Hur förhålla mig?

Haft en knepig uppväxt med en knepig mor och en knepig bror. Släktingarna har fallit bort en och en under åren och samma vänner till mor och brorsan. Bara jag har kontakt med folk från förr och har flera gånger fått höra att jag är den enda normala av oss i familjen. Utomstående, bland annat min man reagerar ofta på hur de beter sig. Oftast har vi det trevligt och bra, vi har hittat nån typ av dynamik ändå på äldre dar där vi kan undgå konflikt under långa perioder men likväl händer till slut något som gör att vi börjar bråka. Det finns en gränslöshet där jag känner att jag, min man och våra barn ibland kritiseras. Det är liksom fritt fram och triggar mig något fruktansvärt. Min mor har definitivt narcissistiska drag och saknar helt sjukdomsinsikt. Har i vissa perioder inte haft någon kontakt och har då mått bra. Sen när vi pratar igen inser jag hur knepig hon är och att jag troligtvis mått dåligt till stor del av mitt liv pga henne. När vi har kontakt är det som att jag vänjer mig och inte ser hur märkligt hon egentligen beter sig. 
Som utomstående läsare undrar man säkert varför jag ens har kontakt, det har jag också gjort många gånger, speciellt som ung. Hade det varit på det sättet nu hade jag brutit. Men det är det inte. Det är oftast funktionellt men när dessa dippar kommer mår jag dåligt, min självkänsla påverkas och jag blir stressad. Märker jag mår bra av andra i mitt liv, min familj och mina valda vänner och andra släktingar som agerar utifrån kärlek och inte dessa konstiga dysfunktionella relationsmönster de har. Så hur gör jag? Fasar ut dem? Bara umgås på högtider? Blir ju väldigt ensamt utan en familj att fira högtider med. Känns också som att man blir indirekt straffad om man tar lite avstånd. Det blir absolut en grej då det omedelbart snappas upp. 
Vill inget hellre än att ha en kärleksfull familj men jag tror aldrig jag kommer få det utanför min man och våra barn.