Jag kommer DÖ av att göra slut och vara ensam

Du kommer att överleva detta. Det kommer kanske ta tid, men du kommer klara det. Fram tills dess så har du någon kompis att prata med? Annars ring tex jourhavande präst eller jourhavande medmänniska. Gör det när du känner att det är för svårt och jobbigt att vara ensam.

Och du, bryt med honom. När du flyttat, bryt all kontakt! Gå inte med på att vara hans andrahandsval, gå inte med på att sitta och vänta. Det är skitjobbigt att riva av plåstret men om du gör det kommer du läka mycket snabbare. Denna man är inte mannen i ditt liv, så släpp honom, flytta, bygg upp ett vackert hem, ta hand om dig - gråt, sov, ät bra, motionera, drick vatten, sysselsätt dig med en hobby, umgås med vänner, fyll dagen. Tillslut träffar du antingen rätt man, eller mår såpass bra i dig själv att du känner att vara själv är okej.
Stor kram!

Ni låter omogna båda.

Han är inte redo att stötta dig igenom ditt svåra och vill då fly för att slippa.
Du låter otrygg och osjälvständig för att vara 30+, det är nog något du måste börja arbeta med. 

Klart det känns läskigt nu, men tänk om ett år: Då kommer du att ha ett nytt hem som är som du vill ha det, det mesta av trasslet kommer antagligen att ligga bakom dig och du kan själv bestämma precis vad du vill göra med resten av ditt liv.

Tänk stort, tänk brett, sätt nya mål och be kloka vänner eller äldre släktingar om hjälp och råd med att hitta trappstegen som kan ta dig dit.

Varje kris i livet ger också möjlighet att ändra riktning.

jag vet hur du känner.
fick uppleva det när ett ex till mig sökte jämte efter uppmärksamheten hos andra killar och plötsligt ville hon inte träffas så ofta, visste det va påväg och vad hon gjorde men tanke på att hon låg med andra killar och allt de gjorde åt upp mig.
jag gick ner mig jätte mycket men tillslut rykte jag upp mig pratade jätte mycket men en nära vän som hjälpte mig ( mitt ex då bästa vän, som inte gillade det hon gjorde och blev min bästa vän istället) hon fick mig på fötter igen och hjälpte mig inse att man skall gå vidare.

Några år senare träffade jag mitt liv kärlek som jag nu är tillsammans med sedan över 17 år, vi har 2 fantastisk barn och byggt hus 😊

så det kom något gott i det onda jobbiga 

Har inte varit med om just detta scenario, men jag har däremot varit med om flertalet situationer där partnern haft ett intresse för andra vilket fått mig att känna samma hemska panikångest du beskriver. Jag har även känt samma skräck inför att bli ensam och den totala svart-gråa meningslöshet det frambringat. 

För mig har det varit viktigt att inte vara fysiskt ensam i dessa faser. Jag har omgett mig med människor i min närhet och jag även behövt professionell hjälp.

Rekommenderar starkt att du också ser till att du inte är fysiskt ensam, utav människa eller djur. Men om det ej är möjligt, om du åtminstone kan få prata med någon professionell kontinuerligt flera gånger i veckan. 

Sen tror jag på att skriva i någon stödgrupp / eller stödsida på sociala medier inom detta ämne så att du bara kan få känna att människor är med dig och förstår vad du genomlider. Det var extremt viktigt för mig också. Min räddning!

Under en period skapade jag även en blogg för att få ventilera. Men det skedde lite längre fram i processen. 

Många tankar och frivilliga kramar till dig! 🌺🌼

Förstår att det känns jobbigt just nu men du behöver jobba på din självkänsla och självständighet. Ditt liv beror inte på din partner. Odla egna intressen och umgås med vänner. Annars riskerar du att bli ännu en person som kastar bort sitt liv på att slaviskt låta en annan person behandla dem som skit.

Du kommer att fixa det här.

Du klarar det!

Du är rädd att vara ensam, vilket gjort att du accepterat hans snedsteg. Inte sunt.

Du fixar det. Du fixar en lägenhet. Även om du ligger och gråter i 1 hel vecka i början. 

För du förtjänar kärlek. Inte att försöka hänga kvar hos någon som först sviker dig och sen ber dig flytta. 

Du är bättre än så!

Planera hur du ska inreda. Sätt upp rutiner som en timmes promenad varje dag. En dag känns det lättare. Och dejta inte förän du läkt. Du har kanske en otrygg anknytning och klamrar dig fast vid saker som inte är bra. Ring en vårdcentral för tid hos kurator för att prata.

Så du har råkat ut för en massa jobbigt på sistone och nu sparkar mannen i ditt liv ut dig på gatan?
Tyvärr TS det där är inte mannen i ditt liv, antagligen inte i någons liv, det är en självupptagen omogen gris som inte bryr sig om dig.

Du är rädd för att vara ensam och det är troligtvis det som drivit dig i er relation, inte att din kille är så himla bra för dig och att ni har det fint ihop. Det är väldigt farligt för kvinnor att ha den känslan som du beskriver, för det får oss att stå ut med orimliga saker i relationer istället för att stå upp för oss själva och veta vårt värde.

Försök tänka att smärtan du känner inte beror på honom eller att du saknar honom. Försök tänka att det är ett sår du har inombords, som gör ont och som du tillåtit honom att peta runt i, men som ingen annan person kan läka utom du, försök reflektera över dina mönster i tidigare relationer och ge dig själv acceptans och tid.

Troligen har du något trasigt i uppväxten som gör att du har svårt att se vad som är en bra man och vad som är män som vill dig illa.

Du är inte ditt fel men det är bara du som kan hjälpa dig själv ut på andra sidan.

Fasen vad fina ni är alla.

Som många påtalat behöver jag arbeta med att kunna vara ensam, och jag har stått i kö länge till psykolog. Så den bollen är i rullning MEN:

mitt problem är fortfarande just nu att jag INTE kan släppa honom, utan gör allt för att vi ska kunna fortsätta vara tillsammans (men att jag flyttar). Får oerhörd panikångest av tanken att det kan vara slut nu, det är något i mig som inte kan acceptera det och sorgen tar fullständigt över. jag går in i panik och vill böna och be, vilket jag gjorde till en början innan jag helt enkelt bara sa okej. Han ger så dubbla signaler så det känns som jag hela tiden befinner mig i ett känslomässigt limbo som varvas med att ha hopp inför vår framtid och känna totalt mörker.

Inte konstigt alls att du känner så när det verkar vara detta på och av. 🙏

Vad kan det vara för dubbla signaler? 

Tack för din omtanke. Den värmer även om det smärtar så. Vill inte gå in på för mycket detaljer utifall någon skulle känna igen, men han har velat väldigt mycket fram och tillbaka - ena dagen ger han mig hopp och andra verkar allt totalt hopplöst för oss i hans ögon. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag har försvinnit från det hem som skulle vara vårat och kommer vara borta så länge jag kan. Men när impulsen och paniken kommer vill jag ringa honom och böna honom för att vi löser allt tillsammans 

 

Tack så mycket. Har du tips på någon stödgrupp?

Blir glad om du känner så. 🙂

Jag förstår! Har du upplevelsen av att han också är vacklande och inte har bestämt sig eller vänder han lite efter vinden efter sina behov? Helt okej om du inte vill svara. 🙏Då jag inte vet mer om er relation (vilket du inte behöver redogöra) så är det lite svårt att ge specifika tips. 

 

Jättesvårt. Jag tror han genuint upplever saker gått för snabbt och varit för svåra på sistone, men att han älskar mig mycket. Men att han samtidigt som det inte VET om vi kan få det att funka. Därför han tänker särbos men inte göra slut direkt, men för mig känns det typ som en lång väntan till dagen han gör slut och inte orkar kämpa för oss. Så egentligen båda, han prioriterar sina behov (eftersom han sparkar ut mig) och är också vacklande.

Vilken jobbig situation! 😰😓
Det är sak att säga att det är slut i sin sanna övertygelse och en annan att verkligen genomföra det eftersom allt mörker då kommer fram. Mörker av ovisshet och mörker av sin egen tomhet på sig själv som utav att man blivit tvungen att ge bort en stor bit av sig själv i förhoppning att det ska ordna sig. 

Jag tycker det är fint att du är medveten om vad du behöver i att du inte klarar att gå djupare i den, på ett sätt, värre ovissheten att inte veta hur det kan komma att bli om ni fortsätter i detta mellanläge som han önskar. För då får du antagligen ge bort det sista som finns kvar av dig själv. 

*en sak

Missar tydligen ord. 

I tredje meningen ska det stå ?-som *uppstått* utav att man blivit tvungen att ge bort.,.,osv?

Vännen, du kommer överleva. Men det kommer kännas tungt och jobbigt. 
Sluta fokusera på relationen, börja fokusera på dig själv. Hör av dig till vårdcentralen, boka en tid för samtal hos en kurator. 
Ta hand om dig själv!

 

det är precis så det är. Känns som det är med den allra sista biten av mig som jag hela tiden hoppas att han ska höra av sig. Men han gör inte det.

😢😢

Men du, det är ju uppenbart att han inte är bra för dig. Hur ihop, släpp och gå vidare! Du är den viktigaste personen i ditt liv, ingen velig jävla karl.