Släppa allt och flytta ut i skogen?

Bekännelse nr 1: Jag har aldrig i mitt 33åriga liv mått bra på riktigt. Redan som 8-åring satt jag hos BUP, knäpptyst i 2 timmar. Sedan har det varit BUP hit och läkare dit och psykologer till höger och kuratorer till vänster. Ingen har någonsin kommit fram till något utöver "trauma och autism", trots att jag inte kan åminna mig något trauma och vet inte hur de kom fram till autism.

Bekännelse nr 2: Jag älskar i teorin livet jag lever, men hatar det i praktiken. Jag hatar lägenheten, jag hatar stadslivet, jag hatar bullret och tempot och jobbet som aldrig tar slut ens på semestern eller när jag är sjuk, jag hatar att aldrig känna att det är ok att vara just sjuk och jobbar tvärs igenom både migrän och lunginflamation och cancer och svåra graviditeter. Jag hatar att det är så ont om riktig natur där både barn och djur får vara fria och leka och vara vilda utan att någon ska titta snett eller bli arga. Jag hatar att det aldrig är TYST som hon sjunger i Matilda the Musical, "Silence that's not really silent".

Nu har min mormors syster slängt ut frågan om någon vill ha det gamla släkthuset som ingen bott i sedan 1940-talet, men som är kvar i familjen. Det användes som sommarställe fram till ungefär 1990, men sen stått helt tomt och oanvänt. Och jag känner bara JAAAAAAAAAAAAAAAA! Nu, på en gång, jag flyttar in imorgon. 

Men så är det barnen, och jobbet, och närheten till allt och självklart mår man inte bättre automatiskt för att man flyttar. 

Min man säger ta huset och ha det som sommar/vinterhus. Det är väl det som egenligen är det smarta, eller hur?