Känns ensamt
Hej,
Skriver då jag funderat på detta i ca 2 år nu, och det verkar inte bli bättre... Det är så att jag känner mig ensam. Sen jag fått barn, sen mina vänner fått barn och vi flyttat åt olika håll efter studier osv, så är vänkretsen så liten.
Trots att folk är online flera timmar dagligen på sociala medier så får jag inte alltid svar när jag skriver. Eller så kan det dröja allt från en vecka till ett halvår innan svar... Att ringa någon har jag slutat med, för det är aldrig nån som svarar. Eller så får man ett sms till svar att "vi får höras snart", men så blir det oftast inte av. De få vänner som faktiskt svarar på nån chatt har jag fått inleda konversationen med till 95%. Jag lovar att jag inte är nån tjatig typ. Jag skriver och frågar hur det är, kort om något jag har varit med om sista tiden, men responsen är som sagt svag.
Har aldrig förr haft problem med att få kompisar förr och behålla kontakten - det har gått av sig själv. Tror att jag brukar uppfattas som en bra lyssnare, påhittig, humoristisk och lojal. Så jag undrar verkligen vad som hänt mitt nära 40-åriga jag...?! Börjar tappa mitt sociala självförtroende. Börjar tvivla på mig själv mer och funderar på om det är något "fel" på mig jag inte förstår. Jag lever ett vanligt Svensson-liv, men sammantaget med en lite högre standard och "status" än vad de flesta har, tack vare mitt yrke och ett fint hus. Dock saknas det inte svårigheter i mitt liv, och det vet alla mina vänner. Har t.ex. tidigare varit inlag på psykiatrin för depression, har varit utbränd och så har vi ett barn med autism. Så jag är definitvt ingen ytlig Instagram-tjej, utan jag föredrar att leva utanför sociala medier så mycket som möjligt och tycker inte att jag trycker på andra någon dryg eller lyckad fasad.
De få kompisar jag har, kan när vi ses verkligen prata hur mycket som helst med varandra, och vi har aldrig några problem att ta upp tråden, fast det kan ha gått ett år eller mer sen vi sågs. Men bara att komma dit - att ens planera att ses blir oerhört sällan, och att verkligen ses blir sällan mer än 1 gång / år. Så jag lider verkligen brist på socialt umgänge med vuxna, för det blir inte mer en max 2-3 gånger per år!!
Försökt inleda någon ny vänskapsrelation med en granne och en kollega, men gissa vad - att verkligen ses verkar tusan i det omöjligt. Som att INGEN har tid nu mera. Men ALLA är online dagligen. Vad gör alla männsikor? Vad lägger de tiden på? För även om jag jobbar heltid, har två småbarn och hus så kan jag ändå pioritera in att kommunicera och träffa vänner. Men det känns inte som andra gör det... längre?
Är det fler som upplevt det här - är det tiden vi lever i - är det typiskt under småbarnsåren - eller är jag så ensam som jag känner mig??