Hur får man tillbaka livslusten?

Du är har helt fel synsätt. Att du har ADD är ett skäl att jobba än hårdare än alla andra.

Ingen har lust att göra de tråkiga sysslorna så tvinga dig till det. Tillslut går det per automatik. Och livslusten är ofta bara en reflektion av om man är nöjd med sig själv eller inte. Man blir mycket mer nöjd om man kör på.

Så mitt tråkiga svar till dig är att börja jobba. Med tiden kommer livslusten tillbaka.

Hur menar du med att börja jobba? Jobba med mig själv eller jobba hårdare över lag? 

Jag menar inte att jag har svårt med det tråkiga sysslorna. Det är dom jag klarar bäst av. Som att städa, tvätta, diska osv. Det är alla roliga saker som jag vill göra som jag INTE orkar med eller hur någon motivation till. 

Skulle råda dig att dels odla dina intressen, dels satsa på att hjälpa andra - tex. Äldre människor och djur. Du kommer snabbt känna dig betydelsefull. Ett annat bra tips är fysisk aktivitet...du får tvinga dig själv i början men det ger välbefinnande.

Har jobbat i vården i ett par år men bytt yrke som jag trivs med. Älskar djur och har hundar och katt.

Kände exakt som du förut.  Har inte blivit utredd för ADD men misstänker att det är det jag har. Hade jag ingenting jag var absolut tvungen att göra så kom jag inte upp ur sängen den dagen. 0 drivkraft förutom när jag hade lite eld i baken. Tror att det är helt normal att känna så. Vi är programmerade på så sätt att när det kommer till vår överlevnad, då agerar vi. Vi lever inte ett sånt samhälle längre. Vi kommer inte dö om vi bara ligger i sängen en hel dag. Handlingskraft kommer från stresshormonet kortisol. När den inte infinner sig försvinner handlingskraften. 

Det gäller att hitta ett syfte som tvingar dig till handling varje dag. Jag skaffade en hund. Det innebär att jag inte kan ligga i sängen hela dagen. Jag måste ut med henne och aktivera henne tre gånger om dagen. Med tiden har nya intressen som friluftsliv, löpning, skidåkning växt fram tack vare hunden. 

Du vill det inte tillräckligt mycket helt enkelt. Det jobbiga med att komma iväg överväger det roliga. Så känner väl de flesta mer eller mindre - en del i bland, en del mer ofta, med eller utan diagnoser. Själv hade jag velat åka ut med båten i helgen, vädret var fint, och inget annat planerat. Men att kliva upp i tid, göra i ordning båten, packa matsäck/vatten/kläder, tjata upp barnet som motvilligt vill följa med, och sedan komma hem igen och ta hand om allt och tvätta upp, etc - nä det fick vara. Det kändes så jobbigt. Fast det hade varit roligt. Sådana saker måste vi alla överkomma.

ja känner likadant

Jag känner detsamma. Jag gör allt det där man måste, städa, diska, tvätta, sköta basal hygien. Går till jobbet när jag inte är ledig. Men allt det där jag älskade att göra när jag var ledig förr, läsa, se film, sy, lägga pussel, trumla sten, teckna, det finns ingen lust till. Jag siter ofta och bara stirrar ut genom fönstret eller i väggen och är liksom helt blank. Inga känslor, ingen vilja, inte ens egentligen tomhet. Jag bara finns, utan mening.

Jag vet inte hur man får tillbaka livslusten. 

TS här. Du beskriver på pricken hur jag känner. Men jag är inte nedstämt eller nått som det kanske låter i andras ögon. Dock blir jag nog lite nedstämd när dagarna bara går och man inte får saker gjort som man tycker är kul. 

Det fanns en tid då jag uppskattade att vara ledig och när jag tog tillvara på den tiden. Saknar det. Jag saknar nog även mitt barndomshem och att få vara ?hemma?. Saknar inte att bo med mina föräldrar, flytta hemifrån var det bästa men just att bo där jag kom ifrån. Och egentligen är det inte så olikt som jag bor nu. Hus, landet, djur och istället för föräldrar har jag en sambo. Bodde själv innan, i lägenhet. Så har testat det också men det var samma känsla där. Kanske jag har blivit såhär efter depressionen. 

Kan du inte få draghjälp av din sambo? En av fördelarna med en partner är ju just det, att man växeldrar och att man stöttat varandra med det som är jobbigt för den andre.

Även att bestämma saker med vänner eller familj kan ju vara ett sätt att få igång motorn och tvingas göra saker.

Jag är ingen expert. Men tycker det låter som du har en depressio. S kulle söka hjälp för det om jag var som du. Eller isf kolla upp det.  

min polare hade en depression för några år sen. Och hon sa att det var precis så som du sa. Att allt kändes tråkigt, även sådant som hon gilla i vanliga fall. som jag förstått kan depression vara svårt att vända själv, utan proffesionel hjälp. 

men som sagt jag kan inget om sådant, tyckte bara det du skrev påminde om vad min vän Berättat. 

Alla människor har stunder där man inte känner för att göra någonting. Och ju mindre vi gör desto mer nere blir vi och då känner vi för att göra ännu mindre. Det blir en ond spiral.

Lösningen är att göra även om man inte vill. Gå på bio, ut och motionera, träffa vännerna. Då ökar motivationen att göra mersaker och man hamnar i en positiv spiral.

Leta även aktivt efter sådant som är kul och gör det. Det viktiga är dock att man rör på kroppen och gör någonting.

Om du inte har någon motivation att göra det, så vill du inte. Så se till att göra det även om du inte vill eller byt åtminstone ut dwet mot andra saker.

Jag skulle aldrig utsätta mig själv för en biograf. Hatar biografer, alltid gjort. Jag har inga vänner heller. Motionera hjälper inte, jag går någon mil per dag när jag är ledig bara för tiden ska gå, känner ändå samma sak.

Men tack för att du bryr dig.

Men jag är ju inte ledsen? Eller nedstäm? Saknar bara kraften. Mer som att jag skulle vara utbränd men vet inte om det är det heller. 

Jag har ingen diagnos typ adhd eller liknade. 

jag känner mig väldigt trött sliten och uppgiven.  

nästan som att leva i ett vacuum. 

om jag är bland människor även om det är en aktivitet jag gillar typ gå på hockey är jag helt slut när jag kommer hem. 

var arbetslös en längre tid men var lika trött då. Arbetar just och har enligt avtalet arbete till 2:a oktober.  

jag är konstant trött med muskelvärk och dålig mage. 

Har sökt hjälp men får ingen förståelse. jag tror att jag är utbränd. Är ständigt orolig för allt tänkbart. 

efter en dags arbete är jag utmattad och nästan i koma. 

Jag är 57 år.  Mina blodvärde är bra och allt medicinskt är bra. 

jag försöker göra saker ensam som jag tycker om. 

jag har en särbo och det är inte bra mellan oss just nu Pga min trötthet likgiltighet.

att ge råd är svårt. Men ta en kort promenad ta en uppiggande dusch  och ät ordentligt. Då mår du fysiskt bättre.  Då kanske du har kraft att kämpa om du även mår psykiskt dåligt. 

har försökt att bli sjukskriven men det blir jag inte. 

vissa dagar tvingar jag mig till arbetet och då är det allt jag orkar.  Att städa handla osv orkar jag inte.  

Allt man gör hjälper. Den insikten är bland det viktigaste för då gör man mer.