Varför känns det som så många väntar med barn för länge?

För min del ville jag hinna göra allt som är svårt när man sen har barn, som att resa, studera och festa. Dessutom träffade jag inte min sambo förrän vid 25 och sen ville vi ha sparkapital och fast bra jobb. 

Därav började vi inte försöka med barn förrän vid 30. Barnlängtan fanns långt innan, men också viljan att göra färdigt livet innan barn. 

Jag har också mycket svårt att förstå det. Det är liksom inte säkert att man kan få barn efter 35-års ålder. 

Hade ingen barnlängtan direkt blev ett barn lite senare i livet.

Okej tycker inte 30 var så sent men hört många med liknande argument. Men för argumentationens skull, hur hade du gått vidare om du blev lämnad där vid 30 års åldern. Du hade ju allt fixat och planerat men så gick det inte riktigt ändå. Hade du en backup plan ifall någon sådant hade skett?

Verkligen svårt att se hur folk kämpar för att hitta någon att få barn med och tja, bara kämpar med livet.

Ja det tycker jag är en annan sak, man kan inte planera för något man kanske vill i framtiden.

Jag valde ett yrke med ganska lång utbildning och sen några år med korta anställningar i olika städer innan jag fick fast jobb. Så jag prioriterade ett givande jobb, kan man  säga. Och jag ville inte utsätta barn för osäker ekonomi och många flyttar. Två veckor efter att jag skrivit på papper om tillsvidareanställning var jag gravid. Var då 33 år. 

Ja det är inte kul. Men tycker många( inte alla) spenderar större delen av 20års åldern med att glida runt och ha det bekvämt för att sedan komma in i en hets att hitta någon. Tycker det är märkligt eftersom denna hets att hitta någon som faktiskt oxå vill ha barn inte är en ny grej.

Nej ingen riktig backup. Har alltid önskat mig barn under trygga förhållanden, både i relationen och ekonomiskt. Hade jag blivit lämnad där så hade jag fått vänta till om jag träffade någon senare i livet. Men hade klart varit mer stressad då. 

Och det finns ju fördelar med att vänta också, även om jag hellre hade fått barn tidigare om det hade gått att kombinera med mitt jobb. En bra sak var att min man och jag hade levt tillsammans i tio år när vi fick barn. Vi hade klarar samboskap och distansförhållande, influensa, dålig ekonomi mm. Det fanns en trygg grund, och den har vi behövt.