Mitt enda umgänge är på jobbet...

Börja med att boka en utelunch med din sambo nästa vecka.

Enda sättet att utvecklas är nog att öva på liknande situationer. Du kan ju börja med att fråga sambon om ni ska gå ut och äta i helgen/veckan om det finns möjlighet till det? Nästa steg är att börja en kurs eller gå med i en vänskapsapp. Jag provade det för något år sedan och har bara positiva erfarenheter. Nu är vi ett gäng på tjugo tjejer som umgås och hittar på allt möjligt tillsammans. Vi går ut och fikar/äter på restaurang, tävlar, har hantverksträffar, går på spelningar, festar och en massa mer. Mitt tips är att gå på olika events (genom apparna) istället för att skriva till några enstaka personer. Eller att göra det också. Lycka till! 😊

"jag skämdes över att inte veta hur jag skulle klä mig"... lol. Endast kvinnor som tänker så. Ärligt talat.. det man gör är att försöka se så bra ut som möjligt och sedan sprida energi. Mer än så behövs inte. HAr själv blivit attraherad av en del som jag ladrig i normalfallet skulle bli det av, enbart för att de sticker ut men samtidigt sprider en sådan härlig genuin och varm energi.

Du startade råden för att du känenr dig osäker. Så kan ju inte klandra dig för det. Men vill bara ge dig tips. Känn dig nöjd med dig själv och va ingen besservisser så kommer du långt ändå. oavsett om du söker sex eller inte.

Jag har också mycket att göra men jag och mina vänner hjälps åt och umgås under tiden. Jag hjälper grannen att måla sitt hus och hon kommer över och hjälper mig att rensa ogräs, vi pratar och tar ett glas vin under tiden. En annan vän bor i lägenhet och kommer ofta till mig som bor på landet i hus och solar och grillar medan jag tex vattnar och oljar utemöbler. Jag hade inte heller haft tid att umgås så mycket om vi skulle sitta still vid ett bord och fika/prata.

Är det tidsbristen som gör att du har svårt att skaffa och behålla vänner?
Eller upplever du att du har svårt med sociala kontakter och att skaffa vänner?
(Lite svårt att utläsa ur trådstarten vad som faktiskt är problemet).

Det finns många människor som sorgligt nog är väldigt ensamma, du har iaf fördelen av att ha ett jobb med kollegor du gillar och en familj med partner och barn. Det är ju fina förutsättningar, försök dra nytta av dem!

Framför allt, se till att du och din partner umgås och njuter av tid tillsammans. Det är ju det enklaste sättet att få till "umgänge" med små barn, där tiden inte räcker till så mycket mer än familj och vardagssysslor (särskilt om det finns diagnoser som gör att barnen kräver mycket).

Varför umgås inte du och sambon? Har ni det inte bra i er relation?
Har ni möjlighet till barnvakt då och då finns ju alla möjligheter för er att också gå på konsert, äta middag ute, bo på hotell etc. Då "tränar" du ju din sociala förmåga, men i tryggt sällskap.
Har ni inte barnvakt så får umgänget ske på hemmaplan i form av middagar, filmkvällar etc när barnen lagt sig. 

Kan ni bjuda hem några från ditt jobb med respektive? Eller har din man några vänner eller kollegor ni kan bjuda hem? Grannar?
Du kan föreslå att ni kollegor gör någon aktivitet. Eller bjuda hem kollegorna på en sommarfest! Försök att hitta någon att träna eller promenera med en gång i veckan.
Även om barnen inte har aktiviteter så är det kanske sommaravslutningar etc med förskola/skola. Då träffar man ju andra människor.

Som andra skrivit finns det också möjlighet att engagera sig föreningar, gå kurser  eller gå med i vänskapsappar. Men det kräver ju att tiden finns.

När det gäller tiden så får ni nog helt enkelt sätta er ner och prioritera. Om man vill ha tid för vänner kanske man inte kan ha både trädgård och stuga att sköta. Kanske behöver ni se över strukturen på era vardagssysslor så att det finns tid till annat. 

Jag har försökt vid ett par tillfällen, men han har aldrig tid säger han. Han har egentligen förtroendearbetstid men arbetar ändå alltid kl. 8-17. Han säger att han inte har tid att åka iväg på lunchen t ex samtidigt som han ibland kommer hem och säger att han och några kollegor ätit ute.Vad hade sex med min fråga att göra? På vilket sätt var jag en besserwisser?
Jag tyckte det kändes skämmigt när min kollega frågade vad jag skulle ha på mig och jag inte ens äger kläder för festligare tillfällen. Blev paff och visste inte vad jag skulle svara och skämdes externt för att det blivit så.Men hur kommer man dit? Vi pratar ibland med grannarna och deras barn leker med våra. Men det sträcker sig som längst till att man står ute och pratar om typ trädgården eller barnen. 
Jag hade också önskat stt man kunnat åka till en vän och bara hänga. En kompis jag träffar typ fyra gånger per år ska alltid göra så stor grej av det. Det ska lagas middag eller dukas upp ett fullt bord med fika, lekar utomhus, filmtittande eller spela något sällskapsspel. Jag hade egentligen bara suttit där och druckit en kopp kaffe i en timme typ.

Låter härligt! Vad är det för vänskapsapp?

Jag känner att det är tidsbrist, men andra människor umgås ju på fritiden så tid måste ju finnas?
Jag vet inte själv vad problemet är. Jag har inga sociala problem, även om jag inte är den mesta sociala. Jag är ingen "social butterfly" som pratar med allt och alla hela tiden. Jag kan vara tillbakadragen i sociala sammanhang där andra är väldigt sociala. Jag har svårt för att ta plats och tränga mig in i samtal. Så om några pratar väldigt intensivt så blir jag ofta tyst. Ofta pratas det dessutom om saker jag inte vet något om. Resor de gjort, konserter de ska gå på med artister jag inte känner till, de vill ha tips på hotell eller liknande. Jag som har noll erfarenhet av umgänge med människor eller upplevelser har inget att bidra med i sådana diskussioner. Sambon har inga vänner alls. Han har en autismdiagnos och har inget behov av umgänge alls.

Med sambon har det bara blivit så. I början när vi träffades för snart tio år sedan så gick vi på middag ibland, bio, gick på stan, bodde på hotell eller bara åkte och åt hotellfrukost på något hotell, tittade film på kvällarna osv. Men jag upplever att han inte är intresserad. Jag försökte bjuda ut han på middag för ett par veckor sedan och då tyckte han det är för dyrt (vi båda har välbetalda jobb). Vi har barnvakt i form av hans föräldrar. Men han utnyttjar dem till max. De hämtar barnet i princip varenda dag för att han ska slippa göra det efter jobbet (han slutar innan mig så han hämtar på förskolan). 

Jag har svårt för att bjuda hem kollegor då vi bor ganska litet och har flera barn med olika diagnoser som skulle tycka det var väldigt jobbigt med massa nya människor hemma hos oss. Annars hade jag gärna gjort det. Har funderat ibland på ett color party där alla får varsin färg att ta med sig snacks/dricka/etc till en fest. Men vet inte vart man skulle hålla hus.

Jag hade gärna åkt hem till andra, men känner en press på att man ska ta med barnen så de kan leka med varandra. Men våra barn med diagnoser, de kan inte hålla ihop hemma hos andra. Jag åker mycket hellre själv än att behöva stötta, hjälpa, motivera barnen hela tiden hemma hos någon annan så de inte slår någon, sätter sönder grejer osv. Men då får man konstiga blickar "Har du inte med dig X. Jag sa till mitt barn att X skulle följa så de kan leka?" så får man förklara. 

Väljer ma n att skaffa flera barn, hus med trädgård och stuga på det, så får man ju inse att tiden inte räcker till allt. 

Hur mkt ansvar tar din sambo för barn och hushåll? 

 

Skulle du kunna kontakta en av dina fd kollegor som bytt jobb och foreslå en lunch? Och om de säger ja, ta initiativet och boka in dag, plats och tid så det inte bara blir hängade i luften?