En tråd för oss som skiljer oss/separerar 24/25

Är inte på gående skilsmässa, men som allt är Lär det inte dröja för en det kommer inträffa. Så stöttar och tar gärna stöd här om jag är välkommen så klart.
Kan tillägga att jag har två tonårs barn.

Du är välkommen!
Var är ni i processen? Har ni talat om skilsmässa? 

Har kommit upp under bråk att en tänker flytta osv. Har kommit upp i samtal. Det är så nu med att jag drar det största lasset hemma med både barn och hushållssysslorna. .
Hon påstår hon gör allt hemma och klagar på det mesta och det mesta man säger tar hon som påhopp och personligt även fast det inte är det. säger man hur man mår eller känner är det inte alls så för det är det så hon känner eller blir behandlad av övriga familjen.  
Mina barn har även märkt av hur hon håller på och tar avstånd från henne. De har sagt till mig att går hon och jag isär vill de bo hos mig och kommer bara gå med på varannan helg hos mamman, men helst vill de inte bo där alls. Jag vet att går vi i säg kommer barnen skrivas på mig, det har hon sagt.
Jag känner lite att jag inte orkar mer av detta. Jag är dessutom nyopererad i båda höfterna och går på kryckor och får inte belasta mina höfter under minst två veckor och tanken var att jag skulle  laga lunchen till mig  och barnen då hon jobba och hon skulle laga kvällsmaten, men tydligen gällde bara detta i tre dagar för mer än så klara hon inte av och jag har fått tagit över matlagningen på kvällen fast jag egentligen inte får.
Som det har varit ett tag och är nu går jag i tankarna om att lämna och ta barnen med mig. Men det är ett väldigt svårt beslut tycker jag.  Vi har ändå varit ett par i 16år.

Kanske lite långt svar på en enkelfråga.
Där är jag i processen i alla fall.

Vi skickade in skilsmässan i april. När betänketiden var slut var det ingen som riktigt vågade fullfölja. Vi hade många långa samtal om hur vi kunde fortsätta ihop om vi gjorde några förändringar. Jag la all kraft Jag kunde på att hålla min del och förbättra det jag behövde jobba på. För honom gick det två veckor och sen var han tillbaka i gamla vanor. Vi har fortfarande fram till april 2025 på oss att fullfölja. Jag har äntligen hittat en mindre bostad som jag kan hyra under en period, men det är ingen långvarig lösning och svårt med barnen. Han verkar låtsas som inget och tror att allt är bra igen bara för att man inte storbråkar varje dag. 

Jag vill egentligen inte skiljas. Inte han heller. Men situationen är ohållbar och lösningarna är slut. 

Jag är mitt i en fruktansvärt jobbig skilsmässa.
Vi har varit tillsammans i över 30 år och har tre barn, varav två bor hemma. Det har kommit fram att han varit otrogen med många kvinnor under många år. Han har också involverat våra barn, tonåringar, i sina otrohetsaffärer. Nu är skilsmässan på g. Jag har hittat en lägenhet och flyttar i mars. Våra barn vill inte bo med honom alls, så de följer med mig.
Han har just nu också en svår depression vilket gör att vi inte alls kan prata om det här. Bodelning, sälja huset etc. har inte ens pratats om än.

Liknande här. betänketiden är över. Inget ör
bättre och kommer heller inte bli. Men så
svårt ändå att bryta upp det invanda livet. Som att ?allt är bra utom relationen?. Vilket har blivit en vana. Efter år av tankar på separation och år av ensamhet i tvåsamhet. Lösningfokuserad kanske eftersom det hela lösts till
något rätt ok
ändå. Eller svårt att ge
upp
livsdrömmen kanske. Svårt. Är
gärna med i gruppen. Behov av att reflektera med någon anonymt.

Efter julhelgerna kommer jag att berätta för min man att jag vet att han varit otrogen i många månader. Ibland vacklar jag. Är inte 100 på att det besvarat  men jag tror det. Är det otrohet om man är kär i en annan person men det inte är besvarat? Det är så uppenbart att han är kär i en annan. Men varför säger han inget????Fattar inte!!

vi verkar befinna oss på samma plats du och jag. Det här med att fullfölja är svårt. Familj försöker uppmuntra mig men något tar för starkt emot. Varför min man inte fullföljer vet jag egentligen inte. Han är noga med att påpeka att det är slutgiltigt, men tar ändå inte det sista steget. För min del handlar det kanske om det du sa. Svårt att ge upp drömmen, men jag vet inte riktigt om det är det heller. Man hoppas väl innerligt att något ska förändras, magiskt över en natt 

Jag har blivit lämnad och känner en enorm sorg mitt i allting, min fd bara skrattar åt mig och hånar när jag förklarar hur jag känner och hur jag mår. 

Är totalt i botten medans hon redan har nytt boende och har gått vidare, allting gick jättefort på bara ett par veckor. Jag står kvar och stampar i spillrorna av det som en gång varit, känner att jag är på god väg att knäckas helt. 

Hur vänder man en sån här grej?

Barnen är skrivna hos henne och jag märker att dem inte vill vara hos mig så det är kaos här och allt är som vanligt hos mamma. 

Hej! Min man har haft ett förhållande med en annan kvinna under drygt ett halvår, klassiskt nog avslöjades han av mig när jag såg alla sms de skickat. Gjorde så ont i hjärtat och kändes som jag föll ner i ett svart hål. Han avslutade med henne och vi skulle försöka igen, jag var så oförberedd på detta och ville göra allt för att min man skulle älska mig igen och vilja fortsätta vårt liv. Efter ett halvårs försök med terapi, tårar, ångest,  samtal och han uppfylld av skuld o skam så vill han skiljas. Min framtid som jag trodde jag hade finns inte mer. Efter 34 års äktenskap och tre barn var jag inte värd mer än så, känner mig så respektlöst behandlad, förnedrad och förödmjukad. Vet inte hur jag ska ta mig vidare, vet inte ens vem jag är utan honom. Någon som har några handfat råd att ge?