Sambo saknar planeringsförmåga...
Min sambo saknar totalt planeringsförmåga. Vi har snart varit tillsammans i åtta år och detta börjar verkligen skapa en enorm frustration och nedstämdhet hos mig. VAD gör man?
Vi har separat ekonomi och ett gemensamt konto för husets kostnader. I övrigt har vi separat ekonomi. Vi har tre barn. Ett var sedan innan samt ett gemensamt som är 6 år.
Sambon visar inget intresse till att planera saker eller att delta i planering när jag initierar det. Jag har flera gånger försökt ta upp planering inför framtiden typ. Att planera sparande till större renovering, att planera aktiviteter under sommarsemestern som kräver bokning långt innan eller för den delen ett sparande till en resa. I sju år har jag försökt prata om att jag vill resa utomlands, men det händer inget.
Jag upplever att han ofta tänker att saker löser sig och det gör det ofta, med mindre summor. Det går att lösa 5 000:- till något. Men 100 000:- till en utlandsresa, 40 000:- till en platsbyggd garderob eller 65 000:- till att fixa uppfarten går inte att lösa utan kräver planering av ett sparande. Hittills har vi fått låna upp på huset till alla renoveringar, när vi förmodligen hade kunnat spara ihop till dem istället med rätt prioriteringar.
Jag har sedan i vintras kommit med olika förslag. "Vi måste fundera på om vi skulle till Kolmården i sommar, för vi behöver nog boka boende nu i så fall eftersom det blir fullbokat snabbt." Vi får se, är hans svar. Sen går tiden. Jag har försökt titta på kostnader och eventuella rutter för bilsemester, samma svar där. Alla somrar har nu blivit ingenting. Finns inte ekonomiskt utrymme att göra något som kostar mer. Varje sommar blir samma diskussion "Denna sommar får det bli billiga/gratis aktiviteter".
Vi gör aldrig något. Sommar som vinter. Inga större utsvävningar. Vi har inte sovit på hotell på sex år, inte gått på dejt sen vi blev tillsammans i princip, aldrig gått på konsert, bio etc vi gör ingenting. Kan som familj äta på Max/McDonald's som mest och spontant. Försökte spontant äta på en finare restaurang en gång. De skrattade oss i ansiktet för att man behövde boka minst två veckor i förväg och det skulle han aldrig göra.
Jag blir GALEN!! Jag har försökt prata med honom om behovet av både kortsiktig och långsiktig planering, att ha mål, drömmar osv. Han säger bara "Det löser sig, varför har du så panik?" Jag blir så jävla frustrerad. Hållit på såhär i flera år och gråter inombords när han säger "Varför har du sån panik?" Panik!? Det har gått sju år, är det panik!?
Det är som att han inte förstår. Jag har förklarat, precis som jag gör här, att man behöver planera för ett sparande till en resa, planera för sparande för att kunna göra aktiviteter under sommaren. Man behöver välja och välja bort olika saker. Kanske inte äta ute på Max/McDonald's hela tiden för att han inte orkar laga mat, kanske inte dricka dyra energidrycker varje dag, kanske inte köra bil till jobbet varje dag. Vi kanske behöver planera och månadshandla för att få ner matkostnaderna, vi kanske ska sälja bort lite prylar hemifrån, vi kanske ska säga upp vissa av våra streamingtjänster osv. Men det går tamejfan INTE. Han förstår inte. Han lever liksom i nuet och inget annat existerar.
Jag skulle självklart kunna spara själv, resa själv, göra saker själv med barnen. Men, det blir en bitterhet och irritation över att jag hela tiden ska få dra hela lasset. Jag ska stressa ihjäl mig med att åka buss varenda dag samtidigt som jag ska lämna på förskolan, jag ska planera alla måltider för att kunna månadshandla för att jag ska spara pengar och då vara tvungen laga all mat också, för att han inte kan laga den maten jag planerar, jag ska skippa snacks, godis, läsk osv för att spara pengar medan han ska leva livet och spendera till höger och vänster. Och i slutändan ska han ändå ta del av den aktiviteten jag planerat och betalat för. Jag tycker någonstans att man som familj gör saker tillsammans som familj, men det är som att man inte når fram till honom. VAD gör man!?
