Fråga till ”ensambarn” eller föräldrar till ”ensambarn”

Du kommer att få svar enbart av egna erfarenheter. 

Jag är ensambarn. Saknade inga syskon. Inte bortskämd. Social och omtyckt. 

Jag är ensambarn, ville inte ha halvsyskon när mamma frågade och är helt nöjd med det. Lillgammal och studiebegåvad stämmer.

Gift sedan 17 år, vi har levt ihop i 25 år.

Innan dess var jag ihop med en man i sex år som jag var förlovad med men jag gjorde slut.

Jag är kroniskt högpresterande, blir ombedd att leda och vara hobbypsykolog på jobbet och socialt fjäskar man för mig. 

Bara den senaste veckan har jag fått gratis VIP-biljetter till en mässa, ett äldre bord med kalkstenskiva, en omgång uppgrävda liljor, erbjudande om andra gratis möbler, inbjudan till middag och en större festinbjudan, av sex olika vänpar.
Vi har bokstavligen en kö av folk att träffa och jag hoppas alla som vill kan få se huset innan sommaren är slut.

Så jag skulle inte säga att jag har svårt att skapa relationer.
Det är snarare så att jag får låta bli nu för vi har inte tid med fler.

Jag har bara ett barn som nu är 17 år.
Vi har en fantastisk relation och har alltid omgett oss i sociala situationer med familj och vänner och mitt barn har fått vara ute och resa mycket med mig och har blivit så världsvan.
Hon har massor av vänner av båda könen och ALLA föräldrar berättar hur mycket de tycker om henne, man blir så stolt.
Det har gått otroligt bra i skolan, högpresterande där men kan vara lite slarvig och lat här hemma vilket jag ändå kan tycka är sunt ( ibland) då hon är så högpresterande i skolan. Behövs en balans eller ventil någonstans.

Nu har hon sin första kille och de är väldigt fina med varandra och mot mig.
Hans föräldrar tycker om min dotter likaså.

Min dotter ville väldigt gärna ha syskon när hon var yngre men släppte det för ca 5 år sedan.
Det var tungt för mig att inte kunna ge henne ett syskon.

Hon själv har sagt att hon vill ha 3 barn.

Hennes vänner tycker mycket om att vara här, tycker att min dotter och jag har en så fin relation och att det är då lugnt och skönt här☺️

Ja,det påverkar barn mycket såklart. Jag minns hur alla kring mig lärde sig det sociala, konflikthantering och bara kom med överallt för att de hade syskon. Min skola skickade mig på utredning för Aspergers, men jag har inte det. Jag var/är bara en främmande i den här världen och måste lära mig precis allt som kom naturligt för barn med syskon. Min stå kompis ensambarn är likadan. Jag förstår att mina lärare trodde att det var något fel på mig, för jag har tänkt samma tanke om hennes dotter.
Jag tror inte att ensambarn har svårare att skapa en relation(de ensambarn jag könner är snabbare desperata att knyta an och höra till. De flesta har en rädsla för att bli övergiven) , men kanske svårare att behålla den. Man är så ovan att jämka ihop sig med andra och vän att bestämma. Jag är gift med en minstebror som är van attt bara hänga på. Därför funkar det med att jag automatiskt tar kommandot och ofta gör saker utan att konsultera honom. Två ensambarn ihop brukar vara en katastrof. 
Hur nära man är sina föräldrar beror på föräldrarna, men man blir lätt en trio och det är osunt.  Den här artikeln: www.nytimes.com/2020/04/15/parenting/only-child-marriage.html
...beskriver det bra. Det är osunt och man har svårt att komma ut i en värld där ens röst inte är självklart viktig. Man blir också lite mer som sina föräldrar(lillgammal antar jag). Det kan vara svårt ihop med andra normala barn. Man tycker att det är självklart att ens röst är viktig, man tycker att det är självklart att diskutera saker på ett rationellt sätt(vilket normala barn inte gör), man tycker att man är smartare än normala barn och borde få bestämma mer(" det är bara rationellt").  

Ensambarn har sina fördelar precis som var plats i en syskonskara har sina fördelar.
Generellt sett upplever jag ensambarn väldigt generösa, bjuder gärna andra och knusslar inte när det ska bjudas eller  ex delas på nota. Jag upplever dem som lite lillgamla men de växer ju ikapp