Jag orkar inte med press från föräldrar och svärförälder

Sätt gränser.
Dina föräldrar, ditt ansvar, makens föräldrar hans ansvar.
Givetvis kan du ringa svärmor om du känner att du _vill_, men det låter inte så. Ringer hon så lämna över luren. 

Om du har en knepig relation till dina föräldrar så måste du verkligen inte träffa dem var och varannan vecka. Glesa ut. Dina barn låter så stora att de kan ha en egen relation med mormor och morfar och träffas utan dig om de har lust.

Men varför ska du ringa din svärmor? Det får ju din man göra!! 

Jag brukar inte ringa svärmor ofta alls, då det tar för mycket energi, me nu senast när hon fyllde år ringde jag och gratulerade. Då blir hon martyr och säger att det är alltid hon som ringer andra det är aldrig någon som ringer henne. 
Det är väl inte mitt problem? 

Mina föräldrar har jag glesat ut kontakten med, men då blir min mamma som besatt och måste skicka sms och hon har någon gång skrivit "du kan väl ringa när du har tid".
Vilket gör att jag får ont i magen av att känna att hon går och väntar på jag ska ringa. 

Jag borde skita i vilket och släppa alla skuldkänslor, men det är så jäkla svårt, fattar inte varför. 

Inte för att du behöver fler saker på din lista, men ett par tre gånger med en kurator vore kanske inte så dumt? Få några verktyg och tips på hur du ska tänka när skuldkänslorna sätter in. 

Tex kan du bestämma att du "har tid" den första söndagen varje månad. Då ringer du. Skickar hon meddelande mellan gångerna (och det inte verkar gälla liv och död) så bara släpper du det fram till din utvalda tid. 

Jag ringer mycket sällan vare sig min egen mamma eller min svärmor. Och då rakt aldrig svärmor för att bara prata.. däremot har vi en liten gruppchatt med mor-och farföräldrar och några till (kusiner tex). Där gör vi inlägg lite då och då och skickar lite bilder. Tror det gör att de känner sig inkluderade. Men ringa och prata en massa har jag inte tid och ork till.
måste du verkligen hålla på och ringa, ts?

Svärmor behöver jag ju inte ringa, men känns som hon förväntar sig det av mig. Nu ringde jag när hon fyllde år och då spelar hon martyr.
Men som ni skriver så är det min man som får ta den kontakten med henne i den utsträckning han känner att han orkar och vill. 

Mina föräldrar förväntar sig svar på sms, de skickar gärna ett var och varannan helg. Om jag inte svarar så står de på telefonen och ringer och stör mig på jobb istället mitt på dagen.
Har sagt åt dom att inte ringa mig på jobb om det inte är något livsviktigt, men det respekterar dom inte.
När jag sen tar mig tid att prata med dom eller ringa så är de ju ändå inte intresserade av mig och hur jag mår eller har det?
Jag berättade för min mamma om en incident på jobb som jag mådde dåligt av, men då pratade hon som vanligt om sig själv igen.
Och hon har aldrig mer frågat hur det gick i frågan eller hur jag mår nu när det gått en tid.
Så vad vill dom känner jag? Är det för att döva sitt eget samvete dom vill vara med mig och min familj? För de tror de kan gott göra något de förstört i min barndom, men det blir ju bara tvärtom för de har inte ändrats ett skit.
Möjligen har de slutat försöka slå ihjäl varandra, men det är väl det enda. 

Sluta förvänta dig att de ska lyssna. Låt dem prata om sitt, humma med och låt det gå ut genom andra örat.

Jag tror många äldre blir sådär. Jag har en helt OK relation med min mamma, men hon pratar betydligt mer än hon lyssnar och hennes berättelser börjar gärna mitt i handlingen och involverar folk jag inte har en aning om vilka de är. Jag säger typ "jaha, ojdå, nämen" och möjligen "jodå allt är bra med oss". Tyngre saker tar jag inte alls upp med henne, det är ingen idé. 

Vill också tillägga att både svärmor och mina föräldrar förväntar sig att komma hem till oss.
Nu har svärmor inte varit hos oss på tre månader och det är hon sur för. 
När de är hos oss så ska de gå runt och se i huset som någon sorts inspektion, det känns skitjobbigt.
Jag har till och med börjat låsa till exempel vårt sovrum för att dom inte ska in där och glo.

Jag känner igen det du tar upp om din svärmor för min svärmor beter sig också så och det gör ju inte direkt att man vill träffas oftare. 
Du kanske kan nå fram till din mamma och svärmor och tala om hur du upplever saker? Det hade ju varit det bästa. Jag kan tyvärr inte det med min svärmor så i mitt fall blir det att inte träffas mer än nödvändigt för att inte dräneras fullständigt. 

Vet inte när jag ringde svärmor senast. Har väl hänt max en handfull gånger på över 20 år. Är det något så skickar vi ett meddelande över messenger. Händer kanske någon gång om året.

Min mamma och min man pratar direkt med varandra över telefon ungefär vartannat år, om julklappar. Hörs 2-4 ggr/år över messenger-

Han ringer oftast sin mamma en gång i veckan och vi ses 1-2 ggr/år (pga avstånd, när vi ses är det under 1-2v). Hur ofta jag pratar med min mamma varierar. Ibland ett par gånger i veckan och ibland nån gång i månaden.