Jag måste alltid säga förlåt först
ag är så trött på att det alltid är jag som tar mest ansvar för vår kommunikation. Har vi bråkat är det jag som måste se till att vi blir vänner igen oavsett vem som började bråket. Jag måste säga förlåt och be om ursäkt för mitt beteende innan han kan tänka sig att sluta tjura så vi kan prata ordentligt.
Sen brukar han säga att jag aldrig ska säga/göra så igen som jag gjorde, och att jag måste tänka på vad jag säger så att han inte ska bli sur. Blir han sur måste jag göra honom på gott humör igen.
Jag säger aldrig något illa till honom, kallar honom inte namn eller säger elakheter, jag tappar liksom inte kontrollen och skriker åt honom eller beter mig barnsligt. Jag håller mig saklig och respektfull (men kanske arg) när vi bråkar.
Men det är så svårt att bråka ?bra? med honom! Han spottar fram snabba argument jag måste bemöta, han byter fokus från det ena till det andra så man knappt hänger med, och han kan börja skratta åt nåt på TV:n mitt i bråket som för att visa hur oberörd han är.
Han är inte våldsam, jag är inte rädd för honom eller nåt sånt, men jag blir så frustrerad över att han inte kan kommunicera på ett bättre sätt. Allt handlar om att jag ska inse vad jag gjort för fel och att jag ska be om ursäkt och ?fjäska? fram ett bra humör hos honom igen. Han har väldigt svårt att be om ursäkt, det sitter alltid väldigt långt inne och när det kommer ett förlåt så låter det inte så genuint.
Denna gången vägrar jag be om förlåtelse först och anstränga mig för att få tillbaka vår connection för jag känner inte att det senaste bråket är så mycket mitt fel.
Han sa en dum sak vid helt fel tillfälle som jag reagerade på, han blev sur av min reaktion vilket ledde till att vi båda blev surare och mer avståndstagande i en spiral. Jag kände tidigt att denna gången kommer jag inte krypa till korset och be om förlåtelse för jag vill se att han också tar ansvar för att reparera vår relation och det var faktiskt inte jag som började. Han beter sig nu lite kallt och överlägset och verkar vänta på att jag ska gulla det hela tillrätta igen.
Hans fokus ligger på en av mina reaktioner, han har valt en punkt mitt i händelseförloppet och vägrar diskutera hur det hela började utan tycker det är sååå respektlöst att jag gjorde så som jag gjorde (vände mig bort). Jag vill gå igenom hela förloppet från start så att vi bit för bit kan ta ansvar för det vi gjorde fel och hur det urartade, för det finns anledningar till att jag vände mig bort (HAN vände sig först!), men han vägrar och fokuserar på att jag vände mig bort från honom. När jag sa att det var allt som hände FÖRE det som fick mig att vända mig bort, då tycker han det var barnsligt av mig att ens reagera på det han sa från början.
Råd tack?
(vi har haft andra bråk tidigare som lett till bra samtal där vi öppnat oss och kommunicerat djupare, men det retar mig enormt att jag måste vara ?terapeuten? som leder oss dit och att jag måste ta ansvar först och visa mig liksom underdånig och få honom på gott humör igen för att vi ska kunna prata. Hans ego är så himla hårdnackat!)