En resa som har tagit oss hela vägen till äggdonation. Finns hopp eller är det bara inbillning?
Hej på er!
Jag är 37 år och aldrig fått två streck på stickan.
Min resa av infertilitet har börjat redan vid 16 årsålder då jag gick igenom en operation där ena äggledare opererades bort och den andra troligtvis är ur funktion även båda äggstockarna fick stryk av de cystor jag då hade. Det kommer kanske låta märkligt för vissa men redan sen den dagen har mitt liv kretsat kring kommande problem med barnlöshet.
Där och då, strax efter operationen(dagen därpå), kom kirurgen in i rummet med det förrädiska beskedet - ?chansen att du kommer få ett barn är nästintill obefintlig?, och ett par minuter senare, lämnade hon rummet med mig i tårar och totalt förkrossad både psykiskt och fysiskt(ett färskt ärr över halva magen) 16 år!!! Det var slutet på början av mitt liv. Mitt liv blev aldrig detsamma. Jag tappade livsglädje och meningen med livet helt och hållet efter den frasen. Sedan dess levde jag med en outhärdlig smärta inom mig som ingen i min närhet hade fullt inblick i. Jag levde dag för dag och kampen för min överlevnad hade bara börjat.
I tidig ålder träffade jag min första partner men 7 år senare skildes vi åt då det stod klart att jag kunde inte ge honom ett barn vilket han ville gärna ha. Tillslut orkade jag inte trycket och valde att gå vidare med mitt liv och hoppades att min nästa partner kunde ha ett annorlunda förhållningssätt till det bekymret.
Två år senare träffade jag min andra f.d. sambo och återigen efter 10 års väntan blev det ingenting av det heller. Jag har inget ont att säga om honom, han var helt underbar på många många sätt, men min önskan att kämpa vidare med barnlöshet kom aldrig i mitt uppfyllelse. Ensam med min sorg valde jag även denna gången att gå vidare och med förhoppning att få träffa mitt livskärlek som ville kämpa med mig igenom denna hopplösa resan. Givetvis valde jag inte att gå vidare bara för det.
30+ och äntligen, min käraste som jag har väntat på, har kommit in i mitt liv. Vår omtumlande IVF-resa som har tagit oss hit är långt ifrån att vara över(så känns det åtminstone nu). Den hopplösheten som jag upplever tar hela tiden nya höjder. När tar det slut?! När kan jag/vi börja leva vårt liv?! Kommer han lämna mig om vi misslyckas även denna gången? Det är en smärtsam tanke.
Två misslyckade IVF omgångar och nu mitt i vår ÄD resa. Efter ofantligt många år så är vi bara någon dag ifrån att få ett besked som antingen kommer ge oss hopp och styrka eller återigen dra ner till botten. Och även om det blir två streck, kommer det gå hela vägen?! Kommer jag att orka vara bra förälder för jag är ju helt slut nu? Alla tankar som dyker upp skrämmer skiten ur mig.
Dela gärna med er av era resor hittills. Förhoppningsvis, går tiden snabbare av att läsa era tankar och funderingar. Önskar oss alla lyckliga slut.
