Ni som väntade länge innan ni skilde er...

Den utlösande faktorn för mig var när min man träffade en annan och vart kär. Då beslutade jag mig för att flytta. Vi skilde oss några år innan detta, men jag bodde kvar pga praktiska skäl som ekonomi, trygghet och barnen såklart. Vi var vänner, men likt din relation inget mer. Dock bråkade Vi ofta. Tom våra barn brukade säga innan vi skiljdes att "snälla, skilj er. Ni bråkar ju bara!" Under de år Vi fortsatte bo ihop efter skilsmässan bytte jag jobb så jag fick upp min lön. Det gav mig mer ekonomisk trygghet. När han sedan träffade den andra kvinnan förberede jag genom att skaffa lånelöfte så det var klart. 4 månader in i deras förhållande ramlade jag över min lägenhet och slog till. Mitt ex hade då redan köpt ut mig från radhuset så pengarna fanns samt lånelöftet. Barnen var då 15 och 21. Det var tufft i början när man bott ihop med en person i nästan 30 år men sakta men säkert blev det bättre. I dag är vi bästa vänner. Han är fortfarande min klippa i livet och jag vet han känner lika. Trots sin särbo. 

Jag hade funderat på det i flera år, men det var några saker som fick mig att till slut ta upp ämnet med min dåvarande man. En var en dag när han pratade (nästan lite drömmande) om "när vi blir pensionärer" och jag kände att jag inte alls såg fram emot det - utan varken jobb eller hemmavarande barn... En annan var en tråd här på FL där någon frågade om folk hade en bästa vän, och många svarade att det var deras partner. Jag kände att det inte alls stämde för min del, och att det var väldigt långt ifrån... Sedan pratade jag med en vän som också hade problem i sitt förhållande, och vi peppade varandra att ta upp ämnet.