Vi älskar varann inte mer men fortsätter ändå

Livet brukar bli bättre om man inte väljer att stanna i olycka, ja.

Ni har nästan skilt er men fortsatte och det blev ändå inte bättre.  Bara det är en stor röd flagga . Resten av ditt inlägg låter som självbedrägeri. 

Vem försöker du lura och varför? 

Jag ser inte att det är något fel att fortsätta vara gifta om ni har en fin vänskapsrelation. Jag tror att det är fler äktenskap än man tror som är så efter en lång tids tillsammans. Men då ska ni båda trivas och må bra i den relationen. 

Om båda nöjda med situationen trivs med att ha det så ser jag inga problem alls. I ert fall låter det dock som att du inte är helt nöjd med att ni inte har en kärleksrelation.

Många träffar nya partners och får uppleva förälskelse, passion och ett uppsving i sexlivet. Men man kanske kommer sakna delar i den gamla relationen som inte finns i den nya. Man ska trots allt anpassa sig till en ny person och hitta ett sätt att leva tillsammans (särbo eller sambo). Man kan ju ha olika syn på boende, ekonomi, hur mycket man vill umgås etc. 

Det kan ju också bli så att man inte hittar en ny partner. Kanske trivs man bättre själv eller så ångrar man sig.

Svårt att veta innan hur det kommer att bli. Man får nog fundera på hur relationen är idag, vad som är viktigt för en själv och vilka risker man är beredd att ta. 

Man vet vad man har, men inte vad man får...

Jag är inte er ålder eller situation av att ha levt så länge tillsammans så jag kan inte uttala mig vidare kring liknande erfarenheter.

Men jag skulle gärna vilja skicka med en allmän reflektion, hoppas det är okej.

Rädslan inför att börja om i ett nytt liv i ensamhet kan handla om den undermedveten rädsla att uppleva den ensamhet du känner redan nu i äktenskapet. Det är mycket spänningar som kommer att släppa och många motstridiga känslor kan komma fram. Det kanske blir jobbigt den första tiden av utrensning.

I en sån situation blir även ens egna jag kvävt, men i ensamhet kan jaget få andrum.

Vilket beslut man än står inför i livet så handlar det om att frigöra regressiv energi för att kunna bjuda in progressiv energi som för en framåt till något bättre. Det under förutsättning att man också får bearbeta sin forntid så länge det behövs.

Jag skulle gärna vilja rekommendera att du letar efter en professionell samtalskontakt / grupp / eller annat du känner för, redan nu så att denna person / företeelse kan få vara med dig i denna övergångsfas och tiden efteråt.

Det behöver dock inte hindra, (OM du skulle känna så), att ni fortsätter vara vänner. Detta kommer säkerligen berika honom också och er vänskap kanske kan komma att fördjupas i och med att ni nu blir er själva. 😊

Hoppas du får fler igenkännings svar i tråden!

Vi är i ungefär samma situation. Vi är 35 och 40år och vi har också varit tillsammans i nästan 20år, ca 8 år som gifta. Vi har nästan skilt oss men valde ändå att stanna för barnens skull. Vi samarbetar bra, vardagen flyter på, vi är nöjda med upplägget! Vi har inte sex, pussas inte. Kan väl kramas någon gång i halvåret, men oftast inte. Vi trivs såhär och vill båda ha barnen på heltid, inte varannan vecka, och det fungerar bra! :) Perfekt upplägg för oss.
Hur vi gör senare när barnen har flyttat ut får vi diskutera då.

Man orkar visst börja om vid 60. Om du tycker ni har det ok och är bra med det fine. Är det bara långtråkigt, inge sex osv bara för att undvika vara ensam säger jag strunta i relationen. Nu är jag 50 och singel var själv livrädd vara ensam och kan säga att jag aldrig mått så bra i hela mitt liv. 

Er typ av relation kan fungera alldeles utmärkt om man är goda vänner, trivs ihop och vardagen fungerar - och att bägge är ointresserade av sex! Men det låter inte som att du är nöjd och det hade inte jag heller varit. Är det sexbiten du saknar eller är det relationen rent allmänt som inte känns bra?
60 är inte alls för sent att börja om, du bör ha iaf 20 tämligen friska år framför dig.

Jag blir ledsen när jag läser såna här trådar. 

Är ni inte värd bättre än så här? Är ni inte värd att vara älskad för er egen skull?  Varför kompromissar du bort dig själv? Till förmån för vad? Nånting som inte funkar? Skulle det vara bättre?  

Hur är självförtroendet och självkänslan?  Låter inte som att det är så tipptopp precis...