Oempatisk sambo

Fly.
Tur att hon är bara en sambo. 

Usch. Dumpa. 

Vill du ha det så resten av livet?

Misstänkte det...gör slut och hitta någon som respekterar dig.

Nu har jag inte hört henne säga det men för mig låter det som någon som försöker vara optimistisk i en jobbig situation.

Varför jobbar hon inte?

Min första reaktion när jag läst din text är att eftersom hon själv inte jobbat på många år inte känner till, inte tillräckligt väl iaf, hur det fungerar på arbetsplatser, vad som gäller osv. Utan hon är som ett barn i den sitsen. Det är som att du pratar med en 5 åring. Det är ett slags oförstånd. Sedan hade jag också kunnat tolka det som att ja, hon tog till försvar, direkt, inte bra, men också att hon försökte vara positiv, men då du är själv nere i skorna över allt blir du bara provocerad av det. Jag har märkt samma reaktion hos någon som är nere som jag då försöker vända saker och ting i diskussionen att de bara återgår till det negativa, väljer att se det negativt, om och om igen. Det bästa jag kommit fram till hur man ska göra är att man ska inte säga så mycket (då det blir provocerande om man är positiv, säger emot) utan bara krama om människan, låta den få ut allt sitt, sedan förslag att försöka koncentrera oss på något annat, som är roligare. 

Om du jämför hennes reaktion här med andra reaktioner om du t e x råkar skada dig, eller blir sjuk, hur är hon då? I ett känslomässigt område hon är mer hemma i? 

Förstår din frustration, det verkar som att din sambo använder sig av flera sätt att försvara sig i sitt sätt att hantera din situation på jobbet. Varför hon känner att hon behöver göra det kan ha flera orsaker, har ni andra olösta konflikter?

Förminskning och relativisering, När hon säger att "det var inte så många uppsägningar" eller jämför med andra branscher som vården, verkar det som att hon inte riktigt förstår hur mycket det påverkar dig och dina kollegor.

Hennes nonchalanta attityd och kommentarer som "jag känner inte dina kollegor, så varför ska jag bry mig" visar brist på empati för det du går igenom och din oro.

Bagatellisering. När hon säger "det gör väl inget om du blir uppsagd, du kan väl bara skaffa ett nytt jobb", så verkar det som att hon inte riktigt tar på allvar konsekvenserna av en eventuell uppsägning för er boendesituation och din välbefinnande.

Dessa försvarsmekanismer kan vara sätt för henne att hantera sin egen obehagskänsla inför situationen eller för att undvika att behöva känna sig orolig eller osäker själv.

Eftersom det verkar som att ni inte kan lösa dessa problem själva föreslår jag att ni pratar med en Parterapeut. Om inte det fungerar får du överväga att lämna henne.

Inte jobbat på många år?
Vad har hon för positiva egenskaper som gör att hon är kvar?

Främst för att hon är utbränd nu. Men tidigare för att hon saknar utbildning. I grunden beror nog båda saker på att hon är impulsiv samt har en kronisk sjukdom. Jag tror hon har ADHD men det är bara min amatörgissning.

Jag vet inte längre. Hon är mamma till våra barn. Men jag får sällan någon uppskattning.

Jag känner väl en viss skuld för hennes utbrändhet. Det skedde under en tuff period då hon fick ta båda barnen hemma när jag jobbade. Men det beror egentligen på att hon inte kunde få jobb och det blev för dyrt om jag skulle vara föräldraledig en längre tid. Och att hon inte kunde få jobb berodde främst på att hon hoppat av skolan flera gånger.

Tack för svaret. Hon har svårt att prata om negativa saker med mig. Vet inte varför. Hon vill att man förtränger sånt och ser allt positivt. Men jag tycker hon framstår som oempatisk. Jag tror negativa saker tynger henne mycket mer än vad de tynger mig. Jag kan prata om något negativt för att få ur mig det sen gå vidare i vardagen. Det är skönt att bara kunna prata med någon som lyssnar.

Parterapi vill hon inte gå i säger hon. Hon orkar inte. Vi har försökt men det gav inget. Hon är utbränd och för känslostyrd. Så oavsett vad vi bestämmer där så sker det ingen förändring hemma. Sen kändes det mest som att hon ville att terapeuten skulle få en bra bild av henne än att hon ville lösa våra kommunikationsproblem. 

Hon sa det inte med någon positiv röst utan det var mer att hon inte brydde sig om det och hon ville inte att jag skulle tänka på det. Jag ville bara att hon skulle lyssna. Jag är ingen som går och deppar. Däremot vill jag kunna ventilera för min partner. Och ditt tips har jag tagit upp tidigare men hon försöker inte ens.

När jag varit sjuk eller skadat mig så har hon inte brytt sig speciellt mycket. Jag tappade delvis synen på ögat (antagligen ögonmigrän) tidigare. Fick ungefär samma bemötande då.

En annan gång så fick jag yrsel och ramlade ihop. Men vi hade bråkat lite samma dag. Så istället för att bry sig så fick jag höra: "Skyll dig själv!" Ungefär som att det skulle höra ihop.

Hon hade inte en sådan röst. Det var antingen att hon inte bryr sig eller att hon inte tycker att jag ska gå runt och tänka på det.

Då förstår jag dig bättre nu. 

Om jag förstått dig rätt så har de inte utrett om hon haft någon bakomliggande än utbrändheten såsom ADHD. Hon kan lättare ha fått sin utbrändhet pga just den diagnosen, att hennes hjärna fungerar lite annorlunda. Sedan är det så att har hon en kan hon ha andra diagnoser också (såsom autism). 

Jag är till exempel högkänslig (från en förälder) och min andre autistisk (högfungerande), båda föräldrar med högt IQ. Syskon också med högt IQ, men med och utan diagnoser. Deras IQ har nog gjort det så att de kan kamouflera diagnoserna längre. 

Jag är van vid att de som har autism i min familj, släkt, är rakt på sak, inga känslor, eller allt på en gång. De förstår inte att det är skillnad på hur de säger saker och ting. För dem är det detsamma. De skiljer helt åt vad som är för dem praktiskt, vad som är information, från det känslomässiga. Om vi leker med tanken att hon har ADHD, hon har autism, skulle det kunna förklara hennes reaktion.  

De har också en överempatisk sida hos sig, precis som jag har. Deras överempatiska slår till efter de förstått att jag blivit ledsen över någonting. De är mycket lojala på det sättet. De har också tagit mig på ordet sedan jag var liten. Jag märkte att vad jag tyckte respekterade de olikt många andra barns föräldrar. Jag förstod att om jag säger någonting så blir jag hörd, men jag blir hörd annorlunda. Om du försöker se det så kanske du kan se att hon har från sitt utgångsläge försökt höra dig och hon svarar dig utifrån det hon uppfattar. Hon menar inte att vara kall.

Det här andre exemplet du tog att du slog dig medan ni var ovänner kan också förklara att då hon fortfarande varit sur på dig för det reagerat som hon gjort. 

Lite OT men då jag just avslutat en kurs i detta så vill jag skriva! Kan tyckas flum men människor har tre hjärnor; reptilhjärnan, aphjärnan och människohjärnan. Dessa fungerar otroligt dåligt i kombination! Det du själv upptäckt är att det inte går att bemöta en primitiv reptilhjärna med en logisk människohjärna, utan man måste gå ner på reptilhjärnans nivå. Det fungerar inte att resonera, tänka logiskt. Det är bara att lindra de värsta symptomen. Att kvittra positivt till en i reptilhjärnans fas är oerhört klumpigt, nedvärderande och kränkande! Tänk dig själv om din förälder eller ditt barn precis avlidit och någon står bredvid "Äh, tänk på alla ljusa stunder ni hade! Tänk på allt kul ni hade! Se de positiva minnena!". Risken finns att du skulle klappa till vederbörande va.... Som du själv säger, en kram. Stå för näsdukar. Att bara finnas där, lyssna, bekräfta.

Ts' sambo tycks ha någon form av ständig reptil-/aphjärna, som inte kan ta en människohjärnas resonemang och logiska tänkande. Konsekvenstänkande t.ex. Kan mycket väl bero på någon form av diagnos där man slår ifrån sig känslor som skyddsmekanism. Kanske även en släng av narcissism då ingen annan får må dåligt! Känns som en otroligt påfrestande människa att leva med!

Som man sår får man skörda

Jag älskar flum, så gärna för mig  Tack för du delade med dig.