Är autism en degenerativ sjukdom?

Jag känner igen mig i det du skriver TS. Jag har Asperger som det hette då och jag är lite av en eremit. Har inte så många vänner. Det var längesen jag hade en flickvän. I mitt fall så var det andra grejer som störde, så att säga så man märkte inte av min Asperger, men sen när jag blev fri från det så tog Aspergern en större roll och det märktes mer. Man kanske först inte märker att jag har Asperger, men till slut gör man det.

För det första är autism ingen sjukdom.

För det andra tror jag att man ofta underskattar hur mycket man får "serverat" när man är barn. Man träffar människor automatiskt i skolan, man lär sannolikt även känna folk genom sina föräldrar, föreningsliv etc. Många barn som inte har jättestora sociala behov kan också känna att umgänget i skolan och på fritids är tillräckligt. 

Som vuxen kommer inte det där regelbundna umgänget utan ansträngning på samma sätt. Det är inte säkert att man har ett socialt jobb och det är ingen som hjälper en knyta kontakter.

Sen tror jag att folk generellt blir sämre på att konversera och ha sociala färdigheter, kunna småprata med främlingar etc för det tappar man när så mycket sker digitalt, blir automatiserat etc. 

De sociala kraven är lägre när man är barn. Under uppväxten ökar gradvis kraven på social kompetens, vilket kan göra det svårt även för autister som inte hade några större problem med umgänge tidigare.

Det gäller att få rätt stöd samt hitta sammanhang där man fungerar. Det går också att träna upp sin sociala förmåga, åtminstone till viss del. Hur man konverserar, för en dialog, lär känna andra osv.

Man måste inte vara som alla andra. Men för att fungera i samhället, samt hitta vänner och eventuell partner om man vill det, kan man behöva stöd samt träna på vissa saker.

En del med autism trivs bäst själva. Det är helt ok. Men många är mer ensamma och isolerade än de skulle vilja vara. 

Läs på nätet om inflammation och autism. Intressant. 

Hos vissa av oss kanske. 

Jag är mycket mer ljudkänslig nu än när jag var barn. Det har utvecklats med tiden skulle jag säga, och i samband med alla ökade krav jag upplever i vardagen.

Samtidigt så har jag blivit mycket bättre på det sociala om man jämför med hur det var i min barndom och som tonåring och ung vuxen. Vissa egenskaper utvecklas positivt medan andra försämras.

Det är forskning. Jag tycker inte man ska vara så emot det iallafall.

Med dina svar visar du tydligt på att du inte tar till dig den info du får. Fokuserar på oväsentligheter och inte innehåll. Hur aktiv du är i tråden har inget med att göra om vad du faktiskt tar till dig. 

Jag är specialpedagog på gymnasiet och träffar många elever med npf. Jag håller med i många av svaren ovan men har också sett att många elevers svårigheter har blivit större med åren, alltså att autismen tar över mer.

Jag tycker också att jag har sett tvärtom med ADD/ADHD men självklart med undantag.

Allmänt tror att det ställs högre krav på självständighet och eget ansvar ju äldre du blir och då märks autismen mer, som yngre följer man en grupp och gör det alla andra gör men individualismen som uppstår i gymnasiet och därefter ställer till det för många med autism.

Jag har skickat iväg många elever (oftast flickor) till Bup som inte blivit sedda eller har märkts på grundskolan men där svårigheterna blir för stora på gymnasiet, de kommer nästan alltid tillbaka med en npf-diagnos.

Du, lägg av med dina påhopp. Fundera över var din ilska Faktiskt kommer ifrån. Du mår inte bättre av att kasta så fula ord på andra. Tvärtom. 

Anmält dig.

För att inte tala om de mottagningar man öppnat som riktar in sig på just detta - immunpsykiatri. Alltså posykisri som har med immunförsvaret att göra. 

Jag själv trodde de att jag hade både autism och ADHD. Men jag hade inget av det. Jag hade pandas och fick kortison.