Föräldrar som inte sätter gränser för sina barn

Jag var på fortbildning under förra terminen i min roll som förskollärare. Denna fortbildning kopplades in då vi har många barn som du beskriver och där vi känner oss maktlösa då vi saknar föräldrarnas förståelse kring barnens problematik.
Det som vi då fick till oss var dels lågaffektivt bemötande vilket är det alla råder till men också att barnen kommer märka själva såsmåningom att de gör fel. Vi ska backa. 
Samma berättades för föräldrar under ett informationsmöte. 

Jag arbetar inte längre med lust för annat än att det ger mig en inkomst. 

Men det blir ju en extrem feltolkning av lågaffektivt bemötande att låta en typ 1 åring bryta sönder saker i hemmet. Barnet är inte i affekt barnet vet bara inte att det går sönder, alternativt att det inte går att laga. Man måste ju få ta ifrån barnet som är exempelvis prydnadsföremål, handväskor, mitt läppstift och så vidare. Vissa saker leker man inte med, punkt 

Detta jag berättade om gäller dock inte så små barn som 1-åringar utan barn som går sina sista år på förskola. 

Kom och tänka på denna dokumentären.



Hemskolning skulle underlätta för många!
Lärare slipper höga krav från föräldrar.
Elever som har svårt att hå till skolan kan fortfarande studera och få betyg.
Elever som ligger före i klassen kan få svårare uppgifter.
Elever som behöver längre tid behöver inte stressa.

Sen har vi dem som inte  ryt sig om.skolan, föräldrarna bryr sig inte och det blir lugnare i klassen.

Men att ga attityden " Barn behöver inte lära sig qtt läsa eller räkna när de är unga" är fel.
Tänk er barn som blir tonåringar och vuxna när de har växt upp med att det inte finns regler eller konsekvenser.

Konstigt synsätt enligt mig. Barn behöver lära sig rätt och fel, det är inte fel att säga ifrån men sen finns det ju olika sätt att markera på. Finns mig veterligen inget däggdjur som inte markerar när någon går över en gräns. Är väl bara att titta på hur hundar och katter uppfostrar sina små, de morrar/fräser som en varning och om ungen ändå fortsätter så slår de till/biter för att markera men utan att skada. 

Tycker det gått lite långt i att man inte får ta tag i ett barn som gör något dumt. Självklart inte slå men man kan behöva greppa ett barn som inte lyssnar på muntlig tillsägning. Annars får man ungdomar som tror att de äger världen och inte har någon respekt för andra och deras gränser. 

Jag kan tyvärr inte svar på det men har undrar samma sak ibland. Nör man ser föräldrar med barn som beter sig allmänt dåligt och istället för att hantera situationen står som konflikträdda mähän och skrattar lite förläget om att barn är barn. 

Deras tillvaro måste ju vara urjobbig. Jag menar det är klart de blir jobbigt att ta tag i en situation som gått överstyr men det blir ju knappast bättre av att låta det vara. Och snacka om att göra sina barn en björntjänst. 

Fast värre skulle jag säga är de föräldrar som inte verkar engagera sig i barnen alls. Släpper lös dem på lekplatsen, sätter sig på en bänk med mobilen och låter barnen går bärsärk. Knuffar och slår andra barn, tränger sig före och är allmänt ouppfostrade. 

Tack och lov upplever jag ändå att majoriteten av föräldrar faktiskt har normalt väluppfostrade barn, och gör så gott de kan.