• Anonym (Elin 78)

    Extra krävande 10-årig flicka, finns det fler?

    Min dotter har sedan hon varit liten extra krävande. Är väldigt krävande hemma och får lätt utbrott och det blir dagliga konflikter med övriga familjen  så jag blir helt slut och känner mig utmattad. Medan i skolan och förskolan har det varit tvärtom. När hon var liten och gick på förskola sa de att hon kunde bli väldigt ledsen och att pedagogerna då behövde stötta henne i den känslan, I skolan är hon väldigt tyst och ensam. Hon är stark i alla ämnen så det är inga problem med koncentration, men behöver stöd socialt. Hon är ensam på rasterna och har ingen kompis att leka med. Vad jag har förstått är hon inte retad men är ändå utanför. Vi flyttade för ett år sedan och innan hade hon en kompis. Men det är inget nytt beteende så beror inte på flytten. 
    Men hemma så kräver hon extremt mycket. Får hon inte uppmärksamhet och aktivering hela tiden så gör hon konstiga saker, som att klippa i saker,, börja bråka med sina syskon eller oss och tejpa för handtag osv med tejp. Vägrar hjälpa till med saker och det är också svårt att få henne att göra läxor osv. hon  har två syskon varav den äldsta pojken har diagnos inom autism. Hon vill krama storebror hela tiden och är på. När han säger nej så respekterar hon inte det utan fortsätter eller börjar sparkas och försöka fälla honom. Vad ska man göra? Beteendet verkar inte växa bort då hon är 10 nu och det är mycket konflikter hemma. kan man vända sig till stöd för att få stöd? eller behövs remiss? Någon mer som har såhär hemma och vad har ni gjort som fungerar?

  • Svar på tråden Extra krävande 10-årig flicka, finns det fler?
  • Villin

    Det låter som om du beskriver min son som fick diagnos när han var 10. Han har ADHD kombinerad form, mycket drag av autism ( så mycket att han behöver utredas igen om några år tyckte psykologen) och särbegåvning eftersom hans iq är ca 130. Detta blir väldigt jobbigt eftersom han är så intelligent och förstår så mycket och lätt samtidigt som han inte förstå basala sociala små signaler. Nu mycket utbrott och känslostormar hemma efter att ha hållt samman I skolan där han alltid gör det han ska och är så snäll och duktig (möjligen lite väl mycket pajas när han själv inte förstår att det inte är roligt längre). Han har en storebror med autism och den puppmärksamma formen av autism och de är som natt och dag i sina personligheter men ändå med "samma" diagnoser. Medicin hjälpte orken för sonen som efter att ha börjat medicinera med ritalin under skoldagar inte längre fått samma utbrott hemma efteråt. 

    Även om hon är väldigt olika sitt syskon ska ni inte utesluta diagnos. Det är väldigt vanligt att barn håller samman och maskerar svårigheter och att det är oerhört dränerande för dem. Och de känner att något inte stämmer, det kan vara en oerhörd lättnad att få förklaringen genom diagnos och få höra att man fungerae på ett mindre vanligt sätt men att det inte är något fel eller att man är dum vilket de ofta tror. 

    Lycka till med allt och låt er flicka bara få vara utan krav efter skoldagarna. Tänk att all hennes energi är slut och att hon vill vara duktig och hjälpsam men inte orkar. Det kommer lättare när energin finns där.

  • Anonym (J)

    Det låter som ett klassiskt fall av en flicka med npf. Hon håller ihop i skolan men behöver sedan släppa ut allt hon hållit inne när hon kommer hem.

  • Anonym (Elin 78)
    Villin skrev 2024-07-06 11:46:37 följande:

    Det låter som om du beskriver min son som fick diagnos när han var 10. Han har ADHD kombinerad form, mycket drag av autism ( så mycket att han behöver utredas igen om några år tyckte psykologen) och särbegåvning eftersom hans iq är ca 130. Detta blir väldigt jobbigt eftersom han är så intelligent och förstår så mycket och lätt samtidigt som han inte förstå basala sociala små signaler. Nu mycket utbrott och känslostormar hemma efter att ha hållt samman I skolan där han alltid gör det han ska och är så snäll och duktig (möjligen lite väl mycket pajas när han själv inte förstår att det inte är roligt längre). Han har en storebror med autism och den puppmärksamma formen av autism och de är som natt och dag i sina personligheter men ändå med "samma" diagnoser. Medicin hjälpte orken för sonen som efter att ha börjat medicinera med ritalin under skoldagar inte längre fått samma utbrott hemma efteråt. 

    Även om hon är väldigt olika sitt syskon ska ni inte utesluta diagnos. Det är väldigt vanligt att barn håller samman och maskerar svårigheter och att det är oerhört dränerande för dem. Och de känner att något inte stämmer, det kan vara en oerhörd lättnad att få förklaringen genom diagnos och få höra att man fungerae på ett mindre vanligt sätt men att det inte är något fel eller att man är dum vilket de ofta tror. 

    Lycka till med allt och låt er flicka bara få vara utan krav efter skoldagarna. Tänk att all hennes energi är slut och att hon vill vara duktig och hjälpsam men inte orkar. Det kommer lättare när energin finns där.


    Hur kom det sig att du utredde sonen? Var det ni eller skolan som ville utreda? Jag har tänkt många gånger att det är något inom NPF.. Jag skulle vilja utreda min dotter men vet inte om det är möjligt då hon "bara " har sociala svårigheter i skolan. Det är ju många barn med npf som inte får skolan att fungera alls. Vad tror du, går det att få till en utredning, eller kommer det behövas mer symptom än att det är kaos hemma? 
  • Anonym (Jo)

    Låter som att det behövs flera angreppssätt här. För det första måste hon lära sig att hantera känslor, där behöver hon verktyg. Sedan behöver hon odelad föräldratid, inga syskon, bara mamma/pappa. Dessutom lära sig gränser, både mot andra och att inte förstöra saker. Där måste hon få direkta konsekvenser, precis som alla andra barn, diagnos eller inte. Man får inte bete sig hur som helst.

  • Anonym (Elin 78)
    Anonym (Jo) skrev 2024-07-06 22:42:48 följande:

    Låter som att det behövs flera angreppssätt här. För det första måste hon lära sig att hantera känslor, där behöver hon verktyg. Sedan behöver hon odelad föräldratid, inga syskon, bara mamma/pappa. Dessutom lära sig gränser, både mot andra och att inte förstöra saker. Där måste hon få direkta konsekvenser, precis som alla andra barn, diagnos eller inte. Man får inte bete sig hur som helst.


    Det här med odelad föräldratid har vi testat och gör fortfarande regelbundet. Är du socionom? Tyvärr hjälper det bara för stunden. Jag tycker det blir lite bättre när jag och hon åker ivög själva., då hon inte kan vara på sitt syskon så det blir konflikter.Det är oftast då lättare att prata med henne också när vi är själva.
    Hon gör inte sönder saker, men kan klippa i papper osv, riva sönder papper som hon strör omkring sig. som hon sen totalvägrar att plocka upp.
    Angående konsekvenser, hon får konsekvenser, om hon gör något hon inte får som att bete sig illa mot oss eller sina syskon så blir det direkta konekvenser. Hon blir då jätteledsen och börjar gråta och skrika hysteriskt.. Dagen efter kan hon göra om samma sak, Det är precis som att hon  glömmer av. 
    Igår lekte hon hela dagen med sin bästis och då var allt frid och fröjd oh en liten stund efteråt.var hon harmonisk, På kvällen en stund senare började det igen. Hon ville inte borsta tänderna utan gömde sig under köksbordet, osv. det blev konflikter. Då kan jag inte förstå. Varför blir det så som att slå på en knapp när hennes dag har varit bra?
  • Anonym (J)
    Anonym (Elin 78) skrev 2024-07-07 08:32:59 följande:
    Det här med odelad föräldratid har vi testat och gör fortfarande regelbundet. Är du socionom? Tyvärr hjälper det bara för stunden. Jag tycker det blir lite bättre när jag och hon åker ivög själva., då hon inte kan vara på sitt syskon så det blir konflikter.Det är oftast då lättare att prata med henne också när vi är själva.
    Hon gör inte sönder saker, men kan klippa i papper osv, riva sönder papper som hon strör omkring sig. som hon sen totalvägrar att plocka upp.
    Angående konsekvenser, hon får konsekvenser, om hon gör något hon inte får som att bete sig illa mot oss eller sina syskon så blir det direkta konekvenser. Hon blir då jätteledsen och börjar gråta och skrika hysteriskt.. Dagen efter kan hon göra om samma sak, Det är precis som att hon  glömmer av. 
    Igår lekte hon hela dagen med sin bästis och då var allt frid och fröjd oh en liten stund efteråt.var hon harmonisk, På kvällen en stund senare började det igen. Hon ville inte borsta tänderna utan gömde sig under köksbordet, osv. det blev konflikter. Då kan jag inte förstå. Varför blir det så som att slå på en knapp när hennes dag har varit bra?
    Att hennes dag till synes har varit bra kan bero på att hon lagt mängder av energi på att hålla tillbaka allt som finns inom henne och som hon vet inte accepteras av kompisar, lärare etc. Sedan, i slutet av dagen när hon är med bara familjen, känner hon sig trygg och kan släppa ut allt kaos hon hållit inom sig.

    Jag vill ge dig rådet att läsa på om flickor med adhd/autism. Det är ett område där forskningen länge varit eftersatt men på senare år har det kommit fram mycket ny kunskap. 
  • Anonym (Samma)

    Följer då jag misstänker att mitt barn är likadant.
    Hon är än så länge bara i förskoleåldern, men vi behöver aktivera eller nästan vakta henne all ledig tid. 
    Hon kräver inte uppmärksamhet och leker bra själv, men lyssnar inte, kan inte hantera konsekvenser och utmanar konstant. 
    Har sett tecken på detta sedan hon var bebis så är övertygad om att det inte är en fas. 

  • Anonym (Jo)
    Anonym (Elin 78) skrev 2024-07-07 08:32:59 följande:
    Det här med odelad föräldratid har vi testat och gör fortfarande regelbundet. Är du socionom? Tyvärr hjälper det bara för stunden. Jag tycker det blir lite bättre när jag och hon åker ivög själva., då hon inte kan vara på sitt syskon så det blir konflikter.Det är oftast då lättare att prata med henne också när vi är själva.
    Hon gör inte sönder saker, men kan klippa i papper osv, riva sönder papper som hon strör omkring sig. som hon sen totalvägrar att plocka upp.
    Angående konsekvenser, hon får konsekvenser, om hon gör något hon inte får som att bete sig illa mot oss eller sina syskon så blir det direkta konekvenser. Hon blir då jätteledsen och börjar gråta och skrika hysteriskt.. Dagen efter kan hon göra om samma sak, Det är precis som att hon  glömmer av. 
    Igår lekte hon hela dagen med sin bästis och då var allt frid och fröjd oh en liten stund efteråt.var hon harmonisk, På kvällen en stund senare började det igen. Hon ville inte borsta tänderna utan gömde sig under köksbordet, osv. det blev konflikter. Då kan jag inte förstå. Varför blir det så som att slå på en knapp när hennes dag har varit bra?
    Inte socionom men lärare. Precis, hon behöver din/pappans odelade uppmärksamhet då och då som när ni åker iväg. Det är bra att ni ger konsekvenser, tänk bara på att de ska vara tätt kopplade till det som händer. Om man är stygg mot syskonet så får de ta paus från varandra (och hon kan be om ursäkt när hon är lugnare), inte som en del gör att då får barnet ingen efterrätt (för de två sakerna har ju ingenting med varandra att göra).

    Även om hon är 10 år, med eller utan diagnos, så är det väldigt mycket så att barn "glömmer" hur man ska bete sig. De har inte samma kontroll som vuxna helt enkelt. Om ni ska prata så kan det vara bra att låta henne sätta ord på känslor och fråga vad hon har för lösningar på hur man kan hantera stora känslor. Det är bra om sådant kommer inifrån henne själv. Om hon inte vet kan ni så klart ge förslag, som t ex att lämna rummet tio minuter.

    En del barn har så roligt under dagen att de inte vill att den ska ta slut. Ibland kan det vara att de fått för lite föräldratid den dagen eller att de har för mycket energi vid läggdags och måste varva ner. Om hon inte vill borsta tänderna så antingen rakt i säng ändå (tänderna går inte sönder av en kvälls miss) eller så kommer det av naturliga orsaker bli kortare lästid innan det är dags att sova. Ni väljer ju själva vad ni tror är bra att ge för konsekvens.

    Och håll framför allt lugnet själv, alltid! Om ett barn märker att man blir irriterad så kan de pusha ännu mer och det kan läggas till som en taktik att "aha, det här funkade på mamma/pappa!". De tänker så klart inte detta aktivt, det är deras hjärnor bara som lär sig vad som "funkar" och inte.
  • Anonym (Elin 78)
    Anonym (Jo) skrev 2024-07-07 09:05:40 följande:
    Inte socionom men lärare. Precis, hon behöver din/pappans odelade uppmärksamhet då och då som när ni åker iväg. Det är bra att ni ger konsekvenser, tänk bara på att de ska vara tätt kopplade till det som händer. Om man är stygg mot syskonet så får de ta paus från varandra (och hon kan be om ursäkt när hon är lugnare), inte som en del gör att då får barnet ingen efterrätt (för de två sakerna har ju ingenting med varandra att göra).

    Även om hon är 10 år, med eller utan diagnos, så är det väldigt mycket så att barn "glömmer" hur man ska bete sig. De har inte samma kontroll som vuxna helt enkelt. Om ni ska prata så kan det vara bra att låta henne sätta ord på känslor och fråga vad hon har för lösningar på hur man kan hantera stora känslor. Det är bra om sådant kommer inifrån henne själv. Om hon inte vet kan ni så klart ge förslag, som t ex att lämna rummet tio minuter.

    En del barn har så roligt under dagen att de inte vill att den ska ta slut. Ibland kan det vara att de fått för lite föräldratid den dagen eller att de har för mycket energi vid läggdags och måste varva ner. Om hon inte vill borsta tänderna så antingen rakt i säng ändå (tänderna går inte sönder av en kvälls miss) eller så kommer det av naturliga orsaker bli kortare lästid innan det är dags att sova. Ni väljer ju själva vad ni tror är bra att ge för konsekvens.

    Och håll framför allt lugnet själv, alltid! Om ett barn märker att man blir irriterad så kan de pusha ännu mer och det kan läggas till som en taktik att "aha, det här funkade på mamma/pappa!". De tänker så klart inte detta aktivt, det är deras hjärnor bara som lär sig vad som "funkar" och inte.
    Har du barn själv med diagnoser?
    Jag jobbar själv som lärare och jag kan allt detta redan och det är saker som vi redan arbetar aktivt med i familjen. Det är bra att vi ger dottern egen uppmärksamhet för att arbeta förebyggande och stärka relationen, samt att ge konsekvenser. men de hjälper inte. Även om det är rätt sätt att arbeta på på pappret. Sen så är jag och pappan själva trötta  eftersom vi båda arbetar 100%På em/kvällen är man själv trött och behöver återhämtning. Att då behöv hantera konflikter, utbrott osv är oerhört energikrävande och leder lätt till utmattning.. Det känns lite lättare nu när vi alla har semester och man själv har mer ork.
    Jag är van att hantera barn i skolan med diagnoser, misstänkta diagnoser osv, men där är vi flera som arbetar kring eleverna och det är .annorlunda än att arbeta kring egna barn. Men tack för all tips. tror också att barn är annorlunda mot familjen där de är trygga med jämfört med lärare osv.
  • Anonym (Socialarbetare)

    Jag tänker att det är svårt i vissa sammanhang att ge råd till andra, utifrån att det oftast är en fråga om tolkning när någon beskriver sitt barn och dess beteende.

    Min erfarenhet är att ALLA barn har sina mer, eller mindre jobbiga saker och att heltidsarbete uppe på detta är tämligen tufft.

    Jag tycker det låter som att du håller på och försöker och att du faktiskt har rätt höga krav på henne. Uppväxt tar liksom tid och vissa människor behöver mer stöd än andra.

    Vad däremot alla behöver är också att försöka göra tillräckligt bra tillsammans i vardagen. Och där är det ju upp till er vuxna att fundera på om det barn behöver en utredning, om nån vuxen behöver gå ner i tid en period, och vad som behöver väljas bort.

  • Anonym (Jo)
    Anonym (Elin 78) skrev 2024-07-07 10:33:38 följande:
    Har du barn själv med diagnoser?
    Jag jobbar själv som lärare och jag kan allt detta redan och det är saker som vi redan arbetar aktivt med i familjen. Det är bra att vi ger dottern egen uppmärksamhet för att arbeta förebyggande och stärka relationen, samt att ge konsekvenser. men de hjälper inte. Även om det är rätt sätt att arbeta på på pappret. Sen så är jag och pappan själva trötta  eftersom vi båda arbetar 100%På em/kvällen är man själv trött och behöver återhämtning. Att då behöv hantera konflikter, utbrott osv är oerhört energikrävande och leder lätt till utmattning.. Det känns lite lättare nu när vi alla har semester och man själv har mer ork.
    Jag är van att hantera barn i skolan med diagnoser, misstänkta diagnoser osv, men där är vi flera som arbetar kring eleverna och det är .annorlunda än att arbeta kring egna barn. Men tack för all tips. tror också att barn är annorlunda mot familjen där de är trygga med jämfört med lärare osv.
    Inte bekräftat men kan finnas drag. Liksom du har även jag erfarenhet från jobbet av sådana här barn och visst är det skillnad på egna barn, men diagnoserna är ju desamma fortfarande även om man är annorlunda kring olika slags personer (hemma vs skolan). Hemma kan barn vara mer utåtagerande så det blir tuffare.

    Om det är så jobbigt kanske ni ska prata med soc om en avlastningsfamilj? Eller se till att hon sover hos en släkting eller vänner ibland?
Svar på tråden Extra krävande 10-årig flicka, finns det fler?