Anonym (Hepp) skrev 2024-08-05 05:50:16 följande:
Att han inte vill gå i terapi innebär ju dock inte att han är ointresserad av att försöka rädda förhållandet, utan enbart att han inte tror på och/eller vågar utsätta sig för just terapi som ett sätt att komma åt problemen. Om du ändå tror på att det skulle kunna hjälpa - trots hans ovilja - tänker jag att du definitivt får ta saken i egna händer och boka en tid som han sen helt enkelt bara får ta. Problemet är ju bara att det antagligen inte kommer att ha speciellt bra effekt om han faktiskt inte vill. Terapi bygger ju på att den/de som går i terapin faktiskt själv/a är med på banan... Samtidigt verkar ni ju inte ha nåt att förlora, så.Men vad är det han prioriterar då? Alltså, hur viktiga har de saker han prioriterat varit i förhållande till hur mycket du behövt honom? Jag tycker mer att det låter som att han har en väldigt stark ansvarskänsla/är väldigt mån om att hålla saker han lovat - att han inte vill ställa in med folk som förlitar sig på honom "bara" för att du (eller han!!) blivit sjuk. Även några öl med en kompis kan ju vara en viktig sak, som kan leda till stor besvikelse om han ställer in, så även om du också behöver honom när du är lite förkyld till exempel, så prioriterar han att hålla ett löfte han redan har gett framför att finnas där för dig... Det kan ju kännas "kallt", men samtidigt tycker jag att det är en fin egenskap att hålla det man lovat. Men det kanske inte är alls på det viset du menar?
Hepp, du är spot on!
Jag hade ett samtal med honom tidigare idag där han avslöjade sina tankar om terapin. Istället för att ge mig ett namn på en par terapeut han hittat (vilket jag inte förväntat mig i vilket fall som helst) hade han gjort sig en egen "Tänk på"-lista vad han tyckt han gjort fel mot mig (rätt många punkter där...) och hur han i framtiden skulle tänka på att göra rätt istället. Jag blev förvånad. Någon punkt förstod jag inte vad han menade, då förklarade han bakgrunden till den, varit ett gräl för några år sedan. Jag sa att det var fint av honom, men att jag ändå inte litar på någon av oss att vi inte faller tillbaka, så jag vill ändå testa terapi. Jag sa att jag kan boka till mig själv bara. Han sa han kunde följa med, men att han är om inte emot så skeptisk. Varför jag själv vill är för jag vet hur jag fungerar vid det här laget i den här relationen. Om han gör något fel som liknar de fel han begått innan och som vi bråkat om innan, tänker jag på alla de gångerna innan, och min reaktion blir därefter, även om jag inte släpper den loss, den kraften mot honom, så tappar jag bara mer och mer hopp om en förändring. Det har blivit som ett öppet sår som han då petar och petar på, det blir aldrig läkt då. Jag vill inte ha en enda till petning på det för då skriker jag. Han hade lovat mig att inte göra om det, men även om han tänkt på det i det stora, var det här ändå stort nog och ett typ exempel för mig, en varning, om att han inte har ändrat på sig. Vi sitter ihop så håller han på och försöker gå framåt och jag drar bakåt kommer vi inte dit vi vill och tvärtom. Om vi ska kunna gå framåt måste vi lyckas med det båda två. Jag försöker trösta mig med att det inte finns någon tredje part (affär/otrohet) som anledning varför vi har det så här.
Ja, det är så, han har en väldig stark ansvarskänsla och det är sant, de har behövt honom, räknat med honom, men de har också haft tillgång till honom den dominerande delen av alla gånger. De gånger han svikit mig har han gjort fel val, han borde ha valt mig, det har varit när det uppenbarat sig plötslig en kris (inte någon liten förkylning) av något slag.
När barnen var så små sprang han alltid omkring på sina grejer och till och med familjemedlemmar på hans sida sa åt mig att sluta vara så snäll med han och låta honom ha allt, han var nu pappa och fick lugna ner sig lite. Jag tänkte nog inte på det då han alltid varit så och för mig utgjorde det inget hinder. Jag "bjöd" på det. Om jag jämförde med kompisars killar de fått barn med hade de killarna mindre, men det störde mig inte att han hade mer förrän den enda gång jag bad honom stanna (hemma hos oss). Och han svek mig. Det skulle komma fler gånger.
Det har tyvärr varit en återkommande punkt för oss då han blivit skitsur, utöver det vanliga, skulle jag komma i vägen för vad han bestämt. Det är först nu den senaste tiden han blivit plötsligt förstått han kan inte ha allt hela tiden, i ett parförhållande- och i ett familjeliv är det ett ge och ta, och inte som han alltid varit van vid att jag ska fortsätta anpassa mig och familjelivet till alla hans behov.
