När känner ni er uppskattad?

När jag blir sedd och hörd. Berättar jag om något jobbigt, något som tex behöver bättras / ändras på, som jag inte mår bra av att killen gör tex, så vill jag att man iallafall försöker lyssna. 

Beror såklart på vad det handlar om. Men som i mitt fall, jag var rädd när min kille drack alkohol. Det tog många år innan han trodde på mig/lyssnade, bara för hans familj (som dricker lika mycket) intalat honom att det är så det ska vara. 

Det går före saker som blommor och choklad. Saker kvittar, om man inte lyssnar och ser till att sin partner känner sig trygg. För det är ju det det handlar om i grunden. Känna att man är ett vi. 

Men jag känner mig såklart också uppskattad av det klassiska, blommor och omtanke. Men att bli lyssnad på och sedd, det är det absolut viktigaste för mig. 

Min sa dagligen hur mycket han tyckte om mig, hur fin jag var, osv osv. Jag kunde inte ta in orden överhuvudtaget. Det blev som en spärr. Han förstod inte varför. Men det var för att åren har gått och han har valt att såra mig så länge. Jag försökte säga det men det gick inte in.

Det kanske är därför många män känner att ?vad de än gör så kvittar det, hon är inte nöjd ändå?. Det ligger något bakom helt enkelt. 

Nu har han iallafall insett och slutat dricka som en galning. Nu irriterar han sig på andra istället och undrar hur han inte kunde lyssna på mig. 

Varför ska det vara kreativt och udda? Är det något hon gett uttryck för att hon vill ha?

Och vad är det hon vill uppskattas för? Sin personlighet? Sitt utseende? Sin omsorg om barnen? Sin omsorg om dig? Hur fint hon gör ert hem? Hur hårt hon sliter för att få ihop familjens livspussel?

Du behöver visa att du ser den hon är och det hon gör.

Vilken fin fråga!

Har du frågat din fru vad hon menar med uppskattning?
Vad är hon saknar...
Jag tänker att det är så individuellt och bara frågan skulle i alllafall jag bli glad över och känna mig sedd genom...

Men saker som jag har uppskattat
-min man vet vad som är mina favoritsaker som godis, vin, mat etc och visar det genom exempelvis genom att köpa på vägen hen, boka spontant besök på restaurangen etc. 
-att han vet vad jag behöver när livet känns tufft eller är stressigt. Exempelvis har jag kommit hem efter en tuff jobbdag till ett upptappat hett bad med inredningstidningar och ett glas vin på kanten
-att han uppmärksammar allt det lilla jag gör...som att jag julpyntat, fixat planeringen inför sommaren eller kommit ihåg hans mammas födelsedag...att han visar att han inte tar allt sånt för givet...

Jag stämmer in i köreb. Även min fru vill bli sedd och hörd. Det vill jag också. När man gör det, då visar man uppskattning.

Avlastningen i vardagen som sker otvunget, de små orden om de små sakerna, bekräftelsen att man ser och hör vad den andra gör.

Min fru uppskattar också verkligen att bli medbjuden även på saker jag vet redan innan att hon inte kommer säga ja till. Till exempel så här på sommaren och vi har barn i lägre skolåldern så blir det en del nöjesfältsbesök. Hon HATAR nöjesfält och mår riktigt dåligt av sådant, men hon uppskattar att jag frågar om hon vill följa med. Bara som exempel.

När någon visar mig uppskattning utan egoistiska baktankar. Då blir jag glad och känner mig värderad på riktigt.

Vet att hon värderar att det finns en baktanke bakom det. Att man har tänkt igenom något och "spenderat" tid på att tänka igenom det. Behöver inte vara stort eller dyrt, utan visa omtanken.

När jag får prata till punkt
När han lyssnar på vad jag säger.
När han låter bli att skrika när man diskuterar problem
När han koncentrerar sig på oss när vi är ute, inte på att glo på andra.

Odelad uppmärksamhet. Att han visar att han är intresserad av mig och vad jag har att säga. Att han frågar om min åsikt och tar till sig av det jag säger även om han tycker något annat, att han inte bara frågar om min dag utan skrattar när jag berättar något eller ställer följdfrågor och visar ett genuint intresse.

Att han ser mig och mina behov och hjälper mig när det behövs. Det kan vara att han kommer med en filt när han ser att jag håller på att somna på soffan, att han gör en kopp kaffe till mig när han vet att jag försovit mig och inte hinner göra det själv, att han ser när jag haft en jobbig dag och ger mig en kram, eller att han säger åt mig att ta ett skumbad ifred och ser till att barnen inte stör mig när jag behöver va ta ifred. 

?Presenter? som visar att han tänker på mig. Häromdagen kom han tex hem med ett gäng matlådor pga att jag vid något tillfälle för flera veckor sedan i förbifarten nämnt att jag var missnöjd med lådorna jag använder av en specifik anledning. När han sedan råkade se dessa matlådor som hade just den egenskap jag önskade så mindes han uppenbarligen vad jag sagt och förstod att de skulle vara helt perfekta för mig - vilket de också var. Sådana saker är tusen gånger bättre än att få blommor.

Att han alltid stöttar mig när jag behöver honom, oavsett vad det är som hänt. Att det liksom är viktigare för honom att vi är ett team som håller ihop än att påpeka att jag gjort fel, även om det är uppenbart att jag har det. 

Den sista där är så underbar. Jag har bara vart med 2 män jag känner gjorde/gör det. Tittar på mig istället för att spana efter andra kvinnor när vi är ute. Min första gjorde det men då fattade jag inte att det var speciellt. Min man gör det och det är härligt att ha min mans blick på mig trots att han ser mig naken varenda dag. Det får mig att känna mig väldigt attraktiv/åtrådd. 

Mest vardagssaker. Att han är lyhörd, plockar undan efter sig, tar sig tid att prata, tackar för att jag som hemmafru gör mitt jobb, visar uppskattning över packad lunchväska, att maten är god och all omvårdnad han får. Att han lär barnen att visa samma uppskattning. Han är bra på det.

Sedan det förstås kul med presenter och överraskningar, men jag vill faktiskt inte ha det så ofta. Det ska kännas spontant och genuint bara, som att det verkligen kommer från honom och inte att han köper blommor bara för att det är min namnsdag eller så. När han köper rätt saker och visar att han känner mig är det uppskattat. Det räcker med en sådan enkel sak som att komma ihåg vilken som är min favoritsmak av en viss choklad eller så. 

Har hon gnällt eller?

Bra förvisso att hon är öppen med sina behov. 

Tycker inte du ska krångla till det. Lär dig att uppmärksamma något specifikt hon gjort och ge henne credit för det. 

Att komma med blommor och sånt utan tanke är bortkastat. Men med tanke så är det bra.

Att huset ar städar på fredagar när jag kommer hem från jobbet.
Att han var föräldraledig och att vi tagit ett bra gemensamt ansvar för barnen.
Att lyssna på varandra är nog det viktigaste.

Jag känner mig uppskattad när den jag tycker om åtrår mig.

Hur en man inte bör göra kan ni läsa här:

- I januari skulle vi på fin fest, som sker årligen. Min man har inte velat gå nu på flera år men hans bror med fru har dragit i oss och jag vill väldigt gärna gå. Den festen motiverar mig och får mig att hålla vikten vilket jag har förklarat för honom (halvt på skämt/halvt allvar), att det kostar en kväll om året att ha en fru i bästa form. Förutom det är det kul att träffa dem, tycker han med.

Så där är man, slimmad till bombnedslag och uppklädd till tänderna.

Säger min man att jag är snygg innan vi går? Nej, det gör han inte.
Tar han några kort på mig när jag är finklädd och fixad? Nej, inte om jag inte specifikt ber om det. Svåger är däremot artig som alltid och plåtar både mig och sin egen fru utan att någon behöver säga något.

På festen snurrar min man omkring och lämnar mig själv flera gånger, medan svåger alltid går med sin fru, hjälper henne med klänningen i trappor med mera.
Jag klarar mig absolut själv socialt men det känns tokigt när man stöter på bekanta och hela tiden måste förklara att ens man är någon annanstans.
Jag har svåger till bordet och min man svägerskan och jag får då säga till min man att han ska hjälpa henne med stolen p.g.a. långklänningen. Inte ens det kan han fatta fast hon fortfarande står upp och tittar besvärat på honom när alla andra damer sätter sig.

När vi dansar skämtar min man misslyckat om att han glömt hur man dansar (vilket vi lärde oss ihop pga svärmor insisterade, och då verkade han iaf tycka att det var roligt). Några år senare hette det att han inte dansar nykter, och senare knappt alls. Medan vi dansar nu säger han att han kan gå danskurs igen och att det kan bli min födelsedagspresent?? Maken till dålig ursäkt, jag kan fortfarande dansa och det kunde han också förut. 

Först i hissen upp efter kvällen säger han något positivt om mitt utseende men då är hela min kväll redan förstörd av hans nonchalanta och tölpiga beteende. Om det inte vore för att två vänner skickade extremt uppskattande privatmess om bilderna som svåger tog på mig så hade jag nog aldrig velat gå på fest mer.

Så:
Se och ge komplimanger när din man eller fru har gjort sig fina.

Ta vettiga kort på din partner så att inte ännu ett barn tvingas leva med att det bara finns bilder på en förälder för att den andra är en tanklös egoist.

Tänk på andra i sociala situationer och följ uppförandekoden som gäller där.

Tänk på att det finns andra som gärna vill ha det du har. Den kvinna som tas för given kan lätt få känslor för en annan man, om han ens gör 20% av allt som du inte gör. Hur billigt vill du göra det för dina konkurrenter?