Diabetes-anhörig?

puff

Jag är själv diabetiker så jag vet hur svårt det kan vara att leva med "oss"...Jag vet egentligen inte vad jag ska säga mer än att lär er så mkt ni kan om sjukdomen...det uppskattas...

Min sambo är diabetiker... jag antar att graden av diabetes och hur pass den är under kontroll påverkar... men jag tycker inte att det är speciellt kaosartat..... Visst man måste hålla lite koll på att mat intas regelbundet och att inte sprutan glöms bort. Antar att jag har antagit lite mammafasoner... *ler* Sen tycker jag i alla fall att man lär sig ganska snabbt se tecknena på när något är fel och då säger jag till på skarpen att nu slutar du tjafsa och går och äter istället... eller så går vi ut och går beroende på vad som är fel.... Usch vad diktatorisk jag låter... så illa är det inte... tror jag... kanske bäst att fråga sambon... *ler*

Det är bra att vara observant å säga till, å man blir inte arg..utan det är ju ett tecken på att man bryd sig, å det tycker vi om

Jag är själv en typ 2 diabetiker och har det mesta under kontroll, det har gått snart 2 år sen jag fick diagnosen, då kan jag säga att jag inte var rolig att leva med. Jag var helt förstörd å trodde att livet var mer eller mindre slut. Jag var livrädd för sprutorna å blodsocker testerna, men för ca 9 månder sen kunde jag sluta helt med insulinet å det känns fortfarande konstigt...att man vänjer sig så snabbt.

Som sagt, hejja på den ni lever med, se till att den personen lever ett så hälsaosamt liv som möjligt, se till att röra på sig å ha koll på BS och så...man kan ju leva ett minst lika bra liv som diabetiker.

Ja, Jisan - jag vet att det är superjobbigt för er med och jag tror att de flesta anhöriga med mig gör ALLT för att hjälpa till och få vardagen att fungera. Men sedan är det så att det finns mängder med forum och chattar för diabetiker där man kan utbyta tankar och oro men väldigt få ställen för oss som "bara" är anhöriga. Vi har också en massa oro och frågor kring det här men jag tror att vi tenderar att må dåligt i det tysta för att inte belasta våra diabetesdrabbade kära mer än nödvändigt. Förstår du hur jag menar? Jag tror därför att det är oerhört viktigt att hitta kanaler även för oss så att vi också kan få utlopp för frustration och rädslor.
Till dig med sambo som är diabetiker; det där med hur kaosartat det är att leva med en diabetiker är säkert lika varierande som allt annat. Min sambo är dessvärre inte speciellt noggrann med att sköta sin diabetes (som är relativt nydebuterad) och negligerar min oro i hög grad så det är massor med oro och tankar som fyller min vardag. Jag var i åttonde månaden när hans diabetes drabbade oss och det gör inte saken mindre komplicerad. Jag oroar mig till exempel för att lämna honom ensam med den lille som nu är ett halvår gammal. Min sambo har ständiga känningar (ibland flera om dagen) och ibland är de så illa att han blir osammanhängande och beter sig märkligt (och inte minst blir han irriterad för minsta lilla!!) och efteråt minns han inte riktigt vad han sagt. Som tur är så är hans känningar inte alltid sådär drastiska men det HÄNDER och det är illa nog när jag nu ska börja jobba igen och han vara pappaledig. Hur ska jag kunna slappna av och kunna koncentrera mig på mitt jobb när jag inte vet hur det är där hemma?
Många tankar här.

Jag vill tillägga att min sambo har diabetes typ 1 och inte ALLS är lika pigg på att bli peppad och "mammad" som ni andra två har erfarenhet av. Om jag försöker påminna eller ha åsikter om allt det där som rör hans sjukdom så blir han bara irriterad och snäsig.

jag tror att det har att göra med att man känner att ens kropp inte är som alla andras, att det är fel på den. Man funderar väldigt mkt på varför, hur kommer det sig att just JAG drabbades. det känns som ett straff många gånger.

Visst det är klart att inte alla vill ha hjälp, men inerst innne så vet man att det är nått bra, att det är bra att någon bryr sig och vill en väl. Men det har ju såklart med att göra att om man får diab när man är vuxen så är man van vid att klara sig själv...man vill lixom att allt ska vara som vanligt, det är nog därför det är många diaberiker som struntar i om dom är sjuka eller inte. min första tanke var när jag blev sjuk, men om jag inte gör nått åt det så är jag ju inte sjuk. Nu i efterhand kan jag ju se attt det var ett sätt att fly frpn det jobbiga.

Jag tror att det är bra att ni som är anhöriga får prata av er, för som sagt, det är ingen lätt situation ni hamnat i. Men finns det inte något anhörig-forum på nätet?

Nej, jag kan inte hitta något i alla fall men om någon vet något bra ställe så hör gärna av er om det!

Har som TS en man med typ 1 diabetes och han vill verkligen inte bli påmind av mig om det. Han är så himla trött på det nu. Har fått vetat att han har förändringar på ögonen och hans värden har alltid varit för höga. Jätte jobbigt att veta och se att han inte gör nåt åt det...

Så tillsammans med det och lite andra saker har vi bestämmt att lägga bebisverkstan på is en stund.. Jätte tråkigt, men jag vill inte skaffa barn och sen har min amn inte brytt sig om sin diabetes, blivit blind och kan inte uppleva massa saker i våra barns liv. Inte kunna vara med dom och spela fotboll osv..
Är det sjukt att tänka så!?

Men jag skulle snarare se det som nått bra, alltså man vill ha barn å då vill man vara med å se när barnen växer upp å för att få vara det så måste man sköta sig.
Du kan inte försöka med det? att lixom "sälja" i det så?
Men det är klart, vill man inte inse att man är sjuk så vill man inte...

Det jag kan känna med det där att skaffa barn är att jag är så rädd att föra den "dåliga" diab genen vidare...men jag vet att risken är väldigt liten men ändå kan jag inte låta bli att tänka på det...

Petra! Jag skulle vara jätteglad om du ville berätta lite mer om hur ni har det. Jag tror inte heller att jag hade vågat skaffa barn om jag visste hur det skulle bli. Och hur gör man för att bli av med sin oro för att han ska bli dålig när han är ensam med lill-grabben? Kan aldrig koppla av när jag är någon annanstans...

Jisan: Jo både jag och hans diabetessköterska har lagt fram det så men det verkar inte gå in.

TS: Ja hur har vi det!? Svårt att förklara... Men min man har alltid haft det svårt med högt och svägigt blodsocker. Och hans humör svänger rätt ordetligt det med. Jag märker rätt fort på honom när han ligger högt, för då blir han dryg och lite små elak. Han har, som jag skrev lite tidigare, kommit in i en period där han är väldigt trött på allt som har med diabetesen att göra. Och det har nog jag med gjort, för jag måste ofta tjata på honom att gå ut och gå lite, ta blodsocker, osv. Man känner sig mer som en mamma än nåt annat.

Jag skulle jätte gärna vilja ha barn, men då får iaf förändringarna i ögonen gå bort. Tror inte jag skulle vara så orolig att lämna honom själv med barnet, han har aldrig under sina 13år med diabetes tuppat av eller blivit så dålig att han inte kan ta hand om sig själv... Men jag förstår att man är orolig..

Är det nåt annat du skulle vilja prata om så är det bara att fråga. Är kul att få prata med nån annan anhörig. Byta lite tankar osv.
kram

Har vuxit upp med pappa som är diabetiker och har faktiskt aldrig reflekterat över att det orsakar problem.
För mig har det helt enkelt bara varit en del ivardagen.
Mat på bestämda tider var väl det mest väsentliga. Humörsvängningar märkte jag aldrig av däremot att han kunde bli lite trött men då fick man bara se till att han kollade värdet.
Däremot var jag rädd att jag själv skulle få det för då hade ju mitt älskade godis blivit ett stort NO NO. :D

Hej TS!
Jag har ingen erfarenhet med att vara anhörig till en diabetiker.. men jag träffar dem dagligen då jag praktiserar på en medicinavd som tar emot många diabetiker. Om din sambo nu har många känningar varje dag, kan det inte vara läge att han får komma till ert sjukhus för en insulininställning. För uppenbarligen kan den nuvarande inställningen inte vara anpassad till det liv han lever då då det blir problem dagligdags. Ta kontakt med diabetesmottagningen i er komun och hör vad de tycker. Ni ska inte behöva leva med oro över att lämna ert banr hos pappan!

Hoppas att det ordnar sig för er!
Många kramar

Jag måste erkänna att jag drog mig ur en dejt pga hans diabetes. Han är idag en vän till mig och kommer aldrig att bli nått mera för mig. Jag skulle inte orka leva med hans sjukdom på det sätt som han sköter, eller snarare missköter sin sjukdom.

Hej MammyM och välkommen till tråden! Jag är bara glad om vi kan få lite fart på det hela igen för det finns ju en hel del att dryfta när man är i vår situation. Just nu har jag lite tajt med tid eftersom jag strax ska iväg och jobba men skriv lite om dig själv och er situation så försöker jag komma åt att skriva ikväll. Kram så länge!
/E

Instämmer med flera här i rummet. Att leva med en diabetiker är att leva med dr Jekyl and Mr Hyde..... Vet inte om jag orkar mer snart ..... Dessa otaliga humörsvängningar, önskar att man själv ibland fick diabetes bara för att kunna visa hur jävlig man kan vara...