Vad fin han var ändå

Jag tänkte tillbaka på min barn-och ungdom idag då jag känner mig nere och deppig. Mina föräldrar var abusive mot mig. Inte fysiskt men psykiskt.

Min pojkvän i tonåren som ofta var hemma hos oss märkte det förstås och fast vi var så unga så försökte han ge mig stöd när föräldrarna var dumma mot mig genom att säga en speciell mening högt. Tänk: "Hade du matte i skolan idag?" som egentligen betydde "Jag älskar dig!"

Så när föräldrarna sa något elakt till mig och tårarna brände bakom ögonen och jag kände mig så värdelös och betydelselös så sa han meningen som bara vi visste vad den betydde. Det var inget jag hade bett om men han förstod vad jag behövde och ville visa att någon tyckte om mig och att jag var bra och värdefull för någon i världen i alla fall. Tänk vilken insikt han hade redan då och vilken EQ han hade fast vi var så unga och jag inte brukade prata om vad som hände där hemma. Jag kommer alltid att älska honom för det...

Jag vet inte varför jag skriver det här nu men gjort är gjort. Det är första gången jag har sagt det här högt.