Blir ensambarn skumma?

Har du fortfarande möjlighet till fler barn åldersmässigt eller är det endast erfarenheten av tidigare graviditet som avgör?

Två barn är stor skillnad från ett barn. Men då menar jag utifrån att båda barnen är någorlunda nära i ålder. 

Det finns inga bevis för att ensambarn tex blir mer inåtvända och ensamma. Däremot ensamma när det gäller släkt. 
Sen är det alltid så klart bra att ha andra nära att träna relationer med. Att lära sig ge, få och kompromiss. 

Har själv många syskon och jag hade definitivt varit annorlunda utan dem. Mer ego faktiskt det är jag helt säker på. Mer konstig, men det är ju synd att jag filat ner i kanterna. Det var storasyster som hela tiden kommenterade mina egenheter och jag påverkades av det. Föräldrar har en stor roll i att markera var gränsen går för syskons beteende mot varandra.

Självklart är du inte en dålig mamma. Jag är själv ensambarn och har bara ett barn. :) Håller med om att det hade underlättat att ha syskon nu i vuxen ålder men saknade det aldrig som barn, tvärtom uppskattade jag lugnet hemma jämfört med kompisarnas lite stökigare hemmamiljö. Min man har flera syskon som han knappt har kontakt med nu som vuxen så han tycker inte heller det är fel att vi bara har ett barn, tvärtom är han mycket nöjd med det! Tycker inte det finns något rätt eller fel med hur många barn man skaffar men man vill ju ge varje barn så bra förutsättningar som möjligt och man ska kunna räcka till åt alla. Ett barn passar mig perfekt! :) 
Och jag hade också en helvetesgraviditet med massa komplikationer så visst är det skönt att slippa den risken igen också. ;) 

Nej, det är inte dåligt för ett barn att inte ha några syskon. Om du inte planerar hålla ditt barn isolerad i en bunker.

Det finns forskning kring syskonskap och personlighetsdrag. 
Men det är hela tiden en balansgång mellan arv & miljö.
Dvs det är jättesvårt att säga att barnet/personen blev som hen blev pga hen var ensambarn eller om hen hade blivit sån ändå?

Sen finns det ju saker som ett barn rent praktiskt och konkret får svårare att lära sig och träna på när det inte finns andra barn i hemmet, så är det bara.
Som att vänta på sin tur, respektera den som är mindre, dela med sig - såna saker. Därmed inte sagt att ett barn inte har dessa förmågor ändå!!!
De flesta går på förskola, man kanske har grannar man leker med, kusiner, man kanske har föräldrar som är väldigt uppmärksamma på den typen av saker så att man väver in det i det dagliga livet ändå. Man måste inte bli en liten egocentrerad snorunge för att man växt upp utan syskon!

Är man många barn kan man bli väldigt ego och mån om sitt för att man har fått kämpa med en massa andra barn om att höras och få saker. Så det finns även en annan sida av det myntet.

Jag  (eller vi då) hade länge ett barn och trivdes med det. Det var inte heller vad vi tänkt från början men det blir som det blir ibland. Det som var viktigt för oss var att skapa band med just kusiner och andra släktingar eftersom vi misstänkte att vår egen familj inte skulle komma att bli så stor. Så där fick vårt barn ett sammanhang. 

Sen kunde jag tycka det var lite sorgligt ibland att det var så tyst hemma hos oss. Det var inte som hos andra där barnen var i sitt/sina rum och lekte så att man hörde det. Vid middagsbordet har dialogerna ofta hamnat på en ganska vuxen nivå, helt naturligt, eftersom vi var två vuxna och ett barn. 
Att vi "bara" hade honom gjorde ju dock att vi ofta kunde ta hem kompisar, vi kunde ta med en vän till typ Skansen och så eftersom vi hade både plats i bilen och råd att göra så. Så vårt barn hade alltid möjlighet att ta med någon, om hen ville det. 

Vi har också turats om att jobba deltid så vi har varit väldigt aktiva kring barnet och hans kompisar, vilket är en ynnest och väldigt tacksamt. 

Huruvida vi skulle bli ensamma som pensionärer eller om det var så att vi tog bort möjligheten för vårt barn att få en "bästis" har vi inte ens tänkt mer kring för det finns inga garantier. Barnen kan hata varandra eller du kan ha sju barn och ändå sitta ensam på hemmet. Det är inte säkert att syskonen vill dela omsorgen kring en dement förälder heller. Så det har vi inte kunnat ta med i beräkningen när vi planerat VÅR familj, det har varit en ickefråga.

Och man är inte en hemsk förälder om man stannar vid ett barn!