Vad kan man känna efter 12 år? Stanna eller gå?
Blir snart tokig på mina grubblerier kring mitt äktenskap. Är det värt att vara kvar när man dagligen funderar på om det är rätt eller skall man bedöva sina känslor och satsa allt eftersom mycket ändå är fint.
Vi är båda i 35 års åldern utan barn. Tillsammans i 12 år och gifta i ca 5 år. Turbulent relation med svåra bekymmer/härskartekniker från min mans sida under minst 10 års tid. Känt mig allt mer förminskad och nedbruten, en tomhet etc. Detta har lett till avsaknad av intimitet som successivt ökat på sig till att totalt avstanna för ca 2 år sedan (dock fortsatt kramar och pussar men inget mer). Jag tror min kropp "sa ifrån" pga bristande respekt från min mans sida. Känslorna liksom försvann, skavdes bort av hårda ord och en ständig rädsla för bråk.
Så långt för står jag att det låter som ett solklart val att lämna. MEN det finns också mycket gott. Det har alltid funnits en genuin kärlek från min man, en omtanke, uppmärksamhet och engagemang som är fantastiskt. Jag har alltid känt mig sedd och attraktiv i hans ögon. Vi har ett stort gemensamt socialt liv, ett fint hus och en bra ekonomi tillsammans. Vi lever jämställt avseende hushållssysslor, åker på underbara resor, besöker restauranger etc som vi båda har som primära intressen i livet.
I vintras började vi i parterapi (jag hade önskat detta i ca 8 år men min man hade vägrat). Det blev aningen bättre och han började förstå att allt inte var mitt fel (vilket annars var vanligt påstående). Detta till trots tyckte jag det gick för långsamt och våras orkade jag inte mer. Jag förklarade att jag ville lämna honom. Efter detta gjorde han en HELOMVÄNDNING. Han öppnade upp sig om våra problem för vänner/sin chef (han är annars mycket tystlåten kring sådant) Han gick ned i arbetstid för att kunna reparera relationen (tidigare har jobbet varit prio ett). Han började gå i egen terapi på två ställen utöver vår gemensamma. Han fick verkligen en insikt om vad alla hans ord och agerande orsakat för skada hos mig. Han är genuint ångerfull och den kalla/hårda/nyckfulla delen av honom är som bortblåst. Mycket av hans tillkortakommande kan vi se härstammar från hans uppväxt där vissa brister fanns. Han inser det nu och tar ansvar för hur han låter sitt förflutna påverka hans agerande idag. Är kärleksfull, mogen och medveten.
Han harr alltså alltid varit en jättefin kille som på många sätt är perfekt för mig. Men jämsides med honom har det funnits en elak/kall person som sårat och krossat. Hela tidien har jag hoppats, försökt förmå honom att bli av med den dåliga biten. Och nu har det då äntligen skett och jag känner mig övertygad om att den är borta på riktigt.
Problemet är att mina känslor också har blivit annorlunda. Jag känner inte den amorösa kärlek som jag önskar att jag gjorde. Känner inte den attraktion som krävs för att jag skall vilja ha närmare intimitet än en kram/puss. Han ser bra ut, han är supersnäll och kärleksfull nu, vi har en relation som på alla andra sätt är perfekt. Men det känns ändå tomt och jag är rädd att jag kommer leva utan sex resten av mitt liv om jag fortsätter med honom. Det känns tråkigt. Samtidigt känner jag mig fånig som ens överväger att "kasta bort" ett nu helt perfekt äktenskap bara för att jag inte har lust att ha sex med maken.
Lost och ledsen och undrar om någon varit i liknande sits? Har lusten kunnat komma tillbaka när den andra verkligen bättrat sig? Vad är egentligen rimligt att känna efter 12 år oavsett?