Sambo dumpar ansvaret på mig som bonusmamma
Min sambo har barn (7år) sen tidigare som bor hos oss varannan vecka. Vi båda jobbar 100%. När barnet är hos oss passar min sambo på att jobba mer, hålla på med sina hobbys och diverse. Kvar blir jag med dottern, och jag förväntas underhålla henne, laga mat, läsa läxa, skjutsa till skola, träning, kompisar, städa samt ordnar med kläder och leksaker med mera. Det har och är okej för mig då jag tycker dottern hans är rolig och tycker om henne.
Till problemet: han informerar mig inte om vad han ska göra när dottern bor hos oss. Han lever i princip fritt och gör som han vill. Han har ett av sina arbeten på gården och på kvällen kan han komma in och säga ?har du nattat barnet??. Om jag inte gjort det ger han ifrån sig en rejäl suck. Som att det är mitt ansvar att lägga henne jämt.
Vidare stör jag mig på att han inte är känslomässigt involverad i sin dotter. Han frågar henne knappt någonting, kramar henne sällan eller ger henne den uppmärksamhet hon förtjänar. Detta har i sin tur lett till att hon vänder sig till mig för att berätta händelser/hemligheter i sitt liv.
Trots att jag tycker om dottern hamnar jag ii väldigt mörka tankar ibland. Speciellt om jag och sambon har bråkat. Då tänker jag, varför ska jag investera, uppfostra och lära ett barn, som inte är MITT? Ett barn som kan abrupt ryckas ifrån mig ifall jag och sambon gör slut. Samma typ av tankar kan komma när han lämnar mig med bonusdottern samt hennes kompisar en lördag t.ex för då känner jag mig som en j*vla nanny, som passar upp på andras barn.
Och det värsta är att jag kan inte kommunicera med honom. Han blir arg så fort jag öppnar upp mig om mina känslor. Om han inte blir arg så blir han tyst och ger mig noll respons. Jag hatar det, för det får mig att känna mig så dum. Dum över att jag öppnat upp mig till någon som inte ens försöker föra vidare samtalet, försöker förstå eller komma med stöttande respons. Det har lett till att jag bestämt mig för att inte berätta när jag mår dåligt eller grubblar över något. Han kan fråga ?vad är det?? men jag vet ju att det inte är någon idé att berätta då han reagerar kallt och omänskligt?
vi har planerat att skaffa ett gemensamt barn men när jag ser hur han behandlar sin egen dotter vill jag inte skaffa barn med han. Vilket gör ont och mycket förvirrande då han samtidigt som kan vara världens bästa pappa och sambo men det är BARA när han känner för det. Han kan aldrig bita ihop och va den bästa versionen av sig själv oavsett vad som pressar på i livet.
Är det någon här som känner igen sig? Vet verkligen inte vad jag ska göra.
Vi bor på hans gård, allt är hans. Jag flyttade hit för att skapa ett liv. Det har jag gjort och tanken om att ge upp och flytta till hemkommunen känns rent utav dyster.
Till en början var vår relation perfekt. Och den kan vara helt underbar också men allt beror på hans humör och om jag har en dålig dag eller har en åsikt om han eller oss eskalerar det alltid. Känns som jag bara har tillåtelse att va glad och tacksam.
Och till gemensamt barn: han pratar aldrig om att skaffa barn utan det ligger på mig. Han säger bara ?självklart ska vi ha barn? men han frågar aldrig när jag är fertil. Senast jag fick mens blev så jag ledsen, han fråga varför jag var ledsen. Efter en stund kunde jag säga som det var, att jag fått mens och känner mig ensam i längtan efter barn. Han sa knappt något, bara något i stil med att ha tålamod. Sen gick han. Där satt jag kvar. Ledsen.
