Ni som velade mellan 2 och 3 barn men stannade vid 2

Sommaren när vårt andra barn kom så var jag full med hormoner och funderade på om vi skulle skaffa ett trejde barn ganska omgående. Men vi gjorde aldrig det, och sedan tänkte jag att vi har i alla fall 4-5 år på oss. Men känslan kom aldrig tillbaka, tvärtom, ju äldre de två blev desto skönare blev det. Så har aldrig ångrat mig. 

Tack för ditt svar, vad skönt att det kändes rätt!

Jag kunde tänka mig ett barn till när mina var små. Det stannade vid en tanke och sen, när jag var 41 blev jag oplanerat gravid men valde att göra abort. Detta ångrar jag inte utan är glad över mina två barn på 18 och 16.

Mina barn är vuxna och det är för sent för mig att få fler barn sedan minst tio år, men jag kan fortfarande fundera över vem trean i så fall skulle ha blivit... Vi hade redan namnen klara, och jag tänka att det skulle ha kunnat finnas en tjej som heter M. eller en kille som heter R., med vårt efternamn, och som skulle vara 19 eller 20 år gammal nu. Jag tänker på hur han eller hon kunnat se ut, och sådant. Tänker att jag velat ha en lite större familj. 

...men när de här tankarna kommer över mig finns det ett foolproof sätt att få stopp på det, jag skriver nämligen dagbok och har gjort länge. Då tar jag fram dagböcker från när jag var gravid, födde, småbarnsåren... och läser om hur jobbigt allting var, hur trött jag var, hur jag längtade efter att barnen skulle bli större så jag skulle få lite egentid.Då blir det så tydligt att det aldrig skulle ha GÅTT att ha ett barn till, då hade jag gått in i väggen. 

Fast det jag EGENTLIGEN önskar är att jag skulle ha kunnat ha tre barn, men att det hade funnits mer avlastning och hjälp. Att vi hade varit rika, så att vi hade kunnat ha en inneboende barnflicka t.ex., det hade varit det allra bästa... Men nu hade vi inte den möjligheten, och då var det ändå vettigast att stanna vid två barn.

Tack för input!  Det du skriver slår an något. Jag är osäker om jag skulle klara av tre barn, men jag önskar nog väldigt mycket att jag skulle göra det. Så mycket av osäkerheterna är nog just i detta att vilja en sak men att känna mig osäker om det är realistiskt för just vår familj.

Jag har tre barn så jag kanske inte får svara. Det var väldigt mycket mera jobb med nr 3 men jag är fantastiskt lycklig att jag har fått tre barn! Det är mest det där med de första tre åren om man har tid och ork att hålla ihop det.

Jag räknade upp alla för- och nackdelar och nackdelarna var fler än fördelarna och då med en stor marginal. Fördelarna kunde jag räkna på en hand medan nackdelarna bara fortsatte och fortsatte och fortsatte.

Men den viktigaste grunden till mitt beslut låg i frågan om jag ville ha ett till barn eller om det bara var en till bebis. För jag ville så gärna ha en liten bebis, för de är ju så söta och goa och underbara men ville jag ha ett till barn med allt som tillkommer, positivt som negativt? Nej var svaret. 

Min fru ville ha en tredje men jag sa nej, det var väldigt svårt för oss att skaffa våra första två och tog många år. mitt nej skapa en stor klyfta mellan oss under ett par år men vi har arbetat oss igenom det. Jag älskar våra barn över allt annat men kunde inte tänka mig att skaffa ett till.

Vad var skälet/n att du inte ville ha fler än två?

Jag är ju nästan tvärtom, är ingen utpräglad bebismänniska men tycker att barn är fantastiska. Får mest stress kring bebisar eftersom jag känner att de är så vansinnigt ömtåliga. 

Min stora farhåga är just att våra två första är så små (äldsta är 3) att det kan bli extremt mkt jobb under några år med tre små. Och några år är ju inte mkt sett till ett liv, men mam ska ändå orka.

Får får du, även om jag mest letade tankar från de som valt att inte skaffa en trea. (För att det lätt annars blir mkt svar från de som skaffat en tredje och kommit över småbarnsåren...)

Tre år är ändå en rätt lång tid. Hur gamla var dina två andra barn när tredje kom?

Vi velade lite och stannade vid två och är så nöjda idag. Tanken som gjorde att vi stoppade där var att vi insåg att med tre barn skulle det bli det som blev vår grej i livet, familjen och alla barnen. Härligt absolut, men vi insåg att vi vill så många olika saker som skulle få stryka på foten. Bo på landet och renovera, resa, åka på skidsemestrar med mera. Med två barn har vi kunnat fortsätta med sånt som vi har gemensamt som par och samtidigt lägga tid på barnens intressen. För det är inte säkert att det blir samma. Barnen kanske får helt andra saker som är viktiga för dem. Att inse att varje barn tar tid, ska ta tid, tonåren också, för det är genom att lägga tid som man får en relation och den är förhoppningsvis livslång. 

Det var väldigt tufft på oss och vår relation att skaffa de första två, tog 6 år av försökande. När min fru började prata om ett tredje så hade jag passerat 40 och kände inte att jag orkade en gång till, både med hela processen och sen småbarnsåren.

Den stora var 6 år, den andra 2. Det är jobbigt med barn tätt, tycker jag. Med mitt första barn var allting lätt.
Nu är de 3 och 5 och varandras bästa vänner. Allt är lättare när de börjar prata och slutar med blöja!

Jag hade velat ha 3 men min man sa nej.

Jag var och är fortfarande lite ledsen men samtidigt så har vi en magiskt fin familj med 2 friska barn som vi orkar med utan problem.
Jag hade orkat ett till men inte min man, och jag valde att lyssna på hans behov.
För honom var det en enorm omställning att få barn medan jag mer hittade hem och mitt rätta element...

Är nu 46 och tiden har som runnit ut. Jag märker att jag är på väg mot klimakteriet sakta men säkert.
Jag trodde att jag skulle bli mer ledsen, nu när även det kroppsliga är ett hinder. Men känner faktiskt lättnad.
Jag ångrar inget. Snarare känner ett kvitto på att vi valde rätt. Jag och mannen har det bra, barnen har det bra.
Vårt liv blev bra.

Vad fint att höra att det blev bra. Här är vi nog ungefär på samma nivå jag och mannen i ork, vi växeldrar. Men min längtan efter ett till är större än hans. Hade han sagt klart ja hade det nog blivit en trea men nu är det nog två vi stannar vid. Jag känner också en sorg i det, men försöker hitta de positiva sidorna, som att vi faktiskt kommer ha mer tid åt de två barn vi fått.