26 år. Aldrig varit i ett förhållande.

Jag var i samma sits som dig när jag var i din ålder även om jag inte bekymrade mig för huruvida min ätt skulle dö ut eller inte.

Jag var mer orolig för att behöva åldras ensam men så helt plötsligt fick jag kontakt med en kvinna där allting bara kändes rätt i samband med att jag fyllde 30 och nu 9 år senare har jag både fru och barn.

Så mitt råd är att fortsätta att vara aktiv i ditt sökande efter rätt partner. Det finns inga garantier för att du kommer träffa någon men chansen är större om du åtminstone försöker.

Tror du ska vara försiktig att fråga sånt på FL, finns få saker som folket här hatar mer än män som mår dåligt över sitt kärleksliv.

Fortsätt leta och dejta!
Såklart inte som det enda ditt liv ska gå ut på, fortsätt även att skapa ett bra liv på egen hand och njut av intressen, kompisar och andra relationer du har. Men om man inte försöker är ju sannolikheten mindre (även om kärleken kan överrumpla en :)). Fortsätt att ha "kärleksglasögonen" på och försök vara aktiv och social i olika sammanhang.

Och 26 är verkligen ingen ålder, mer förvånad att så många i din närhet redan är så stadgade. Du har många år på dig att träffa någon.

En del har ju svårare att bli kära, eller kanske har lite för höga krav på hur kärleken ska kännas. Visst ska man känna attraktion och positiva känslor till den man träffar, men det kanske inte blir så där himlastormande. Tror även att den känslan blir svårare att uppnå ju äldre man blir (för de flesta, finns absolut undantag har jag förstått). Har kanske med hormoner att göra. Om du dejtar kanske du får ge det lite tid och inte vara så "hård" i din utvärdering. Kanske tänka lite mer good-enough, kanske våga testa lite mer, det kan ju vara att känslorna utvecklas ,med tiden.  

Du är bara 26 och de flesta jämnåriga i din omgivning har familj och barn? Kommer du från någon kultur där man bildar familj tidigare än vad de flesta västerlänningar gör idag? 

Jag känner bara några få kvinnor som blev mammor före 25 och bara några få män som blev pappor före 30. Flertalet hade dock familj och barn i 40-årsåldern. 

Du har många år på dig. Ditt problem är snarare att du inte vet hur du ska göra för att komma dit du vill, dvs träffa någon att bilda familj med. Hittills har dina kontakter med kvinnor inte lett till något mer än vänskap verkar det som. Du verkar ändå vara aktiv och social, så det är svårt att säga vad du ska göra annorlunda. Men du är inte ensam om din situation och det är inte ?kört? än på många år.

Jag vet flera kvinnor som har träffat män i 30-årsåldern som har varit oskuld eller oerfarna, haft få sexuella kontakter och aldrig något förhållande t ex. Det har inte varit någon deal breaker för dessa kvinnor, eftersom de nu är gifta och har barn med mannen. 

Du verkar bo på en mindre ort. Du ska kanske flytta till en större stad, där finns större utbud av singelkvinnor.

Bra att du inte har problem med att prata med kvinnor, då är det egentligen bara att se till att vistas i miljöer där du träffar kvinnor. 

När det gäller barn har du teoretiskt hela livet på dig eftersom du är man. Till skillnad från kvinnor kan du få barn hela livet, åtminstone i teorin.

Dock inte alltid i praktiken. Även mäns fertilitet sjunker med åren, och efter 40 börjar chanserna dala för en man om han inte har lyckats med kvinnor dittills. Då måste han dessutom hitta en yngre kvinna som vill bilda familj med honom. Vilket sällan är något problem för attraktiva 40-åriga män som ofta redan har en barnkull i den åldern. Men för mindre eftertraktade män, som inte lyckats dittills, blir det svårare ju äldre de blir.

Det handlar ju inte bara om möjligheterna att reproducera sig, utan också om möjligheterna att hitta en lämplig partner. Jag förstår om du vill bilda familj de närmaste 10-15 åren och att det är en klen tröst att sitta som 40-årig barnlös ofrivillig singel och tänka att man minsann har mer tid på sig än jämnåriga kvinnor. Sen handlar det ju inte bara om familjebildning, utan om att dela livet med någon. Att inte leva vuxenlivet ensam, att inte bli medelålders ensam, osv. 

26 är fortfarande ungt. Men det är även åldern då man "vuxit upp" och börjar ångra beslut man gjorde när man var yngre och inte hade samma konsekvenstänk. När jag var 26 ångrade jag bittert att jag inte gifte mig och skaffade barn istället för att resa och plugga när jag var yngre. Det kändes som om jag var för gammal för allt helt plötsligt.

Nu är jag 33 och känner mig ung helt plötsligt. Och jag är tacksam att det inte blev några barn innan jag var 25, jag visste verkligen inte vad det innebar att ha barn. Jag hade inte alls de resurser som hade krävts och jag är glad att jag fokuserade på mig själv istället. Du har tid kvar att hitta kärleken och det finns hjälp att söka ifall det skulle vara svårt att få barn. Därmed inte sagt att det kommer bli svårt.

Jag bildade inte heller familj förrän efter 30. Reste, jobbade och pluggade mellan 20 och 30. Var absolut inte redo för barn, är glad att jag gjorde annat. Men alla är olika.

Sen kan man inte vänta med barn hur länge som helst och tro att det ska funka, även om det finns hjälp att få. Det är inte säkert att hjälpen fungerar.

Jag var 36 när våra tvillingar föddes, maken 33. Jag blev gravid efter några månader, men inte alla har sån tur, och vi var medvetna om att vi inte hade så många år på oss.