Jobbigt att dejta en kortare kille: fast än man verkligen vill
Hej hej,
(Jag vänder mig i detta kanske främst till mina fellow ??tall queens?? i forumet).
Jag är en 31-årig (kvinna) som bor i Stockholm. Jag har snart gjort mitt första singelår efter ett tidigare långt förhållande (över fem år) med förlovning som slutade extremt olyckligt, eftersom han var otrogen. Det blev ett riktigt äckligt och infekterat uppbrott och jag råkade illa ut ekonomiskt eftersom vi som sambos delade på lägenheten och möblerna, trots att det var min lägenhet och att jag hade stått för det mesta. Men mest så blev jag väldigt sårad och skadad, han hade legat med flera av mina egna kompisar och kollegar och haft ett hemlist förhållande med en tjej som jag kände. Till saken hör att jag nästan kunde ana, eller iaf hade hört lite rykten om de här ??tendenserna?? från honom när vi blev tillsammans. Men jag hoppades att det skulle växa bort, han var så bra i övrigt. ??I could fix him?? känns ju lite som en klyscha men det trodde jag verkligen. Så efter Kräket har jag nu lovat mig själv att faktiskt unna mig att vara mer picky med mina preferenser/instinkter/känslor och välja bort killar där det inte känns helt 100 redan i början. För lita på mig om detta, särskilt om du är en yngre tjej, du kan aldrig ??fix?? honom.
Nu är det så att jag har börjat träffa en ny kille under våren. Vi har gemensamma vänner och har tidigare setts i de sammanhangen, men eftersom vi båda haft tidigare förhållanden har det först varit nu under våren som vi dejtat och setts på ett romantiskt sätt. Vi firande nu midsommar tillsammans i ett stort gäng och då tog han mig åt sidan för att fråga han om jag ville bli tillsammans med honom ordentligt. Alltså fjärilarna från det är helt vansinniga!
Och grejen är, han är verkligen perfekt på så många sätt. Extremt, extremt rolig, såhär lite sarkastiskt rolig vilket är min typ av humor. Omtänksam, skyddande, lagar mat, spelar fotboll, intellektuell och samhällsintresserad, har stor lägenhet i Vasastan, ett extremt mysigt sommarhus ute på Rindö (där vi var ute nu), svart BMW (och bil är verkligen bonuspoäng, för jag har inte körkort), kirurg i försvaret, snygg, bra i sängen. Men mest av allt är han verkligen himla omhändertagande och ser till att jag mår bra, han tar hand om mig. Han kan snacka känslor och livsplaner och drömmar på ett djupare plan än andra killar jag varit tillsammans med, eller ens träffat, iaf bland heterosnubbar. Han är otroligt trygg i sig själv, utåtgående och gillar att ta plats, ledaregenskaper. Jag känner hans tidigare tjej lite och har inte hört något om otrohet eller committment problems alls. Jag önskar att jag verkligen kunde säga att han var Mr Perfect men det finns en sak som verkligen stör mig, även om jag verkligen verkligen inte önskade att det ska vara så.
Nu kommer jag kanske att framstå lite ytlig kanske, jag är ju medveten om det, så har ni några onödiga & syrliga kommentarer om omognad, barnslighet, dåliga prioriteringar får ni gärna skippa att kommentera faktiskt. Skippa kommentera då?! Men jag är åt det längre hållet (1,84) och det är inte han.
Jag vet att många långa tjejer säger att de varit osäkra över sin längd men jag har faktiskt och för det mesta trivts i min egna kropp. Jag var lite populär i skolan så jag blev aldrig retad för det och gjorde modellgig när jag pluggade. Och jag har alltid haft många långa tjejkompisar, så min egna längd har inte varit en grej för mig tack och lov. Men min preferens har alltid varit långa killar, det kan jag inte förneka liksom, jag tycker att längd är snyggt och gillar ändå att vara lite kortare bredvid killen. Mina tidigare killar har alltid varit över 1,90 liksom. Kräket (den senaste) var typ 1,96-197, (även fast jag mest av allt önskar att det fanns något piller som kunde krympa ned honom lite sådär 40 cm som man kunde smyga i honom). Men i Sverige är vi ju ganska långa så har det liksom alltid funnit längre snubbar i min omgivning, jag har inte behövt tänka innan egentligen. Även om längd såklart, såklart inte är en garanti mot att vara en liten skitstövel, vilket Kräket tydligt bevisat.
Så det är inte verkligen inte så att jag haft något 1,90-krav för att börja träffa en kille, även om jag tycker att det är mer legitimt för en längre tjej att ha såna krav än för en kort tjej. Men jag har inte tidigare sållat bort kortare killar när jag dejtat innan. Definitivt inte, sålänge som han inte är supersuperduperkort (alltså under typ 1,77-1,78) så har jag verkligen varit helt fine med det. Men i praktiken har jag bara träffat killar längre än mig själv, även nu under mitt ??singelår??. Slump, preferens eller bara att det faktiskt finns en hel del svenska snubbar 1,85<, jag vet inte. Men jag har aldrig behövt ta ställning till detta när det väl kommer till kritan. Så jag antar att längdfrågan har blivit lite mera akut nu när jag faktiskt fått ??frågan?? om att bli tillsammans.
Killen som frågat mig är alltså inte apkort, kanske bara precis lite kortare än jag (typ 1,82?) men jag avskyr verkligen optiken när vi står bredvid varandra. Vi tog midsommarbilder och jag gillar helt ärligt inte hur det ser ut. Jag tycker det bara känns konstigt. Om jag har klackar dessutom blir jag som någon form av amazon bredvid honom och det tycker jag är fult, obekvämt och helt ärligt: asjobbigt. För jag verkligen gillar att ha klackar och har faktiskt mest platåklackar, jag har det även till vardags (jobbar i finans) och älskar fina skor överlag, det är mitt guilty pleasure. Han är också (adopterad) östasiat så han är väl fortfarande ganska lång utifrån att östasiater i snitt är aningen kortare än svenskar. Men det är en klen tröst.
För grejen är att han inte verkar ha ett problem med sin längd, eller alls tänka på den. Jag har tidigare sagt att problemet med korta killar inte är längden i sig utan attityden. De överkompenserar ofta enligt min (tidigare) erfarenhet och blir nästan lite aggressivt/defensiva när längdfrågan kommer upp, de tar sig själva på för stort allvar och har uppenbart en väldigt känslig manlighet, vilket är avtändande. Men den här killen är verkligen precis så som jag tidigare sagt att korta killar borde vara. Nu i helgen var han typ än av de kortare männen i gänget men han verkar inte ha några problem med det alls utan kan skämta och lattja om det. Och även om han är vältränad och idrottar så är han smal och har liksom inte försökt kompensera med att bli jättebulkig eller så. Egentligen är han precis så som en kort kille borde vara, utifrån vad jag sagt tidigare, men ändå tycker jag att detta är så himla jobbigt. Så jag får ju såklart krypa till korset med att det kanske snarare varit jag, än de kortare killarna, som problemet har legat hos. Kanske att jag bara är lite ovan att jag som tjej inte är tydligt kortare än killen men jag tycker tyvärr att det ser fularen på foton och så. Jag tycker för att vara helt ärlig och säkert lite inkorrekt, att heteropar där killen är längre eller iaf lite längre än tjejen, ser lite snyggare ut. Men jag önskar att jag inte tyckte det, så är det verkligen. Jag önskar att jag kunde ta bort den här delen av min hjärna och mina preferenser. Det vore så mycket lättare och bättre.
Jag har verkligen försökt förändra mina preferenser och åsikter om detta under våren men har inte lyckats få bort det faktumet att jag verkligen tycker att detta är så j*vla jobbigt. Det är verkligen en issue för mig. Och det är liksom inte en korrekt sak att ventilera med andra. Jag kan liksom inte säga det här till andra utan att riskera bli shamad för diskriminering, heightism, man kan inte påverka sin längd, vad skulle du tycka om en kille frågade om vikt, tänk om Prins Sharming sa nej för att du e för lång, jada jada. Ja, ni vet tjattret som direkt kommer om man ens vågar yppa att man tycker att just den här lilla frågan är ens minsta lilla jobbig. Men det är den verkligen även om jag önskar att den inte vore det, tro mig verkligen om det. Jag älskar inte att känna såhär men jag skulle ljuga om jag sa något annat. Typ alla av mina långa tjejkompisar har längre killar. Det är bara en som har en kortare kille (eller man, för de är gifta). Han är också typ en eller två cm kortare än henne, men hon är kanske 1,75, så hon är ju lite kort. Men hon är också väldigt politiskt korrekt, så jag skulle aldrig kunna snacka med henne om detta. Men jag tittar på dem och de är aplyckliga, verkligen gjorda för varandra, ska ha barn, har extremt framgångsrika karriärer, supertrevliga, stora personligheter, utåtriktade, givmilda (och supersnygga i övrigt för den delen). Men jag kan bara inte föreställa mig att det där skulle vara mig. Det är så himla himla jobbigt. Jag har försökt tänka i nya banor men kommer inte ifrån detta och det stör mig enormt.
Nu undrar jag, verkligen, vad ni andra långa tjejer tänker och känner. Har ni också känt såhär? Berätta om ni har överkommit tidigare liknande tankar om längd, hur gjorde ni liksom? Hur jobbade ni med era tankar? Hur skulle resonemangen ha er gått hos er om ni varit i liknande situationer som min? Hjälp mig med era erfarenheter och råd!
Jag har sagt att jag vill tänka på detta det men lutar nej just nu. Vi ska ses i Stockholm på tisdag och om jag inte fått någon väldigt annorlunda känsla än nu tror jag tyvärr att det blir nej. Mest för att jag lovat mig själv, unnat mig själv att faktiskt vara mer restriktiv och inte säga ja om det inte känns hundra, efter vad Kräket gjorde. Och att jag inte vill gå och tänka på detta hela tiden under ett förhållande, det känns nästan lika vidrigt som det Kräket gjorde mot mig, att vara oärlig och otrogen. Jag vill kunna känna att förhållandet känns bra från början, att det inte finns osäkerheter eller reservationer som håller mig tillbaka, det förtjänar ju inte minst han av sin tjej. Men det skulle vara förkrossande för både mig och honom, jag skulle bli så ledsen och olycklig av att säga nej till en sådan här kille. Men jag tycker verkligen att detta är så sjukt jobbigt och kan nästan inte tänka på en framtid för oss utan att fastna vid detta.
Åh usch usch vad jobbigt jag tycker att det var att skriva detta. Snälla, var lite schyssta i era kommentarer. Jag fattar att jag inte perfekt och har hundratusen imperfektioner och flaws. Detta kanske är en av de största jag har, det fattar jag men jag behöver inte bli påbangad om det. Jag behöver verkligen lite externa råd, input, stöd, uppmuntranden och hjälp (helst från andra långa tjejer) för att jobba med dessa tankar och osäkerheter som jag egentligen aldrig behövt bearbeta ordentligt tidigare. Så jag vore oerhört tacksam för era konstruktiva och snälla tankar!
Tack tack, tusen tack för er som har läst denna långa rant och väljer att svara!
