Dejta på distans?

Jag tänker att jag inte ens skulle ha satt igång en konversation med en person på det avståndet. Jag är mycket strikt med sånt för att jag själv inte är flyttbar och vill inte slösa tid och chansa på att den andra är villig att rotrycka hela sitt liv för min skull.

I just ditt fall kan det ju se annorlunda ut, men en av er kommer fortfarande behöva ge upp sitt liv med allt det kan innebära av jobb, fritidssysselsättningar, släktingar, vänner och all annan trygghet. Frågan är vem av er som skulle vara villig att göra det om det visar sig att ni klickar? Ta den diskussionen tidigt, och bara väldigt praktiskt utan hela känslogrejen inblandad. Det är en sån sak som är lika viktig att ta reda på som om den andra vill ha barn eller inte. Deal breakers.

Håller med, bra synpunkter.

Man har ju läst mer än en tråd där par vill skiljas och den ena flytta tillbaka till där den kom ifrån men det går inte för barnen. 

Hade aldrig inlett något på distans. Föredrar ett kort avstånd mellan mig och de människor jag håller av. Att de finns där och är rimligt tillgängliga, precis som jag är för dem. Det gäller såväl familj som ev. kärleksintressen. 

Min sambo bodde 50 mil bort men var en underbar människa. Vi träffades första gången hos mig pga hund. Efter tredje mötet blev vi ett par och han flyttade hit, men förstår att avstånd kan vara ett problem för andra. 

Hur ser era livssituationer ut? Är ni flyttbara?

Sedan så är det ju VÄLDIGT tidigt. Ni kanske bara kan se hur det går. Risken finns ju att ni på fjärde dejten känner att pirret är helt borta.

Jag hade en relation/dejtade en kille 25 mil bort i ett halvår ungefär. Vi tyckte så mycket om varandra att vi försökte få det att funka. Ingen av oss var flyttbar, så vi sågs på helger osv. Det gick väl ok, men problemet var att det ofta blev "lyx" varje gång vi sågs, att vi försökte hinna med allt vi hade gått miste om under de där få dagarna och det blev otroligt intensivt, för att sedan kännas så vansinnigt tomt när den andra skulle åka hem. Vi pratade i telefon varje dag men det är inte samma sak som att kunna se en film en tisdag, spontant gå ut och äta, bara sova tillsammans för att sedan åka till jobbet osv. Jag tappade känslorna mer och mer mellan varje gång vi sågs och det slutade med att jag gjorde slut efter det där halvåret. Kommer aldrig mer att inleda en distansrelation, det kostar mer än det smakar.

Det är svårt att ha distansförhållande så jag skulle inte satsat på någon som bor så långt bort. Man kan inte träffas när man vill, svartsjuka uppstår för att man inte vet vad den andre gör när man inte är där osv. Det finns bara nackdelar som jag ser det, men visst finns det även de som klarar det och är man kär så är man.

Precis, det också. Att man kan umgås i vardagen, ses spontant, åka iväg på lokala events utan att behöva planera hur mycket som helst, såna saker. Lite mer avslappnat, lite friare, lite bättre möjligheter.

Tack för alla era svar, kloka ni är! Jag ställer mig in på att gå vidare... Kanske lättare när man inte springer på varann på stan.. :(