Hur kan vissa ruska av sig stora nederlag när andra blir deppiga av minsta orsak?

Jag tycker man ska akta sig för att klassificera människor som starka, respektive svaga, utifrån det man observerat.

Det kan ju liksom vara väldigt mycket bättre att råka ut för något där människor känner sympati, snarare än att drabbas av något som man rimligen borde klara, men som man inte kommer ur.

Vad menar du?

Att personer som min vän klarade närstående dödsfall och dylikt för att de får sympati?

Läste på internet att om man blir duktigare på att ?Gå utanför sin trygghetszon? ska man klara av motgångar bättre.

Men jag vet inte om det stämmer? 

Kan ju också vara så att det minsta lilla kan vara droppen som rinner över och får saker att triggas igång. Psykisk ohälsa kan ligga hanterbart i kroppen så länge vardagen fungerar någorlunda men som vid tex att nån gör slut får det hela världen att rasa bokstavligen.. det var inte uppbrottet som orsakade ett självmord,  det var snarare alla mindre bitar man samlat på sig under lång tid och så kom ketchup-effekten och det kommer allt på en gång...

Människan som tränat och till synes gått vidare kan å andra sidan må skit och gråta och sörja i det privata. Väldigt vanligt att man kämpat på utåt men hemma är det katastrof..  alternativt att man samlar på sig skit och stoppar huvudet i sanden och så kommer reaktioner lång tid senare och oftast i samband med något helt annat.  Vanligt att folk som går in i väggen har mycket saker med sig I bagaget man aldrig bearbetat utan man har varit duktig och kämpat på tills det en dag brister.. 

alla är vi olika förstås men jag är av naturen skeptisk mot folk som "enkelt" går vidare ur olika sorgliga saker just för att det i sig kan tyda på att man försöker skynda vidare istället för att bearbeta det som hänt. Att man flyr istället för att sörja. 

Och ja till sist så hänger mycket ihop med hur man är fostrad och och rustad för att möta motgångar.  Har man fått lära sig hur man hanterar sånt och fått lära sig ta konsekvenser av det man gör så har man bättre förutsättningar förstås. 

Det tror jag absolut stämmer för då vänjer man sig vid att hantera tuffa situationer.

Övertygafd för egen del att om man frånser en liten grupp av människor som är genetiskt kodade för psykisk ohälsa så är 99 procent inlärning och inställning.

Att bara kämpa på och köra på är ett val som alla kan göra. Och ju mer man gör det desto bättre blir man på det.

Som busmisen talade om här ovan. För den som är van att hantera tuffa situationer blir andra tuffa situationer mycket enklare.

Jämför det med individer som undviker allt obekvämt. De blir enormt psykiskt svaga för att de varken lörtsig eller har vanan av att lösa tuffa situationer. Det gör dessutom att de får sämre självförtroende.

Det som kommer till mig och som jag minns sen mina studier i närbesläktat ämne är resiliens;

Resilience  |  positiv-psykologi.se

Låter helt i linje med vad jag tror.

----



Forskare som studerar resilience (?förmåga till återhämtning?) tror att man kan ?vaccinera? sig mot sressrelaterad problematik. Färdigheter som associeras med resilience leder till att människor kan hantera stress bättre och har förmågan att återhämta sig efter motgångar. Enligt APA (American Psychological Association) är inte resilience ett personlighetsdrag som människor har eller inte har. Det involverar beteende, tankar och handlingar som vem som helst kan lära sig och utveckla.

-------

Då var jag inte helt ute och cyklade då

Genom erfarenheter så tvingas man genomleva och hantera saker och man drar också lärdom om att man faktiskt överlever. Lite som KBT.
Samt att det till viss del kan vara relaterat till personlighet. Man kan ha bättre eller sämre förutsättningar för att skaffa sig den här resiliensen till vad man råkar ut för i livet.

Goda relationer med människor omkring en bygger också motståndskraft. Samt att man har vänner, bekanta, släktingar etc att vända sig till när man känner att man behöver stöd. Eller har förmåga att inse att man kan behöva detta utifrån (om man inte har en vän, kollega, förälder, mormor etc att prata med). 

Jag tänker också att det är bra att vara lite mentalt spänstigt. Kunna skifta fokus. Inte vara låst och fyrkantig utan vara öppen för att saker inte alltid blir som man tänkt. Och inte fastna i det då utan ganska snabbt kunna identifiera en eller ett par andra möjliga vägar och våga testa dem. 

Jag tror det är en kombination av personlighet och erfarenhet av att hantera motgångar tidigare i livet, sen kan stödet omkring en hjälpa mycket. 

Jag levde i en dålig relation i många år. Ingen i min släkt brydde sig eller försökte hjälpa mig. Jag kände mig värdelös och stannade så länge för att jag tyckte jag inte förtjänade bättre. Sen en dag fick jag en ny kollega/vän. Med tiden öppnade jag upp mig för henne. Berättade om hur jag hade det. Hon var en klippa, hon var rak och ärlig och sa vad hon tyckte dessutom frågade hon mig ibland om jag tycker att han beter sig som att han älskar mig. Jag svarade nej. Hon säger åt mig att lämna honom har du ingenstans att ta vägen kom till mig. Jag kände att hon hade väldigt rätt och jag lämnade den mannen med hjälp av henne och ytterligare en kollega som fanns där.