Hur det är att leva med ASPD
Jag har ingen empati för andra människor. När jag hör om fruktansvärda saker som inträffar blir jag oberörd och när folk i min närhet gått bort och jag varit på begravningarna har jag bara låtsatsgråtit för egentligen känner jag ingenting inför sådant men vet att jag förväntas känna sorg i en sån situation. En känd Youtuber som har min diagnos förklarade det här väldigt väl: Jag vet intellektuellt vad empati är men jag kan inte känna det. Min empatistörning har gjort att jag kunnat göra väldiga övergrepp mot andra människors integritet. Jag var mobbaren i skolan och jag njöt dessutom av att göra andra illa. Jag minns att varenda gång jag satte dit eller tryckte ner någon så fick jag nästan en euforisk känsla av makt och kontroll. Eftersom jag saknade empati men också var otroligt fåfäng fanns det vissa specifika personer jag omedvetet valde ut som mobboffer. Det var oftast inte typiska "töntar" som man tänker sig utan det absolut vanligaste var folk jag såg som konkurrenter som exempelvis någon som var längre, någon som var mer intelligent eller någon som var mer populär bland tjejerna. Min avundsjuka var det absolut farligaste för min omgivning. Kände jag minsta konkurrens från någon gjorde jag allt för att krossa den personen. Om någon blev mobbad av en som har en diagnos som jag kan trösta er med att det till 99% sannolikhet handlade om att den som mobbade dig kände en slags underlägsenhet gentemot dig. Det som också gjorde mig farlig var att jag var extremt manipulativ och visste exakt hur jag skulle göra för att både trycka ner personen ifråga men också att få med mig omgivningen. De i omgivningen som följde med mig i mobbningen var alltid uteslutande osäkra personer som var lätta att manipulera. Jag vet idag nu när jag blivit äldre att dessa personer antingen var lika känslolösa som jag eller att de faktiskt var rädda för mig och därför följde med att för att skydda sig själva.
I relationer har jag alltid följt ett och samma mönster. Jag har alltid riktat in mig på de absolut snyggaste tjejerna att använda som trofé. Jag lärde mig rätt tidigt att det bästa sättet att få en attraktiv kvinna var att manipulera dem genom att i början love-bomba dem med komplimanger jag visste betydde mycket för dem. Var det en tjej som jag märkte var osäker över sitt utseende bombade jag henne med hur vacker hon är. Var det en tjej som var osäker över sin intelligens överöste jag henne med komplimanger om hur intressanta hennes tankar var och fick henne att känna sig smart. Var det en tjej som hade tidigare problem med relationen med sin pappa brukade jag sitta och lyssna på hennes snack om farsan i timmar och låtsas som att jag brydde mig. Jag var alltså expert på att dupera och manipulera tjejer att falla för mig. Jag visste exakt vad jag skulle göra för att framkalla positiva känslor hos tjejerna och få dem att falla för mig. När de väl var i relationer med mig, vilka för övrigt kunde vara fler på en och samma gång, bröt jag ner dem genom kontroll och manipulationer. Oftast intalade jag dem på ett väldigt subtilt sätt att jag var den enda som någonsin skulle vilja ha dem och jag kunde få dem att lyda mig genom manipulationer som gav dem dåligt samvete om de inte gjorde som jag ville. Just detta gjorde att de flesta tjejer hade svårt att göra slut med mig så det var nästan alltid jag som lämnade, oftast för att jag tröttnat och träffat någon annan. Har fått veta i efterhand att de flesta av dessa tjejer mått skit i flera år efteråt tack vare mig.
Hemma i familjen är det egentligen samma som i övriga samhället. Mina föräldrar satte sällan konkreta gränser gentemot mig eftersom de helt enkelt inte vågade eller att det var lönlöst. Ett problem med mig är att jag alltid funnit njutning i negativa reaktioner hos folk. Så när mina föräldrar blev arga på mig fann jag någon konstig njutning i det så om jag blev tillsagd när jag gjort fel njöt jag av det snarare än att jag blev ledsen som normala barn. Att tygla mig gick inte så mina föräldrar måste nånstans gett upp och gav mig carte blanche. Däremot fick min lillebror allt skit vilket troligtvis har påverkat honom väldigt negativt. För ett par år sen försökte min lillebror ta sitt liv tack vare psykisk ohälsa och han skrev bland annat i sitt självmordsbrev hur han känt sig orättvist behandlad av mina föräldrar under hela sin uppväxt och att han alltid känt sig bortprioriterad där jag fick allt och han inte fick något. Det jag dock tycker är intressant är att båda mina föräldrar aldrig tagit till sig av detta utan fortsatt att hävda att det är honom det är fel på, inte deras beteende. Detta får mig att starkt tro att också mina föräldrar har empatistörningar eftersom min diagnos ofta är ärftlig eller skapas genom föräldrarnas beteende. Och det skulle inte förvåna mig ett dugg. Mina familjeförhållanden var aldrig bra. Istället var det konstanta bråk eftersom alla var totalt självcentrerade och ingen kunde vika en millimeter från sina önskemål. Jag vet faktiskt inte hur jag påverkades av alla bråk men uppenbart är att jag troligtvis inte påverkades nämnvärt då jag ändå aldrig känt något för mina föräldrar eller min lillebror och därför har deras åsikter och tankar aldrig varit viktiga för mig.
Nu kanske många tänker att min diagnos låter som att leva i en dröm och visst kan det absolut verka så på ytan. Jag får nästan alltid som jag vill eftersom jag kan konsten att manipulera, jag behöver inte tänka på andra människor eftersom jag saknar empati för dem och jag kan skaka av mig negativa reaktioner gentemot mig utan problem eftersom jag finner njutning i just dessa negativa reaktioner. Men det är bara på ytan det låter som en drömlik diagnos. På djupet ska ni veta att hela mitt liv är konstant kantrad av ångest och depressioner. Tänk efter nu! Jag måste konstant ha uppmärksamhet och känna mig beundrad av alla för annars känner jag mig helt ensam och övergiven. Om jag inte alltid har folk runtomkring mig konstant får jag ångest och jag är konstant rastlös. Mina krav på mig själv är också dessa extrema för jag måste alltid vara bäst på allt det jag gör. Om jag jobbar på ett jobb måste jag vara bäst på det och jag siktar alltid på den högsta positionen och fär jag inte den känner jag mig värdelös. Jag lider av en extrem ångest konstant och när jag ska sova måste jag ta något för att komma till ro för hela tiden går tankarna om hur värdelös jag är för att jag inte nått toppen i allt jag gör. Ett annat problem är att jag inte kan ta till mig av andras feedback eller kritik vilket gör det allt helt omöjligt att fungera för jag kär alltid mitt eget race och vägrar låta någon annans synpunkter påverka det jag gör. Detta har gjort att alla projekt som jag ådragit mig misslyckats eftersom jag för det första aldrig lyssnar på andras synpunkter och för det andra lär jag mig aldrig av mina misstag eftersom jag saknar förmågan att kunna vara skälvkritisk. Och ytterligare ett annat problem är att jag aldrig kan ha några riktiga vänner eller djupare relationer. Mitt beteende gör att folk orkar ha mig i sin närhet en kortare period men tillslut tröttnar de för att jag verkligen dränerar deras energi och det gör att jag hela tiden måste hitta nya bekantskaper. Det är en konstant jakt jag hela tiden måste tackla.
Just nu jobbar jag på att försöka hålla mig borta från människor och inte ingå i nya relationer med kvinnor. Anledningen var att jag såg en Youtubevideo där en med min diagnos intervjuades (
). Han sa något väldigt vettigt jag av någon konstig anledning tog till mig och det är att vi med ASPD faktiskt är farliga för andra och om vi håller oss borta från människor kommer det bidra till mindre psykiskt lidande för andra och därför blir det bättre för samhället som helhet. Problemet är att just detta med att hålla sig borta från andra är väldigt svårt för mig eftersom det leder till en nästan olidlig ångest och smärta att inte får vara i centrum och att inte ständigt bli beundrad. Så just nu går jag hos min terapeut för att kunna hantera dessa känslor och vill försöka börja med ångestdämpande medicin för att klara av det. Men ärligt talat så vet jag inte om jag kommer att klara detta i längden. För just nu håller jag mig borta från folk men det kan brytas när som helst vilket är det svåra. Så nej, att leva med min diagnos är allt annat än en dröm utan det är en konstant kamp för att uppnå något som är helt omöjligt.
