan du ju även själv sätta dig in i hur du känt dig om det hade gällt din egen hund.

om du bryr dig väl om fin vän, ger en kram kanske, lyssnar på henne och tröstar, så spelar det ju egentligen ingen roll om du inte känner det hon känner, du finns där och hjälper henne, det är väl det viktigaste? Även om det skulle vara ett inlärt beteende så tycker inte jag det spelar någon roll, för vännen ser ju bara att du är en fin vän.

 

Jag känner med igen mig din beskrivning men upplever mer att det går i perioder. I vissa perioder känner jag väldigt mycket för mina närmsta, bryr mig och vill ta hand om dom på olika sätt. I andra perioder känner jag inte alls för dom, omtanken och intresset för dom har försvunnit och jag känner noll när de berättar om problem eller liknande. 

Känner du med att det går i perioder eller känner du alltid noll?

Äh, man måste inte ha så jäkla mycket empati med andra, faktiskt, och det är inget fel på en för det. Man måste inte bry sig så himla mycket för att vara en god omtänksam person.

Jag tror inte att det är något "fel" på dig. Bara det faktum att du går runt och funderar på detta visar att du har en förmåga att bry dig om din omgivning (mer än andra som inte ens skulle tänka tanken). 

Dessutom ska man skilja på omtanke och empati. Omtanke, då kan man tänka sig in i andras situationer och man kan stötta och så vidare, det räcker så. Empati är när man känner samma känslor som någon annan, att om någon är ledsen blir jag ledsen å dens vägnar fast jag inte har något att vara ledsen över personligen.

Det är väldigt ovanligt och väldigt påfrestande. Jag kan känna så ibland till vissa personer som står mig nära (familjemedlemmar) och det är skitjobbigt för oftast är det negativa känslor. Då känner jag att hela jag kommer i obalans och jag blir på dåligt humör och vill inte höra på, för jag orkar knte må dåligt när jag själv inte ens mår dåligt egentligen! 

Men oftast så känner jag igen det där du skriver att jag mår dåligt för att det ändå påverkar MIG i längden. Det kanske känns/låter egocentriskt, men det är så människans psyke är uppbyggt och det är en överlevnadstaktik/evolutionärt beteende. Man kan bara överleva om man sätter dig själv först. 

Förstår att du är en grubblare och osäker på dig själv. När du läser i media om olika psykiska tillstånd så funderar du på om de passar in på dig. 

Det är inte bra för vare sig självkänslan eller ditt psykiska mående att grubbla över detta. Kom i håg att det mesta som skrivs om detta är inte psykologer utan skribenter som  har som jobb att skriva artiklar som säljer. 

Om du känner att du behöver hjälp med dina grubblerier så finns hjälp att få. 
Här på FL finns inga svar på dina frågor

Tack. Jag har ibland svårt att förstå andra, eller rättare sagt att förstå hur mitt beteende uppfattas. Det är nog det som gjort att jag funderar så mycket på det här. Sen om jag frågar hur nån mår och den säger att det är dåligt så bryr jag mig ju egentligen inte om varför men beter mig omtänksamt, vilket kanske är att vara just omtänksam?  Men det känns skönt att höra att det nog är rätt normalt att vara så här. 

Precis!